– Noshörningar har förtjusande personligheter!

TEXT: COLETTE VAN LUIK
FOTO: PRIVAT (där ej annat anges)

Drew McVey är sliten. Planet från Kenya var många timmar försenat och han åkte direkt från Arlanda till svenska WWF:s huvudkontor i Solna utanför Stockholm. Han ber om ursäkt för att han diskret gäspar, men i samma stund som han pratar om det som ligger honom varmt om hjärtat – noshörningar – verkar tröttheten vara som bortblåst.

– Jag älskar i synnerhet spetsnoshörningar som alla påstår är så aggressiva, men det är de inte. Och de trubbnoshörningarna är väldigt lekfulla. Jag har sett hur unga noshörningar rullar sig i dammet och försöker få de vuxna att interagera med dem. De har förtjusande personligheter!

Drew McVey har jobbat länge med noshörningar i östra Afrika och kommer dem ibland riktigt nära. När noshörningar är tonåringar bedövar man dem, tar blodprov och gör ett hack i öronen så att man senare ska kunna identifiera de olika individerna.

– För att se deras öron när jag ska räkna dem, lockar jag dem till mig genom att klättra upp i ett träd och sedan bryta grenar och föra oväsen. Då blir de så nyfikna att de inte kan låta bli att komma och lukta. Får de inte lukta blir de nervösa och står och frustar. När de vänjer sig vid ens lukt blir de däremot lugna.

– Visst händer det att de jagar människor, men det är för att de drabbas av panik och rusar utan att se vad som är i vägen. Men jag har lärt känna dem och vet att det är stor skillnad på olika individer. Det de däremot har gemensamt är att de är nyfikna, och tyvärr är det deras nyfikenhet som dödar dem.

För 150 år sedan fanns över 500 000 noshörningar i Afrika och Asien – idag bara drygt 27 000 djur i hela världen. Orsakerna är främst tjuvjakt och förlust av livsmiljöer. Varje dag året om dödas en till två noshörningar av tjuvjägare.

Men det finns ljusglimtar. Spetsnoshörningen ökar på vissa håll i Afrika liksom indisk noshörning i Indien och Nepal.

– Just i Kenya fanns det bara runt 300 noshörningar på 1990-talet, nu är de cirka 930. Så det finns hopp, menar Drew McVey som är chef för East African Wildlife Crime Hub, och hjärnan bakom hur man kunnat begränsa tjuvjakten på noshörningar i Kenya.

Han har förändrat delar av bevarandearbetet, bland annat genom att förbättra livet för parkvakterna genom så basala saker som myggnät som skyddar mot malariamygg, rent vatten och toaletter. För några år sedan bekostade WWF Sverige just 10 000 myggnät till parkvakterna i Kenya och Tanzania.

– 67 procent av parkvakterna hade malariarelaterade sjukdomar, vilket var mer än hos befolkningen i övrigt. Därför behövdes myggnäten.

WWF har också sett till så att parkvakterna kunnat utbilda sig.

– Det får dem att känna sig uppskattade och vilja stanna kvar. Vi kan inte höja deras löner, men åtminstone se till att de har rätt utrustning och utbildning så att de kan göra ett bra jobb.

En del av parkvakternas utbildning innefattar kunskap om mänskliga rättigheter. Tjuvjägarnas mänskliga rättigheter.

– Det är viktigt att inte döda tjuvjägare på plats, vilket dessvärre hänt, utan att det blir en rättegång. Samtidigt ska vi minnas att tjuvjägare är professionella med grovkalibriga automatvapen och tvekar inte att använda dessa. Över 80 procent av parkvakterna har varit utsatta för livshotande situationer. Parkvakterna måste ha kunskap att hantera sådana farliga omständigheter och bara skjuta när det är absolut nödvändigt.

Drews entusiasm för vilda djur går nästan att ta på. Han erkänner att han är nästintill besatt av naturen.

– Från det att jag lärde mig gå har jag varit fascinerad av vilda djur. Och eftersom jag föddes i Sydafrika kunde min familj och jag åka till olika nationalparker och titta på dem med kikare. Det var då jag bestämde mig för att jobba med vilda djur.

Han utbildade sig inom bevarandearbete och mötte sin blivande fru, som också jobbade med viltvård. Han fick jobb på WWF Storbritannien och blev sedan utlokaliserad till WWF Kenya, där han bor med fru och två döttrar, tio och tretton år gamla.

– Det är fantastiskt att bo som vi gör, precis intill Nairobis nationalpark. Varje morgon tar jag en springtur och då ser jag fot- och tassavtryck från olika djur som rört sig på området under natten. Och när jag tittar på tv måste jag ibland höja volymen för att djuren utanför huset är så högljudda!

– Under pandemin när allt var nedstängt och tyst hördes lejonen ryta mer än vanligt. Det var helt underbart.

I Drew McVeys arbete som chef för East African Wildlife Crime Hub ingår att på olika sätt stötta och hjälpa WWF att bli mer effektivt i jobbet att tackla tjuvjägare och smuggling av djurdelar. Han har bland annat bidragit till att stärka arbetet med brottsplatsundersökningar. Det har gett resultat. Kenyas noshörningspopulation är den enda med positiv tillväxt. År 2020 dödades noll noshörningar av tjuvjägare i Kenya. År 2021 dödades sex stycken och 2022 var det återigen noll, “zero poaching”.

– Det är flera olika kreativa idéer som visat sig vara effektiva. Bland annat handlar det om “sniffer dogs”, specialutbildade hundar som kan avslöja vapen och ammunition som olagligt förs in i landet av tjuvjägare och även lukta sig till djurdelar som smugglas ut ur landet, mikrochippade noshörningshorn och noshörningar försedda med sändare.

Även om antalet noshörningar sakta börjat öka, finns stora utmaningar kvar. Kenya har drabbats av den värsta torkan på 40 år. Fler än 200 elefanter har redan dött och  vattenbristen gör att en hel generation elefanter riskerar att gå förlorade. Antalet lejon är på väg ner i hela Afrika. Och allt fler människor jagar så kallad ”bushmeat”, vilda djur, för att äta köttet.

– Torkan är ett stort hot. Dels innebär den att människor konkurrerar med lejonen om bytesdjuren eftersom man jagar samma byte som de, till exempel buffel, antilop, giraff, piggsvin, babianer och schimpanser.

– Och dels innebär den att de vilda djuren kommer allt närmare människor i jakten på vatten, vilket orsakar spänningar mellan djur och människa. Vi måste därför hjälpa människor att säkra sina vattenhål.

När det gäller situationen för lejonen måste det till lösningar på flera plan. När lejonen dödar boskap vill bönderna hämnas genom att förgifta eller spetsa lejonen till döds. I områdena utanför de skyddade delarna i Masai Mara dödas omkring två lejon i månaden. Attityden mot lejon måste förändras, menar Drew McVey.

– Ett sätt är att se till att nationalparkerna inte bara är till för turister och vita. Lokalborna själva måste bli stolta över parkerna. Genom att jobba med bybornas attityd hoppas vi att de ska skapa starka band med de vilda djuren och vilja bevara dem. Då minskar också risken att de blir tjuvjägare.

Ytterligare ett stort problem är den ökade efterfrågan på lejonfett. Drew McVey har med pengar från svenska WWF bland annat gjort en studie på lokala marknader i Östafrika som visade att 30 procent av dem sålde bukfett som kommer från när tjuvjägare styckar lejon. Det har blivit populärt bland gravida att smörja in magen med det i förhoppning om att barnet ska bli lika kraftfullt som ett lejon.

– Vi visste att människor vill ha souvenirer från dödade lejon, som en klo, tand eller tass, men vi upptäckte att det även började försvinna andra kroppsdelar. Genom studien förstod vi att man nu tjänar pengar på lejonfett. Och att kroppsdelar och organ från lejon också exporteras till Kina för att användas inom traditionell kinesisk medicin. Lejondelar har börjat ersätta tigerdelar …

Så hur kommer man till rätta med dessa gigantiska prövningar?

– Vi kan inte bara prata om “good guys” och “bad guys”, det är inte så enkelt. Vårt jobb måste vara att förebygga genom att bryta distributionskedjorna, hitta andra jobb till lokalborna än att vara bönder och tjuvjägare och se till att förbättra deras liv.

Drew McVey säger att det är lätt att bli desillusionerad, men han tappar ändå inte hoppet.

– När jag ser en sköldpaddsunge kläckas eller en noshörningsunge leka, blir jag glad. Vissa arter har trots allt kommit tillbaka efter att ha varit nere på skrämmande låga nivåer, vilket betyder att vi gör skillnad. Det måste vi fira. Men också minnas att saker snabbt kan förändras, så vi måste hela tiden vara vaksamma.