Rewilding: När naturen får komma tillbaka

TEXT OCH FOTO: STAFFAN WIDSTRAND

Floden Rhen och dess södra mynningsarm Waal är ett av Europas viktigaste vattendrag. En transportled för tung industritrafik på pråmar mellan Europas största hamn Rotterdam och Tysklands industriområden uppströms. På 1990-talet ansågs Rhen i praktiken död vad gällde fisk- och vattenliv. Ett delvis betongklätt pråmdike, där den mäktiga flodens regelbundna översvämningar på 1990-talet dessutom orsakade stora skördeskador för jordbrukarna längs floden. Över 200 000 boende längs floden måste evakueras och försäkringsskador räknades i miljardbelopp i den tättbefolkade Rotterdamregionen.

Då kom förslaget – varför inte ta hjälp av naturen? Organisationen ARK Rewilding Nederland började, med stöd från WWF, att arbeta på planen. Att låta naturens egna processer läka landskapet. Att låta djur och natur och naturligt strömmande vatten komma tillbaka. Varför inte försöka få med alla parter som skulle kunna tänkas vinna på detta? Arbetet rullade igång, dels här och dels längs floden Maas, mellan nederländska Nijmegen och belgiska staden Maastricht. I början mötte planerna skepsis, men när ekonomiska beräkningar visade att i stort sett alla parter skulle vinna på förslagen växte intresset för att förvilda. Så hur gjorde man rent praktiskt?

Skyddsvallarna längs floden flyttades bort någon kilometer eller två, vilket lämnade en mycket större naturlig översvämningsyta för floden. Lantbrukare närmast vattnet fick utbytesmark med bättre säkerhet eller köptes ut med statliga pengar från motsvarande Arvsfonden. Matjordslagret såldes av. Grus-, sand- och tegel/lerindustrin bjöds sedan in att ta upp de råvaror de behövde, genom att gräva/dragga/ muddra upp gamla, slingrande flodfåror och återskapa stora bakvatten som floderna en gång haft, bland annat med ledning av kartor från 1600-talet. Detta finansierade stora delar av arbetet.

När grunden var lagd koloniserade växtlighet och djurliv snabbt de återskapade våtmarkerna. Bäver och utter återintroducerades, medan fiskgjuse vit stork, flera hägerarter, vadare, änder, doppingar och svarttärnor flyttade in på egen hand. Fiskstammarna och groddjuren ökade explosionsartat i antal. Grodarter som lövgroda och lökgroda, som utrotats lokalt, placerades ut igen. För att den nya växtligheten inte skulle ta över och bli slyskog behövdes betestryck från stora djur. Gallowaykor och konikhästar, härdiga raser, släpptes ut i frihet. De har tuggat fram ett vackert, halvöppet, naturligt beteslandskap. På samma sätt som vildhästen och uroxen en gång i tiden formade landskapets vegetation och skapade en myriad livsmiljöer för andra arter.

Enligt nederländsk lag är dessa hästar och kor nu att betrakta som vilda djur, ingen äger dem, ingen ansvarar för dem, lika lite som för kronhjortar, harar, rådjur eller annat vilt. Inga plastmärken i öronen, inga ligghallar och inga veterinärer. Flockar av vilda hästar dundrar ram i yster galopp så dammet yr, rullar sig i lera, badar i floden och sköter sina sociala bestyr helt ostörda, på många tusen hektars yta. Blomsterprakten är massiv och en rad av olika betesberoende växter stortrivs, vilket ger moln av fjärilar, nattflyn, steklar och blombaggar.

De översvämningsmarker som skapades kan nu suga upp enorma mängder vatten. De bromsar flodens hastighet vid höga flöden och håller kvar vatten i landskapet vid låga flöden och torka. Detta gynnar också drickvattentäkterna, som får renare och därmed billigare vatten, nu filtrerat av naturen själv. De tidigare trista, hårdexploaterade flodstränderna är idag attraktiva besöksmål med omfattande cykelturism och populära badstränder. Hotell, pensionat, restauranger och caféer har växt fram.

Beräkningar visar att områdenas många besökare givit upphov till minst 170 nya arbetsplatser. Skatteintäkterna från området har ökat, liksom fastighetsvärdena

Lantbrukare säljer nu sina produkter direkt till slutkunden, på plats, vilket ger större inkomster. Folk cyklar mångmilarundor på helger och fritid mellan Nijmegen och Maastricht, bor på hotell och B&B, och går på restaurang längs vägen.

Studier * visar också att lokalbefolkningen känner stolthet över sina förvildade omgivningar och upplever ökad livskvalitet. Sammanlagt har över 7 000 hektar mark återförvildats på detta sätt. Två faktorer anses ha varit grundläggande för framgången: lokala parter var med från början och allt planerades affärsmässigt. Restaureringen av naturen har lett till nya jobb och inkomster.

Framgångarna har inspirerat till flera andra liknande projekt längs de nederländska vattenvägarna. Ett av Europas mest tättbefolkade länder med hårt exploaterad mark går alltså före när det gäller att återförvilda förstörd natur.

Skogs- och hedreservatet Maashorst sjunker eftermiddagssolen. På gräsmarkerna och ljunghedarna mellan skogsdungarna rör sig stora, tunga djur. Här går en grupp långhåriga visenter med hundratals starar runt klövarna, pigga Exmoor-ponnyhästar gnäggar och flänger runt i sitt eget sociala spel och några imponerande exemplar av den återskapade uroxen, tauros-boskap, ligger och vilar, lugnt idisslande. Besökare cyklar och strövar förbi.

Ett drygt halvmeterhögt elstängsel skiljer djur och människor åt. Men de stora djuren bryr sig inte, de har nog med sitt.

*Källa: Governing with nature: a European perspective on putting rewilding principles into practice. P. Jepson, School of Geography and the Environment, Oxford University samt F. Schepers och W. Helmer, Rewilding Europe, Nederländerna.