De kan gå längre än nästan några andra landlevande djur. De tycks ha ett genetiskt minne för urgamla vandringsvägar. En av arterna har dessutom påverkat den mänskliga historien mer än någon annan art.
Text: ROLAND JOHANSSON
FENOMENET HAR fascinerat människor i alla tider. Inte minst flyttfåglarnas rörelser över jordklotet. Fast från början förstod man inte ens att de flyttade. Filosofen Aristoteles funderade exempelvis på varför svalorna alltid försvann på hösten, och föreslog att de tillbringade vintern i hålor i marken. Så sent som på 1700-talet skrev Linné att de övervintrade på sjöbottnarna. Först i modern tid förstod man att de flyger ner till tropiska Afrika när vintern närmar sig.
I dag vet vi att en sjättedel av det totala antalet fågelarter, cirka 1 800 av knappt 11 000, flyttar långa sträckor.
Det absoluta långdistansrekordet innehas av silvertärnan som flyger i sicksack över oceanerna från häckplatserna i Arktis ner till övervintringsområdet i Antarktis. Den totala årliga flygsträckan har nyligen uppmätts till uppemot 90 000 kilometer! Trots denna ansträngning finns det silvertärnor som blivit 30 år och kan då ha flugit sträckan jorden– månen sju gånger.
En annan havsfågel, gråliran, ligger inte långt efter. Lirorna tillryggalägger 65 000 kilometer när de rör sig mellan häckplatserna runt Nya Zeeland och vinterområdet i norra Stilla havet.
BLAND DÄGGDJUREN ÄR DET mestadels bland fladdermössen vi hittar långdistansmigranter. Återfynd av svenska trollpipistreller har gjorts i södra Frankrike, och samma art har i Ryssland visat sig flytta mellan Moskva och Svarta havet, en sträcka på drygt 1 000 kilometer.
Annars är företeelsen, av naturliga skäl, långt ovanligare än bland fåglarna. De flesta däggdjursarter är helt enkelt inte byggda för att vandra långa sträckor. Men inom två grupper är beteendet relativt vanligt – dels bland de havslevande valarna och delfinerna, dels bland hovdjuren.
Den längsta migrationen i havet, cirka 17 000 kilometer, står knölvalarna för när de förflyttar sig fram och tillbaka mellan ekvatorn och Antarktis.
På land innehas rekordet av de nordamerikanska vildrenarna, caribouerna. Avståndet mellan deras sommar- och vintervisten är 1 250–1 350 kilometer. De vandrar i stora hjordar mellan sina sommarvisten långt uppe på tundran till vinterbetet söderut i de stora barrskogarna.
Fast inga djur rör sig förstås i absolut räta linjer. Räknar man den totala sträckan som tillryggaläggs toppas listan av vargarna och vildåsnorna i öknarna i södra Mongoliet. De sicksackar fram och tillbaka inom väldiga områden och kommer inom loppet av ett år att ha vandrat så långt som drygt 7 000 kilometer, eller lika långt som avståndet mellan Stockholm och Nairobi, fågelvägen.
DET ÄR ALLTSÅ I HUVUDSAK djur med flygförmåga eller havslevande djur som ägnar sig åt långdistansförflyttning. Beteendet är mycket ovanligt bland reptiler men vanligt bland fiskar där exempelvis ål och lax är berömda för sina vandringar mellan söt- och saltvatten. Många arter ute på de stora oceanerna, framför allt hajar och tonfiskar, simmar mycket långa sträckor under loppet av ett år.
Migration är hyfsat vanligt även bland insekterna – vandringsgräshoppor, fjärilar och trollsländor kan förflytta sig förbluffande långa sträckor trots att de verkar alldeles för bräckliga för att kunna stå emot väder och vind.
Frågan är varför djur beter sig på det här sättet? Vad får dem att vandra, flyga eller simma tusentals kilometer? Vad är själva poängen med alltihop?
Helt klart utsätter sig arter som förflyttar sig långa sträckor för stora faror. De bränner också enorma mängder energi. För att beteendet över huvud taget ska kunna utvecklas måste alltså de potentiella vinsterna vara påtagliga.
Att fördelarna verkligen är stora framgår tydligt av ett intressant faktum – långvandrande djur är normalt mycket talrikare än stationära djur. Ett slående exempel är Serengeti i Östafrika. Där är antalet individer bland de vandrande arterna – zebra, gnu, thomsongasell – fyra gånger fler än antalet individer bland alla de övriga arterna. Orsaken är att flyttande arter utnyttjar områdets växtlighet mycket effektivare än de arter som mestadels står stilla på samma plätt året om.
Det främsta skälet till uppkomsten av långa vandringar är just detta – att maximera födointaget genom att öka tillgången till rikliga men kortlivade och tillfälliga födoresurser.
Tyvärr är många långflyttande arter hotade i dagens värld
I SERENGETI STYRS DET hela av växlingen mellan torrtid och regntid. På våra breddgrader handlar allt om växlingen mellan sommar och vinter. Det är förklaringen till att merparten av alla våra fåglar är flyttfåglar. Cirka 500 miljoner fåglar lämnar Sverige på hösten. Bara en tiondel så många stannar kvar här på vintern.
Vår fågelfauna skulle vara extremt fattig om inte de flesta fåglar hade förmågan att dra söderut när vintern lägger sin döda hand över naturen. Vi skulle inte ha några insektätande arter alls i landet – inga svalor, sångare, sädesärlor eller flugsnappare.
Tropiska Afrika är räddningen för de flesta av dem. Cirka 2,1 miljarder sångfåglar flyttar från Europa till savannerna och skogarna söder om Sahara varje höst. Ännu fler kommer från Sibirien och andra delar av norra Asien Våra ladusvalor flyger exempelvis 11 660 kilometer på sin årliga färd från och till Afrika. Där samlas de i fabulösa mängder i vassar och papyrusbälten.
Migration kan också vara ett sätt att undslippa fiender. I de afrikanska ekosystemen är de stora rovdjuren i allmänhet bundna till samma revir året om. Det innebär att hjordarna av flyttande zebror genom vandrandet på sätt och vis undkommer lejonen och hyenorna.
Naturens fascinerande migrationer drivs alltså oftast av klimatskiftningar och årstidsväxlingar.
Tyvärr är många långflyttande arter hotade i dagens värld. Flyttfåglar söker sig ofta till vissa speciella platser med gott om föda under flygningen, platser där de fyller på bensin för den fortsatta färden. Det kan också röra sig om områden som fungerar som knutpunkter för fåglarna. Hit hör Eilat i södra Israel där tiotusentals rovfåglar passerar mellan Eurasien och Afrika. Även Falsterbo och södra Öland i Sverige fyller en liknande funktion.
VISSA VÅTMARKER, till exempel tidvattenbankarna runt Nordsjön, är likaså livsviktiga för vissa arter, främst småvadare och änder. Problemet är att sådana områden är få till antalet, och dessutom har ganska begränsad yta. De är med andra ord mycket sårbara för mänsklig exploatering. Flera rastplatser längs den östasiatiska kusten, liksom i Sydkorea och Kina är förstörda eller svårt hotade av flygplatsbyggen och torrläggningar.
Allra svårast hotas sannolikt de flyttande hjordarna av stora gräsätare – och flera sådana ekosystem är redan utplånade. I Nordamerika utrotades merparten av alla bisonoxar redan på 1800-talet, och med dem försvann ett av jordens största och mest spektakulära migrationssystem. I Afrika rörde sig för inte så länge sedan hundratusentals gräsätare – kvaggor, vitsvansade gnuer, springbockar och bläsbockar – över slätterna i Sydafrika. I dag återstår inget av detta. Och i Botswana försvann så sent som på 1970-talet de väldiga hjordarna av en miljon gräsätare i Kalahari när man byggde milslånga boskapsstängsel tvärs över landet.
NU ÄR ÄVEN DET makalösa skådespelet i Serengeti i Tanzania och Kenya i farozonen. Den tanzaniska regeringen har presenterat planer på att bygga vägar tvärs över nationalparken, ett projekt som skulle utgöra en dödlig fara för de vandrande djuren i ekosystemet. Serengeti, liksom många andra av världens ekosystem med flyttande djur, är i starkt behov av bättre skydd.
KÄLLOR: Nature, Africa Geographic, FAO, Proceedings of the Royal Society, Philosophical Transactions of the Royal Society, Current Biology, National Geographic, Scientific Reports
FLYGHUNDAR
Vilken är den största migrationen av däggdjur på jorden? Många skulle gissa på gnuernas vandringar i Serengeti i Östafrika. Men det är fel. Rekordet innehas inte av några gräsätare utan av – fladdermöss. Varje år, under regntiden, flyger cirka tio miljoner palmflyghundar, Eidolon helvum, från Kongobäckenet söderut till savannerna i norra Zambia. Där samlas allihop i ett par skogsdungar i nationalparken Kasanka. De kommer dit för att utnyttja vissa frukter som mognar i det omkringliggande landskapet vid den här tiden på året. Varje kväll, när solen gått ned, flyger de ut i en strid ström från träden där de tillbringar dygnets ljusa timmar. Efter några minuter täcker de himlen helt och hållet – ett häpnadsväckande skådespel. Märkligt nog var den enorma ansamlingen okänd fram till 1990-talet då den upptäcktes av några fågelskådare. Till en början hade man ingen aning om varifrån flyghundarna kom men med hjälp av sändare listade man ut att de tillbringar större delen av året i regnskogarna vid ekvatorn.
INDIANLAX
Indianlax kläcks i floder i Kanada, Alaska och ryska Kamtjatka. Som yngel vandrar de ut i Stilla havet, resor på uppemot 1 600 kilometer har registrerats. Där växer de till sig för att sedan återvända till samma floder där de kläcktes för att fortplanta sig. Det är i detta skede de utvecklar sin spektakulärt röda lekdräkt. De enorma mängder lax som kämpar sig uppför
floderna driver stora delar av ekosystemen i området. Överfiske och klimatförändringar hotar på sikt laxens livscykel och därmed en mängd arter som lever på det väldiga laxflödet. Lax och annan fisk som migrerar upp i sötvatten har globalt minskat med 76 procent sedan 1970.
MONARKFJÄRIL
Monarkfjärilens virvlande flytt är ett av naturens mest mytomspunna fenomen.
I enorma moln migrerar fjärilarna från Kanada och USA för att övervintra i sydöstra Kalifornien och i ett bergsområde i Mexiko. Övervintringsområdet i Mexiko är skyddat både som biosfärområde och Världsarv – men fjärilarna minskar drastiskt ändå, från kanske en miljard individer till cirka 35 miljoner i dag. Klimatförändringar och skogsavverkning är några av orsakerna till minskningen.
TRANA
Tranan flyttar varje år mellan norra Sverige och sydvästra Spanien och rastar på samma, traditionella platser år efter år.
Västgötska Hornborgasjön samlar varje vår över 20 000 tranor i ett trumpetande skådespel innan de fortsätter till häckningsplatserna längre norrut. Efter att den utdikade Hornborgasjön restaurerades har antalet rastande tranor stadigt ökat. Varje natt sprids spannmål runt sjön vilket ytterligare ökar områdets attraktion.
HAVSKÖLDPADDOR
Havssköldpaddor migrerar enorma sträckor, några arter flera tusen mil. Deras livscykel börjar med att de kläcks i en grop i sanden på en tropisk eller subtropisk strand. De kravlar ut i havet där de sedan lever i decennier innan de når könsmogen ålder. Så småningom återvänder honorna till den strand där de en gång kläcktes för att själva lägga sina ägg. Hur de hittar tillbaka? Forskare menar att havssköldpaddor navigerar med hjälp av jordens magnetfält. Varje strand har en egen magnetisk signatur, sköldpaddorna lagrar ”sin” strand i sin inre kompass och kan på så sätt hitta rätt när de själva ska lägga ägg.
GNUER
Regn och färskt gräs driver världens mest spektakulära migration. Över en miljon gnuer följer en urtida rutt på den östafrikanska savannen. Ingen annanstans ser man så många stora vilda djur i rörelse som här. Dramatiken når sitt zenit när gnuerna i vild kalabalik försöker ta sig över Marafloden, där krokodiler väntar på årets skrovmål. Gnuvandringen lockar omfattande safariturism och inkomsterna från turismen är en viktig del i att den stora gnuvandringen är relativt väl skyddad. Men flera mindre kända gnumigrationer i övriga Kenya har nästan utraderats. Växande befolkning, jordbruk, tjuvjakt och staket har stoppat djurens vandring. Även gnuvandringen mellan Serengeti-Masai Mara är drabbad av omfattande tjuvjakt. Minst 100 000 gnuer dödas varje år av tjuvjägare.
KNÖLVALAR
Knölvalar finns i alla hav och gör den längsta migrationen av alla havslevande arter. De simmar hela 17 000 kilometer när de flyttar mellan ekvatorn och Antarktis eller Arktis. Knölvalar och andra bardvalar lever mestadels på krill som finns i enorma mängder i kalla vatten. Men eftersom kalvarna föds utan det tjocka späcklager som skyddar de vuxna mot kyla, så måste valarna flytta till varmare vatten för att föda och para sig.
SILVERTÄRNOR
Silvertärnor flyger från pol till pol varje år, sammanlagt ett varv runt jorden. Arten häckar i Arktis och övervintrar vid Antarktis. Därmed är silvertärnan alla arters rekordhållare när det gäller flyttsträcka. Resan tar mellan två och tre månader varje gång. Via ringmärkning vet man att tärnor kan bli över 30 år gamla. En så gammal tärna har förmodligen flugit ofattbara 1 200 000 kilometer under sin livstid.
HUR HITTAR ARTERNA VÄGEN?
Långdistansförflyttning kräver kännedom om vilka vägar man ska välja. Vissa fåglar använder landmärken för att flyga i rätt riktning och det är numera välkänt att många arter använder sig av solen och stjärnorna som kompasser. Även luktsinnet kan komma till hjälp men den mest intressanta metoden är kanske att använda sig av jordens magnetfält. Exakt hur detta går till är dock fortfarande okänt.
VILDREN
Vildrenar väller fram över tundran varje vår och höst i norra Kanada och Alaska. Nordamerikas vildrenar, också kända som caribouer, följer vandringsvägar som trampades upp för tusentals år sedan i en av världens största förflyttningar av stora djur. Bättre sommarbete i norr driver vandringen på våren och de väldiga hjordarna vänder söderut när vintern är på väg. Exploatering av tundran och klimatförändringar hotar caribouernas migration och överlevnad.
VAD GÖR WWF?
I SVERIGE har WWF bidragit till restaurering av många vattendrag för att ta bort vandringshinder och återskapa lekplatser så att gäddor, harr och öring åter kan komma till sina lekplatser. WWF arbetar också sedan många år för att rädda den europeiska ålen. I sommar ska arktiska vadare i nordligaste Sverige studeras med målet att förstå var de rastar och övervintrar så att dessa platser kan skyddas bättre.
I AFRIKA lägger WWF stora resurser för att minska hoten mot den den spektakulära vandringen av miljontals djur på Serengetislätten. WWF försöker stoppa planerna på vägbygge genom Serengeti samt den omfattande tjuvjakten på vandrande gnuer. WWF säkerställer vandringskorridorer för säsongsmigrerande elefanter och motarbetar tjuvjakt.
I ASIEN driver WWF flera stora projekt för att skydda fisk och delfiner som vandrar i stora floder. WWF skapar också vandringskorridorer så att däggdjur kan röra sig mellan olika isolerade naturområden.
VÄRLDSHAVEN – WWF driver på för skapande av ”blåa korridorer” så att valar som vandrar mellan Arktis eller Antarktis och ekvatorn ska skyddas bättre.
Vandrande arter binder samman alla jordens länder. De gör att ekosystemen fungerar genom att pollinera och sprida växter men även transportera näringsämnen och mat till andra arter. Vi bär alla ett ansvar för att skydda dessa arter.
Tom Arnbom, naturvårdsexpert på WWF.
Den här artikeln är en del av WWF Magasin nr 1-2021.
Bli WWF Vän du också för att få tidningen digitalt eller i pappersform direkt hem i din brevlåda.
Dela gärna:
Senast ändrad 27/11/23
