Var med du också och gör skillnad – bli WWF Vän!
Men det största hotet mot artens existens är jakten på så kallat bushmeat, alltså viltkött. Gorillorna hotas också av illegal gruvbrytning. Tillgången på guld, tenn och coltan (ur vilken man utvinner tantal, som ingår i våra mobiltelefoner), men även träkol är en rikedom som samtidigt är en förbannelse. Gruvarbetet pågår djupt in i skogen. Där det finns människor finns också behov av mat och jakten på bushmeat runt gruvlägren är omfattande. I konflikternas, fattigdomens och gruvindustrins spår dödas gorillor i en rasande takt. 2016 kom alltså nya siffror som visade att beståndet av Grauers gorilla minskat drastiskt de senaste åren. Arten är nu listad som akut hotad.
– Jämfört med innan kriget har 77 procent av beståndet försvunnit. Vissa av populationerna är dessutom ganska isolerade nu, och kommer sannolikt att försvinna inom fem till tio år, säger Andrew Kirkby från Wildlife Conservation Society, WCS.
Flera projekt pågår, både i och kring nationalparker i Kongo, för att skapa förutsättningar för byar att livnära sig på annat än jakt. Engagemang för bevarande av djur och natur skapas genom så kallade Community Forest Concessions, där byar själva kan bestämma om de vill skydda naturvärdena och motarbeta jakten. WCS koncentrerar sig på områden kring Kahuzi-Biéga medan bland annat Jane Godall Institute och WWF har liknande projekt i andra områden. I byn Nkuba driver Dian Fossey Gorilla Fund ett projekt som stödjer jordbrukare och stärker samhället genom olika sociala insatser.
– Men där väljer vi att inte habituera gorillorna. Det skulle bli för farligt för dem att vänja sig vid människor. I stället följer vi dem på en dags avstånd, bara för att kunna räkna beståndet och samla avföringsprover, säger Amy Porter. Säkerheten i höglandsdelen av Kahuzi-Biéga är ett undantag och inte hundraprocentig. Senast en parkvakt sköts ihjäl i området var våren 2016, och en dag i oktober samma år blev Amy Porter jagad av män med automatkarbiner som väntade på vägen när hon och spårarna skulle åka hem efter en dag i skogen.
I dag kommer trots allt ungefär 1 500 turister hit varje år. Hälften är kongoleser, en fjärdedel är utlänningar som bor i Kongo och en fjärdedel är turister som kommer utifrån.
Parkens ekonomi är skral. Lön ska utgå från kongolesiska staten till personalen. Vid vårt besök har lönerna uteblivit i flera månader och det enda de anställa just nu får är ett mindre arvode från en tysk finansiär. Andrew Kirkby hoppas att gorillaturismen ska kunna växa framöver.
– Det krävs en säkrare situation för att turismen ska kunna öka, men det skulle göra stor skillnad. Att en park kan ordna sin egen finansiering är bland det viktigaste för att skapa en hållbar framtid.