Vissa år är de helt försvunna. Andra år finns de överallt. Den lilla lämmeln styr stora delar av fjällvärldens djurliv.
Text: Tom Arnbom
Rapporterna strömmade in våren 2015 – det är lämmelår! Lämlar sågs i skidbackar och naturvårdare noterade lämmelspår i snön ovanför trädgränsen. Sällsynta fjällugglor observerades högt upp i fjällen för första gången på mycket länge.
Omedelbart planerade vi om sommarens semester. Här skulle det skådas lämmel! Baden i skärgården fick vänta till ett annat år. Ett lämmelår vill man inte missa.
Att den skandinaviska lämmelpopulationen varierar kraftigt i antal är ett välkänt fenomen. Flera år ser man inte en enda lämmel, men under toppår rasslar och prasslar det överallt.
När det är lämmelår ökar ofta även andra arter av gnagare och i fjällbjörkskogen kan de vara massor med gråsidingar, mellansorkar och rödsorkar.
Men ingen annan art har en sådan nyckelroll i fjällen som den lilla färgstarka lämmeln.
Våra fjäll är fattiga på näring. Det innebär att när en art ökar drastiskt så påverkar det många andra arter. Raden av rovdjur som gynnas av lämmel är lång: fjällräv, rödräv, vesslor, hermelin, järv, lodjur och brunbjörn.
Det mest extrema exemplet är fjällräven som under bottenår med lämlar inte föder en enda unge medan rävarna under ett toppår kan få uppemot tio ungar. Rekordet är 18 ungar.
Dessutom drar fjäll-, jord-, hök- och pärluggla nytta av lämmelår, liksom fjällvråk, stenfalk, pilgrimsfalk, jaktfalk, fjällabb, korp, kråka, kungs- och havsörn. Riktigt goda år invaderas fjällen av tornfalk.
Men lämmelår gynnar också andra arter än de som har lämlar på menyn. Skogshare, ripor, småfåglar och vadare har betydligt större chanser att klara sig när det är gott om lämlar. Jaktfalken får lättare att hitta mat vintertid när riporna blir fler.
Under toppår med lämmel produceras det mängder med avföring och när lämmelåret plötsligt kraschar påträffas döda lämlar nästan överallt. Bajs och kadaver är rena guldet för alla nedbrytare som bakterier och svampar som i sin tur innebär mer mat till insekter och spindlar som i sin tur gynnar småfåglar. Växterna tar upp mineraler och näringsämnen som nedbrytarna har fördelat.
Forskare pratar nu om att till och med fisk gynnas av lämmelår, eftersom näringshalten ökar i vattendragen. Slutsatsen är att en massa olika arter drar nytta av ett lämmelår. Utan den lilla lämmeln skulle våra fjäll vara mycket fattigare.
Det var i mitten av juli som vi gav oss ut söder om Abiskofjällen för att leta efter lämmel. Målet var Sjangeli, nära norska gränsen. Vi hittade otroliga mängder med lämmel – men de var döda. Tusentals kadaver låg på stigar och i hålor och överallt var det insektslarver som krälade på skinnen. Lämmelåret hade kraschat.
Varför? Troligen hade maten tagit slut för denna fantastiska gnagare. Besvikelsen var stor. Vi hade missat alltihop. Kanske det fanns levande lämlar högre upp på fjället, där snön just hade smält bort? Det var värt ett försök. Vi vandrade högre och högre upp och där … … där rasslade det till. Ett dussin färgglada och till synes välmående lämlar pilade omkring.
Äntligen! Vi lyckades till slut få syn på levande lämlar. Men inte de stora mängder som vi hade hoppats på. Vi får vänta några år på nästa chans.
Myternas gnagare
Fortfarande vet vi inte vad som styr lämmelns uppgång och fall.
Text: Tom Arnbom
För drygt femtio år sedan visade Disneyfilmen ”Den vita vildmarken” hur lämlar begick kollektivt självmord genom att hoppa nedför klippor och simma ut i sjöar mot en säker död.
För att dessa scener skulle kunna genomföras, fick lokalbefolkningen en dollar för varje levande lämmel som samlades in. Filmteamet kastade eller drev lämlarna över klippkanten och för vattenscenen hällde en pick-up ut lämlarna i vattnet – ett totalt oetiskt beteende.
Dessa filmbilder lever fortfarande kvar på näthinnan och har hjälpt till att sprida skrönan om att lämlar begår kollektivt självmord. Men filmmakarna ”glömde” att lämlar är duktiga simmare …
Lämlar har genom åren omfattats av en rad fantasifulla teorier. På 1920-talet påstod forskare att lämmelcyklerna orsakades av solfläckar. På 1960-talet ansågs förklaringen till lämlarnas massvandring vara stress när lämlarna blev ”för många”. Det finns ingenting som stödjer dessa teorier.
Att lämlar exploderar när de blir arga är förstås inte heller sant. Ursprunget till denna skröna är troligen korpar. När de dödar och äter lämlar lämnas det uppfläkta skinnet kvar.
Men vad är det då som gör att lämlar ökar och minskar i antal och ibland ger sig ut på långa vandringar?
Toppåren inträffar normalt vart tredje eller fjärde år. Åren innan byggs stammen sakta upp för att sedan öka snabbt.
Flera förutsättningar måste vara rätt:
- Djupt med snö som kommer relativt tidigt på hösten. Snön ger både skydd mot rovdjur och kyla. Även när det är minus 30 och storm kan det vara någon plusgrad längst ned mellan snön och marken.
- Gott om mat (mossa under vintern) och det får inte regna. Då kan vattnet frysa till ett ispansar som gör maten oåtkomlig.
När väl ett toppår inträffar får det ofta ett snabbt slut. Om betestrycket blir för stort dör lämlarna av svält. Vissa växter bildar dessutom gift när de betas hårt. Andra orsaker som påverkar antalet lämlar kan vara sjukdomar. Än i dag, 2016, vet vi inte exakt varför lämlarna plötsligt kraschar. Troligen är det en kombination av ovanstående.
Fjällämmel
Storlek: Ungefär som en vanlig hamster, 12–15 cm.
Föda: Under vintern mossor, sommartid örter och gräs. När det är ont om föda även bark från dvärgbjörk.
Antal lämmelarter: I Sverige finns två arter, fjällämmel och skogslämmel. I Arktis (Ryssland, Alaska, Kanada och Grönland) finns ytterligare minst sex arter.
Reproduktion: Fjällämmeln är unikt produktiv och kan föda upp till fem kullar på ett år med tre till sex ungar, som blir könsmogna redan efter tre veckor. Därför kan fjällämmeln öka mycket snabbt i antal om förhållandena är de rätta – vi får ett lämmelår.
Den här artikeln är en del av WWF Eko nr 2-2016.
Bli WWF Vän du också för att få tidningen digitalt eller i pappersform direkt hem i din brevlåda.
Dela gärna:
Senast ändrad 27/11/23
