LÅNGDISTANSLÖPARE
från Amerika

ZEBROR, ÅSNOR OCH HÄSTAR är de öppna gräsmarkernas främsta symboler på jorden. Deras evolution är dramatisk och en av arterna, hästen, har påverkat den mänskliga historien mer än något annat djur.

Vi har också en tendens att uppleva hästdjur, familjen Equidae, som extra vackra. Några av mina bästa ögonblick i naturen har zebror och vildåsnor svarat för. Vildåsnorna i Gobiöknen i södra Mongoliet kan löpa som jag sett få andra djur göra, och grevyzebrorna i norra Kenya har en teckning som bara kan beskrivas som fabulöst vacker.

Det är fascinerande att se med vilken försiktighet stäppzebror rör sig när de misstänker att det kan finnas lejon i närheten. Vid ett vattenhål i Etosha i Namibia blev jag vittne till hur en zebra medvetet närmade sig en lejoninna som såg ut att kunna anfalla i vilket ögonblick som helst, som för att testa hur nära den kunde gå innan risken blev överhängande. Zebran visste helt klart vad den gjorde – lejoninnan var aldrig tillräckligt nära för att kunna chansa på en attack.

Men ibland blir utgången en helt annan. Lejon och fläckiga hyenor dödar tveklöst många zebror och kan vara orsaken till att exempelvis populationen i Serengeti hållits på en stabil nivå, cirka 200 000 djur, ända sedan början på 1960-talet. I Asien spelar sannolikt vargar en liknande roll för vildåsnor och vildhästar.

ZEBROR UPPLEVS SOM högst speciella på grund av sin märkliga teckning, men faktum är att alla nu levande hästdjur – det finns sju arter inom ett enda släkte: tre zebror, tre åsnor och en häst – är mycket lika till utseendet. De har alla relativt långa ben, långa halsar, stora huvuden, långsträckta ansikten, upprättstående manar och långa svansar. De är alla stora djur med vikter på 200 till 450 kilo. Det är bara deras pälsmönster som skiljer sig åt. Zebrorna är strimmiga, åsnorna är tvåfärgade med mörk ovansida och ljus undersida, och hästarna är mer enfärgade.

Intressant nog återspeglar denna uppdelning deras inbördes släktskap. Zebror, åsnor och hästar är, att döma av molekylära studier, tre helt naturliga grupper. Släktet Equus uppstod i Nordamerika och splittrades för 4,3 miljoner år sedan i två grenar. En av dessa vandrade över Berings sund, spred sig över Asien och Afrika och delade samtidigt upp sig på en zebralinje och en åsnelinje för cirka 2,7 miljoner år sedan. Den andra grenen gav upphov till den moderna vildhästen som för 700 000 år sedan också vandrade över till vår sida av jorden.

SOM FRAMGÅTT OVAN har Nordamerika spelat en avgörande roll i familjens historia. Ända sedan de första hästdjuren uppstod för 55 miljoner år sedan utspelades det mesta av deras historia på den nordamerikanska kontinenten – precis som fallet var med hunddjuren. Från och till lyckades vissa arter ta steget över till den Gamla världen, men i grunden är hästdjuren ett gäng amerikaner. Säreget nog fick denna historia ett abrupt slut för cirka 11 000 år sedan då plötsligt alla hästdjur dog ut på västra halvklotet, tillsammans med en stor del av den övriga megafaunan. Vad som hände är höljt i dunkel men sannolikt hade människans invandring i Nordamerika med saken att göra. Djuren på de amerikanska kontinenterna hade ingen erfarenhet av det nya effektiva rovdjuret och resultatet blev total utplåning – fast ironiskt nog återvände hästarna och åsnorna för 500 år sedan då européerna förde dem med sig till Nya världen! Våra dagars förvildade tamhästar i USA – mustangerna – kan med andra ord anses ha viss hemortsrätt där. Kanske det är dags att sluta betrakta dem som främmande element i faunan och i stället se det hela som ett ofrivilligt försök att återställa en liten del av den fauna som gick förlorad i slutet av istiden.

MUSTANGERNA TILL TROTS, i dag är Afrika och Asien de vilda hästdjurens hem. Alla sju arterna lever nästan uteslutande på gräs och hör hemma i torra, öppna miljöer, på stäpper och savanner, i halvöknar och öknar – men de är beroende av vatten och hemområdet omfattar alltid ett antal vattenhål. De vandrar också enorma sträckor för att komma över nytt, färskt gräs. Stäppzebrornas migration i Serengeti är välkänd men den längsta vandringen äger rum i Botswana i södra Afrika. Märkligt nog upptäckes den inte förrän helt nyligen. Sedan ett antal zebror försetts med satellitsändare har man kunnat konstatera att flera tusen zebror som tillbringar torrtiden vid Chobefloden på gränsen till Namibia varje år vandrar söderut till nationalparken Nxai Pan. Där spirar näringsrikt gräs när regntiden tar sin början för att sedan återvända när regnen upphör. Avståndet tur och retur är 500 kilometer, men djuren går förstås inte spikraka vägen utan tillryggalägger i genomsnitt nästan 1 000 kilometer varje säsong – den längsta migrationen av något däggdjur i Afrika.

EN ANNAN, NÄSTAN lika lång vandring i Botswana äger rum mellan Okavangodeltat och nationalparken Makgadikgadi Pans. Det märkliga är att den återuppstått efter en paus på 38 år. Vandringen klipptes av 1968 då flera mil av viltstängsel uppfördes för att skydda tamboskap mot smitta från vilda gräsätare. Sedan revs stängslet 2006 – och genast återupptog zebrorna sin urgamla vandring. Hur är det möjligt? Alla zebror som var vid liv 1968 var förstås för länge sedan döda när stängslet revs, så hur visste de nu levande zebrorna vilka vägar de skulle ta? Forskarna är osäkra, men misstänker att djuren har bevarat minnet av den urgamla rutten, ett minne som i så fall måste vara genetiskt kodat! Ett liv av det här slaget, med ständiga förflyttningar, har krävt långtgående anpassningar. Hästdjuren går som bekant på en enda tå per fot – vilket de är ensamma om bland alla djur på jorden. De är också väl anpassade för att leva på gräs, med kraftiga tänder och en grovtarm där den svårsmälta födan jäser och bryts ned – ett effektivt system men inte lika raffinerat som det bufflar, antiloper och andra idisslare är försedda med. Hästdjur måste därför konsumera dubbelt så mycket gräs som idisslare av samma storlek. Vilket innebär att de tvingas äta cirka 60 procent av varje timme på dygnet, och ägna totalt runt 18 timmar varje dag åt sitt födointag.

För att klara detta har de minskat ner sitt sömnbehov dramatiskt, till cirka 2,5 timmar per dygn. De behöver inte sova oavbrutet under längre perioder utan klarar sig på ett antal korta tupplurar, var och en på cirka 15 minuter. Dessutom sover de med öppna ögon och mestadels stående – ett bra skydd mot rovdjur.

ALLA HÄSTDJUR ÄR SOCIALA, men fascinerande nog har de utvecklat två diametralt olika system för ett liv i grupp. Det ena systemet, som förekommer hos tre av arterna – vildhäst, stäppzebra och bergszebra – är i grunden ett haremssystem som bygger på att ett antal honor med avkomma lever i slutna familjegrupper med en hingst som ledare, medan andra hingstar lever i ungkarlsgrupper. Grupperna är inte territoriella utan rör sig vida omkring i överlappande hemområden.

Det andra systemet, som förekommer hos grevyzebran och alla tre åsnearterna, är helt annorlunda. Den enda starka sammanhållningen är mellan honorna och deras föl. Hingstarna samlar inte på sig ett harem utan etablerar i stället strikta territorier som innehåller viktiga resurser i form av vattenhål och betesmarker som kan locka till sig honor.

I båda systemen tvingas hingstarna slåss för rätten att monopolisera honorna. Striderna är ofta brutala med hårda sparkar och kraftiga bett där blodet flyter. Till skillnad från honorna är hingstarna dessutom försedda med hörntänder (!) som används som vapen. Det är inte helt ovanligt att hälsenor bits av under kampen.

HÄSTDJUREN HAR HAFT en lång och sammanvävd historia med oss människor. Grottmålningar i Europa visar att vildhästen var en viktig art för istidsjägarna, och i sen tid har de flesta arter fått utstå hård förföljelse. Nästan alla arter är i dagsläget mer eller mindre hotade till sin existens. Bergszebran i södra Sydafrika har varit nära total utplåning och den sydligaste underarten av stäppzebran, kvaggan, utrotades helt på 1870-talet. De flesta av den asiatiska vildåsnans underarter ligger illa till, och en är helt försvunnen. Men värst är läget för vildhästen och den afrikanska vildåsnan, tamåsnans anfader. Detta är ironiskt med tanke på vilken avgörande roll de båda har spelat i den mänskliga historien.

Så stor har hästens roll varit att det kanske är den som är människans bästa vän, inte hunden. Vissa historiska skeden är helt enkelt omöjliga att föreställa sig utan hästar. Från det ögonblick för 5 500 år sedan då de första tamhästarna såg dagens ljus förändrades vår tillvaro dramatiskt. Hästar har fått tjäna som föda, deras hudar har använts till skydd, de har använts för transporter av människor och gods, de effektiviserade jordbruket och de revolutionerade krigföringen.

DET SISTNÄMNDA HADE en oerhörd betydelse. När hästarna dök upp på slagfälten förändrades maktbalansen radikalt mellan nationerna. Det var med hästarna som de indoeuropeiska språken spreds över Europa och Asien och den mänskliga genpoolen genomgick förändringar som är högst påtagliga även i dag.