OM VEGOguiden

Vegoguiden har inget kriterie för produkternas hälsopåverkan, och i guiden bedöms användningen av kemiska bekämpningsmedel utifrån ett miljöperspektiv. Ofta är bra mat för planeten även bra mat för hälsan, men vi uppmanar alla att följa Livsmedelsverkets rekommendationer vad gäller livsmedel.  

Syftet med guiden är att konsumenten ska kunna få en uppfattning av hur hållbar en vegetabilie är och att man ska kunna ta till sig informationen på ett lättöverskådligt sätt. Vegoguiden kartlägger inte hela marknaden utan är en guide som ger en fingervisning om vilka produkter som generellt sett tar mycket eller lite mark i anspråk, har låg eller hög klimatpåverkan baserat på tidigare studier eller hur den troliga påverkan på vattenresurser eller biologisk mångfald ser ut baserat på hur naturen ser ut i respektive ursprungsland. Guiden ger en generell bild av det du som konsument hittar i butik – för att guida till bättre och sämre val utifrån det som faktiskt går att hitta.

Det finns givetvis produktionssystem och produktionssätt som är bättre än vad resterande produktion är i landet, och det är möjligt att produktion i andra länder än de som Vegoguiden granskat är bättre. Men att skapa en enkel informationsbas för konsumenterna som går ned till enskilda producenter eller kartlägger alla länder i guiden blir oerhört svårt. Dels för att det finns oerhört många producenter, dels för att producenter också skiftar ägarskap och namn och dels för att importstatistiken är osäker. Vi utgår från tillgängliga data och forskning för respektive område och råvara/produkt och anser att det går att dra generella slutsatser om råvaror med flera parametrar i åtanke. Man ska inte heller underskatta betydelsen av att synliggöra hur produktion av olika råvaror går till och WWF uppmanar därför producenter och försäljare i mellanleden att göra det enklare för konsumenterna att se hur produktionen av olika råvaror och produkter går till.

Att bedöma effekterna av användning av syntetiskt framställda kemiska bekämpningsmedel i livsmedelsproduktion är en stor utmaning. Främst på grund av att det råder en enorm brist på data när det gäller användning av bekämpningsmedel – i synnerhet kopplat till olika livsmedel. I både Köttguiden och Vegoguiden ges all ekologisk produktion grönt ljus (i Köttguiden vanligt grönt ljus och i Vegoguiden den bästa gröna nivån). För övriga nivåer har en generell bedömning gjort för att kunna visa på någon form av skillnad i produktionen – men båda metoderna är mycket generella.

I Köttguiden baseras bedömningen på att djurslag som betar generellt ger upphov till en lägre användning av kemiska bekämpningsmedel än andra djur då de äter en mindre mängd kraftfoder. Och odlingen av kraftfoder ger generellt en högre användning av kemiska bekämpningsmedel. Detta ger att kyckling och gris får rött ljus, medan kor och lamm får gult ljus på detta kriterium.

I Vegoguiden har istället bedömningen gjorts i två steg, dels vad gäller lagstiftning där EU-lagstiftning generellt bedöms som hårdare än annan. Således får allt från tredje land orange ljus. Dels görs en bedömning av mängden syntetiskt framställda kemiska bekämpningsmedel som används. Om en lägre mängd används (av produktionen inom EU) så ges gult ljus. Mängden bekämpningsmedel som används kan ge en indikation på miljökonsekvenseffekterna från produktionen av olika grödor även om det givetvis är en bristfällig metod då olika typer av medel påverkar den omgivande miljön olika. Tyvärr är den senaste statistiken för användning av bekämpningsmedel för europeiska produktgrupper mer än 10 år gammal men det är den statistiken som finns. Där ingen data finns, vilket ofta är fallet, ges alltid den sämsta bedömningen. Det är viktigt att konsumenter ska kunna få en uppfattning om hur hållbar en produktion är, därför är avsaknad av data och information mycket problematiskt och en fråga som WWF tycker är viktig att belysa i fallet med bekämpningsmedel.

Bedömningen av vad som är högre och lägre användning i båda dessa guider är satta för att markera ut skillnaderna inom respektive guide och är inga absoluta hållbarhetsgränser för syntetiskt framställda kemiska bekämpningsmedel. Båda dessa metoder är oerhört generella och vi önskar att mer data på både användningen av bekämpningsmedel, och påverkan på miljön, kommer möjliggöra en bättre bedömning i båda guiderna i framtiden.

Kriterierna för varje guide är satta för att vara så relevanta som möjligt utefter respektive guides innehåll. Det går inte att jämföra fisk, kött och vegetabilier rakt av då framtagandet av produkterna ser så olika ut och guiderna bör därför inte ställas mot varandra. Inom köttindustrin är till exempel användningen av antibiotika i vissa fall hög och därför ser vi ett värde av att ha med den aspekten i utvärderingen av olika köttslag, något som inte blir aktuellt inom produktion av vegetabilier. I Fiskguiden bedöms bland annat hur beståndet av arten ser ut, det vill säga hur många fiskar av en viss art som lever i ett bestämt område, en fråga som inte heller blir jämförbar mot vegetabilier och i köttindustrin.

Då vegetabilier i allmänhet har ett lägre avtryck på planeten än animalier, har Vegoguiden en extra nivå av grönt – grönt med en stjärna – för att markera att detta är det allra bästa valet att göra om man ska konsumera den råvaran. Att vego generellt sett har ett lägre avtryck än animalier illustreras också av att Vegoguiden inte innehåller något rött ljus. Gult ljus i Vegoguiden betyder “Ät ibland”, för att nå samma betydelse i Köttguiden behöver produkten ha grönt ljus.

Kriterierna för klimat är samma för Köttguiden och proteingruppen i Vegoguiden (det vill säga Baljväxter, vegokött, nötter och frön) och är således jämförbara. Tydligt är att allt i denna grupp i Vegoguiden får grönt ljus. För övriga produktgrupper i Vegoguiden (spannmål, rotfrukter, grönsaker, svamp, frukt och bär) är det inte relevant att jämföra med kött eftersom det inte är utbytbara livsmedel. Att jämföra exempelvis ris och kyckling är inte relevant eftersom de har helt olika roller på tallriken. Däremot fyller det en funktion att kunna visa att ris faktiskt har en högre klimatpåverkan än pasta och potatis. Läs mer hur kriterierna är satta här.

Guiden jämför produkter genom ett livscykelperspektiv med den funktionella enheten 1 kilo produkt i butik i Sverige. Systemgränsen är fram till att produkterna når butik, transport och förpackningar är alltså inräknade genom schablontal. Produkterna jämförs utifrån den form de har vid försäljning i butik, med vissa undantag. Torkade bönor och linser har räknats om till kokad produkt (inklusive energin för kokning) för att på rimligaste vis kunna jämföra produkterna inom gruppen (exempelvis torkade och konserverade bönor). Även kolhydratskällor är omräknade till ätbar produkt för att kunna jämföra produkterna inom gruppen (exempelvis ris och potatis).

Beslutet att använda den funktionella enheten 1 kg/produkt har tagits då det är det vanligaste sättet att kommunicera, och då det inte finns något annat vedertaget sätt som kan användas heltäckande för vegetabilier. Dessutom är det enklast för en konsument att förstå då det handlar en viss vikt av produkten i butik, där det även finns ett kilopris att jämföra med. Sättet tenderar dock att missgynna näringstäta livsmedel som exempelvis nötter. Det finns andra sätt att jämföra produkter med varandra, till exempel genom att jämföra exempelvis proteininnehåll eller energiinnehåll men det skapar också utmaningen att produkter kan användas med olika syfte och att det för vissa grupper är svårt att hitta en funktionell enhet som bäst beskriver den gruppens viktigaste uppgift (såsom för frukt och grönsaker där en viktig aspekt är vitaminer, antioxidanter och spårämnen av olika slag). Ett alternativ skulle vara att titta på ett nutritionsindex då det belyser funktionen av olika livsmedel, det finns dock ingen vedertagen enkel metod för detta i dagsläget, se diskussion i Appendix A4 i underlagsrapporten från SLU.

För att på bästa vis komma runt problematiken med att funktionen inte belyses, har istället en noggrann analys gjorts av grupperingarna av produkterna i guiden så att samma typ av produkter på ett effektivt vis jämförs med varandra. Dessutom är gränserna för bedömning olika för produktgrupperna, se avsnitt 3 i Vegoguidens metoddokumentet.