Projekt Kungliga nationalstadsparken

Kungliga nationalstadsparken är ett ekologiskt viktigt område, där cirka tre fjärdedelar av Upplands alla växter och djur förekommer. WWF var initiativtagare till parken, och arbetar nu med att skydda den.

Inledning

År 1991 startade Världsnaturfonden WWF projekt Ekoparken WWF, med Henrik Waldenström som projektledare och initiativtagare till parken. Detta för att skapa ett sammanhängande skyddat parkområde av huvudsakligen kungliga parker med ledorden värna-vårda-visa. Efter en hård kamp mot olika exploateringsprojekt tillsammans med främst Förbundet för Ekoparken kunde Ekoparken invigas 1995, idag kallad Kungliga nationalstadsparken. Värdena i parken med rekreation/hälsa, kulturmiljöer, biologisk mångfald och ekosystemtjänster är mycket stora. WWF var tidigt ledande i att skydda Nationalstadsparken, och arbetar nu med att skydda den ytterligare liksom andra stora parker i städer globalt. Stora parker kan i framtiden bli en överlevnadsfråga för framtidens städer. Kungliga nationalstadsparken ska därför värnas, vårda och visas för framtiden. För grönare städer är framtidens städer.

Nedan finns mera detaljer kring Ekoparken/Kungliga nationalstadsparken; geografi, historia, kamp, värdena och om WWFs arbete med parken.

Nationalstadsparkens geografi

Kungliga nationalstadsparken invigdes 1995 som världens första nationalstadspark, då kallad Ekoparken. Den är ett 27 km² stort område med 19 kvkm land (motsvarande ca 5,5 x Central Park i New York) och 8 kvkm vatten, beläget i tre kommuner; Stockholm, Solna och Lidingö (Fjäderholmarna). Det kungliga sammanhängande natur- och kulturlandskapet sträcker sig från Ulriksdal i nordväst via Haga-Brunnsviken, Djurgården och Fjäderholmarna i sydost. De marina öarna Beckholmen, Skepps- och Kastellholmen ingår också (se karta nedan).

Det har föreslagits att Uppsala och Trollhättan också skulle bli nationalstadsparker, men det har inte skett. Däremot har Finland inrättat tio (!) nationalstadsparker, främst i mindre städer. Regeringen döpte området till Kungliga nationalstadsparken 2009. Då fasades begreppet Ekoparken ut och står nu istället för Sveaskogs 34 områden med höga naturvärden, men även andra ”ekoparker” har uppstått runt om i landet. Alla har en inriktning mot natur och kultur av stort värde. Ekoparken blev dock ganska inarbetat så många kallar Nationalstadsparken fortfarande för Ekoparken.

Kunglig historia

Parkens kungliga historia går tillbaka till 1452 då kung Karl Knutsson Bonde bytte till sig ön Södra Djurgården från Klara kloster. Många kungar har personligen satt sin prägel på parken, Johan III var den som skapade en kunglig djurgård på vid Skansen på 1570-talet. Hundra år senare gjorde den jaktintresserade Karl XI området till en större kunglig jaktpark omfattande Södra och Norra Djurgården. Jakob de La Gardie byggde ett slott vid Edsvikens strand på 1640-talet som i kunglig ägo döptes till Ulriksdal efter prins Ulrik. På 1700-talet skapade Gustav III ett engelskt parklandskap kring Brunnsviken med Haga som juvelen i kronan idag med två kungliga slott.

Från tidigt 1800-tal har dagens kungaätt – Bernadotterna – bidragit till att forma parken. Redan den förste Bernadotten – Karl XIV Johan – förälskade sig i Djurgården och lät bygga Rosendals slott. Men framför allt öppnade han upp parken för allmänheten. När tanken föddes att skydda området som en nationalstadspark på 1990-talet stödde hans ättling Carl XVI Gustaf idén från första stund. Kungen invigde världens första nationalstadspark den 19 maj i Ulriksdals slottspark med att släppa tre duvor som representerar värna-vårda-visa. Den 11 augusti 2020 invigde Prins Carl Philip naturfotoutställningen ”Nationalstadsparken 25 år”, digitalt p g a coronapandemin.

Kampen för parken

Tidiga riksdagsmotioner

Redan 1906 skrev Sven Palme (Olof Palmes farfar) en riksdagsmotion som handlade om att skydda Södra Djurgården mot stegvis exploatering för villatomter;

”…så har den farhågan flerstädes vunnit insteg, att större eller mindre delar av Djurgården måhända komma att genom bebyggande förvandlas till ett slags modern villastad från att vara en av de härligaste parker, en prydnad för Sveriges huvudstad, en källa till uppfriskande glädje och trevnad för såväl dess invånare som besökande icke-stockholmare.”

Motionen avslogs, men minst en reservation förekom, och den fick stöd av bland andra Hjalmar Branting. I det sammanhanget lyfts parkens stora betydelse ”särskilt för Stockholms arbetarebefolkning”.

År 1913 skrev Karl Starbäck en riksdagsmotion angående Djurgårdens bevarande som naturlig park. Han tar ett helhetsgrepp på Djurgårdens rekreations- och naturvärden och föreslår ett skydd som naturlig park. Motionen ledde till utredning, men inget skydd. Starbäck medverkade vid bildandet av Svenska Naturskyddsföreningen 1909 samtidigt som Sverige inrättade de första nationalparkerna i Europa. Fler motioner om Djurgårdens skydd följde och i riksdagsutlåtande 1959 konstaterar man:

”De delar av Djurgården som nu återstår outnyttjade måste emellertid få förbli obebyggda om stadsbefolkningens behov av rekreationsplatser skall tillgodoses. Det väcker oro att området år från år är utsatt för ytterligare bebyggelse. Förhållandena är otillfredsställande och den måhända säkraste utvägen vore att fridlysa den nu återstående marken som naturskyddat område.”

WWFs roll och Projekt Djurgården, KGB samt Ekoparken

Henrik Waldenström fick 1989 reda på att Byggnadsstyrelsen planerade en mycket storskalig exploatering norr och öster om Riksmuseet i Stockholm – en helt ny stadsdel och kontor. Detta blev startskottet för ”Projekt Djurgården” hösten 1989. Henrik organiserade inventeringar inom Stockholms Ornitologiska Förening (StOF) för att lyfta fram det rika fågellivet på Djurgården för att stoppa planerna. En del inventerare bodde i Solna, så de fick täcka in Haga och Ulriksdal istället. Flera gemensamma ekbundna arter dök då upp, såsom skogsduva och kattuggla. Det stod klart att Djurgården, Haga och Ulriksdal hade ett starkt ekologiskt samband. I en ansökan till Världsnaturfonden 1990-06-14 om stöd för en fågelinventering skrev Henrik:

”Det övergripande syftet med inventeringen är att kartlägga ornitologiska kvalitéer som kan utgöra planeringsunderlag och indirekt hjälpa till att säkra Djurgårdsmarken från exploatering. På sikt bör de kungliga markerna Djurgården-Haga/Brunnsviken-Ulriksdal kunna betraktas som ett grönt bälte av särskilt värde för storstadsmiljön. Dessa tre områdens framtida skydd måste säkras för all framtid. Ett sätt att göra detta är att få upp storstadsmänniskans sinnen för de värden som finns i detta område och på så sätt sprida värdet till flera människor. Detta kan göras genom att man informerar om områdena och aktivt vägleder folk”.

Därmed började tanken på att skydda ett ”Kungligt grönt bälte” (KGB) växa fram. Under hösten 1990 utvecklade Henrik idén om KGB på uppdrag av hovets slottsförvaltning Ståthållarämbetet. Resultatet blev rapporten ”Ekoparken – sammanhängande natur- och kulturpark i storstad” med ledorden ”värna-vårda-visa”. Rapporten blev underlag till dels en projektansökan till Världsnaturfonden WWF, dels till en riksdagsmotion åt Miljöpartiet och blev även en idéskrift för en växande motståndskamp bland föreningar verksamma inom Ekoparken. Rapporten gick under våren 1991 ut på bred remiss från Ståthållarämbetet och fick positivt gensvar överallt, utom hos Stockholm och Solna kommuner. Projekt Ekoparken WWF godkändes av Världsnaturfonden i april 1991.

Under 1991 växte motståndet hos ett antal föreningar som var direkt berörda av exploateringar i storleksordningen hundra Hötorgsskrapor (=1 miljon kvm). Den 14 maj 1991 samlades ”de 22 föreningarna” i Frescati och undertecknade ett upprop: ”Kraftfulla insatser krävs för att rädda Norra och Södra Djurgården, Haga-Brunnsviken och Ulriksdal/Sörentorp”. I augusti 1991 bildades ”Kommitten för Gustavianska Parken” av Peter Schantz med namnkunniga kulturpersonligheter som ville värna om kulturvärden inom HBU-området, d v s mer avgränsat Haga-Brunnsviken-Ulriksdal. I december avslog riksdagen tre motioner som handlade om området. En om ”Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården”, d v s Ekoparken och två om HBU. Men istället gick regeringen in med ett eget initiativ som resulterade i en ny skyddsform – nationalstadspark. Efter en hård kamp som f f a drevs av Projekt Ekoparken WWF och FFE kunde Ekoparken invigas som världens första nationalstadspark 1995, sedan 2009 benämnd Kungliga nationalstadsparken. Nedan berättas mer om kampåren.

De tuffa åren 1992-93

Tidigt 1992 bildades ”Förbundet för Ekoparken” (FFE) av de ”22 föreningarna”. FFE fick i massmedia en rivstart som parkorganisation för 4 februari samma år gick nämligen ett moderat landstingsråd till attack mot föreningarna bakom Ekoparken och kallade dem ”mörkermän” som ville stoppa tillväxten i stockholmsregionen genom att ifrågasätta vissa projekt som t ex motorvägen Österleden och OS-2004.

I takt med att byggprojekten hopades i och intill Ekoparken måste motståndet formeras. Richard Murray från Stockholmspartiet föreslogs som ordförande på årsmötet i FFE 1993. Han accepterade och har sedan dess framgångsrikt lett FFEs 30-50 medlemsföreningar.

Projekt Ekoparken WWF höll till i Naturens Hus vid Stora Skuggan och Naturens Hus ordförande Odd Engström (S) blev engagerad och ledde flera framgångsrika uppvaktningar for parkens bästa gentemot kungen, landshövdingen, men framför allt planminister Görel Thurdin, vilket skulle bara frukt.

Nationalstadsparken föds och Ekoparken blir nationalstadspark

Den 14 oktober 1993 samlades ett massmedieuppbåd i Fiskartorpstornet för en fågelskådarmorgon (se bild). Där och då berättade planminister Görel Thurdin om en ny skyddsform – nationalstadspark (en nationalpark i staden). Så 7 december 1994 fattade riksdagen beslut om att Ekoparken skulle skyddas som nationalstadspark. Ekoparken blev invigd som världens första nationalstadspark av kung Carl XVI Gustaf i Ulriksdals slottspark 19 maj 1995, arrangerat av WWF.

Ekoparken blev även ett varumärke för visningar med vandring, båt- och bussturer genom turistbolaget Strömma. Namnet på parken ändrades till Kungliga nationalstadsparken i samband med en lagändring 2009. Den 11 augusti 2020 inviger Prins Carl Philip naturfotoutställningen ”Nationalstadsparken 25 år”. Ska Kungliga nationalstadsparken värnas-vårdas-visas under en överskådlig framtid krävs starkare lagligt skydd och starkare engagemang från det offentliga och från företag for ett unikt parkområde.

Nationalstadsparkens värden 

Rekreation och hälsa: Denna gröna oas är Stockholms och Sveriges mest besökta grönområde (ca 15 miljoner besökare/år). Grönskan erbjuder storstadsborna en avstressande miljö för rekreation och idrott, och som renar luften, dämpar buller och bidrar till ett behagligt klimat i staden. Parken fyller därför en viktig funktion för stockholmare och turister.

Kultur: Parken har också ett stort kulturvärde med sitt varierande utbud av vackra hus och byggnader. Många av dessa har högt arkitektoniskt värde och flera hundra skyddas som byggnadsminnen, däribland fyra kungliga slott; Rosendal, Gustav III:s paviljong, Haga slott och Ulriksdals slott. Det historiska landskapet innehåller flera delområden av stort värde t ex jaktpark, barockpark, engelsk park, funkis, marina områden.

Natur-ekosystemtjänster: Kungliga nationalstadsparken är ett ekologiskt viktig område. Den utgör en spridningskorridor för ett stort antal växter och djur. Märklig är ett  – även i ett europeiskt perspektiv – ovanligt mäktigt ekbestånd och äldre storstadsnära barrskogar. Ett mycket stort antal arter har anträffats varav flera mycket sällsynta rödlistade arter. Skalbaggen bredbandad ekbarkbock anträffas i Sverige normalt bara här och den ovanliga fisken grönlingen simmar i Igelbacken vid Ulriksdal. Förutom däggdjur som räv, grävling, mård, bäver och rådjur, finns åtta av Upplands fladdermusarter inom området. Här häckar också ett hundratal fågelarter varav en stor hägerkoloni. Cirka tre fjärdedelar av Upplands alla växter och djur förekommer här.

Parkens främsta förtjänst i framtiden är att den levererar de ekosystemtjänster som naturen ger oss gratis, men som är ovärderliga. Som exempel kan nämnas pollinering, vatten- och luftrening, men särskilt angelägen i framtiden är resiliens (motståndskraft) mot klimatförändringar. Detta blir allt viktigare med de alltfler och värre skyfall och värmeböljor som förväntas. Köpenhamn har efter två katastrofala ”hundraårsregn” 2011 och 2014 startat ett program för ”grönblå stadsplanering”. Det innebar bland annat mer natur i centrala staden, och det är just det som Nationalstadsparken innebär.

WWFs arbete med Nationalstadsparken

Parken är ständigt utsatt för påfrestningar från den växande staden. Världsnaturfonden WWF kämpar för att dess ekosystemtjänster, natur-, kultur- och friluftsvärden ska värnas, vårdas och visas, men även berikas och utvecklas. Det är viktigt att skydda området för en överskådlig framtid. Arbetet med Nationalstadsparken har växt till att omfatta grönare städer i allmänhet och stora parker i stora städer i synnerhet.

Vi jobbar för att öka parkens gröna yta och främja den biologiska mångfalden, exempelvis genom att restaurera våtmarker för fågellivet. Vi jobbar även med att restaurera kulturminnen i form av hus, anlagda parker och trädgårdar. Genom opinionsbildning och remissvar motarbetar vi nybebyggelse av hus och vägar som kan skada och göra intrång eller störa parken. Vi påvisar också möjlighet till kompensation eller alternativ. Projektet ser också till att ett ekologiskt synsätt genomsyrar de företag som verkar i parken. Vi arbetar även med att visa parkens stora värden, särskilt rörande natur och ekosystemtjänster. En del av de resultat vi berättar om har åstadkommits i förening med andra, främst Förbundet för Ekoparken (FFE).