Ängsfröer för hela Sverige

Det är brist på vilda blommor i det svenska jordbrukslandskapet. Pollinatörerna har svårt att hitta mat och boplatser. Samtidigt ökar intresset för att odla blommor bland jordbrukare och andra markförvaltare. Men för att odlingsinsatserna ska göra nytta för den biologiska mångfalden är det viktigt att använda svenska ängsfröblandningar som är anpassade till regionala förhållanden. Sådana saknas nästan helt i dag. Det ska vi ändra på!

Intresset för att anlägga ängar och odla blommor på åkrar och fältkanter är stort. För att stärka den biologiska mångfalden är det viktigt att använda regionalt anpassade ängsfröblandningar. Med ett regionalt anpassat utsäde minskar risken för spridning av invasiva arter eller varianter av arter som kan utarma den genetiska variationen hos vilda växter i Sverige.

I dagsläget råder brist på regionala ängsfröblandningar. Det ska projektet ”Utökad odling av regionala ängsfröer- för ett artrikare Sverige” ändra på. Tillsammans med företaget Pratensis och Svenska Botaniska Föreningen ska vi ta fram både lokala variationsrika ängsfröblandningar och enklare blandningar med färre arter, anpassade för odling på åkermark. Genom att öka tillgången på regionala ängsfröer bidrar vi till att stärka artrikedomen i det svenska landskapet.

Sådd av blomsterfrön med konventionell såmaskin
Hidinge gård, Närke
Foto: (C) Ola Jennersten, Naturfotograferna, IBL Bildbyrå

Skala upp odlingen!

Regionala ängsfröblandningar ska utvecklas för sex regioner i landet. Fröblandningar ska tas fram för odling på magra marker och för odling på åkermark.

Foto: Pratensis

Sprida kunskap!

Genom filmer, artiklar och annat kommunikationsmaterial ska projektet sprida kunskap om metoder för fröinsamling och fröodling till både jordbruksföretag och en botanikintresserad allmänhet.

Silverblåvinge, hona på stor blåklocka. Amanda’s blue, (Polyommatus amandus). Foto: Ola Jennersten

Varför är det här viktigt?

De blomrika ängsmarkerna är en av Sveriges mest artrika och hotade naturtyper. Mindre än 1 procent av ängarna som brukades vid 1800-talets mitt finns kvar. Detta är ett hot mot den biologiska mångfalden och har gjort att många växter, dagfjärilar, vildbin och andra insekter är rödlistade. Bland de rödlistade insekterna är födosöks- och boplatsspecialister överrepresenterade. Våra inhemska insekter och vår inhemska flora har utvecklats tillsammans under tiotusentals år och därför är många av våra hotade insekter beroende av just våra inhemska växter för att hitta livsrum eller föda. För att vända trenden för biologisk mångfald behöver vi återskapa ett blomrikt jordbrukslandskap med inhemska växter.

Blomremsor (blommande fältkanter på åkermark) sås ofta in med ett fåtal främmande arter och erbjuder pollen och nektar till insekter som är generalister (vanliga och mindre kräsna arter). Mer krävande och specialiserade insekter, som är knutna till en viss värdväxt för att hitta boplats eller föda, behöver en större mångfald av vilda blommande växter och miljöer som liknar den traditionella ängen. Helst bör fröer från lokalt och regionalt insamlade inhemska växtarter användas. Det finns därför ett stort behov av att ta fram inhemska och regionalt anpassade utsäden av ängsfröblandningar.

Mindre bastardsvärmare / New Forest burnet moth (Zygaena viciae) på prästkrage (Leucanthemum vulgare). Foto: Ola Jennersten