– Vi kan inte längre acceptera att plast är en billig engångsvara. Alla länder måste stå upp för höga ambitioner och bindande globala regler för en framtid utan plastskräp. Regeringar frestas att tro på nationella eller frivilliga åtgärder snarare än gemensamma regler. Men vår rapport visar att länders enskilda beslut leder till ett orättvist system, där bördorna bärs av de som har minst resurser, säger Inger Näslund, senior havsexpert på Världsnaturfonden WWF.
Rapporten “Who Pays for Plastic Pollution? Enabling Global Equity in the Plastic Value Chain” uppskattar de totala kostnaderna för ett kilo plast under dess livstid till cirka 200 US-dollar (cirka 2 200 kronor) i låginkomstländer jämfört med 19 US-dollar (cirka 209 kronor) per kilo i höginkomstländer.
De flesta kostnaderna för plastens omhändertagande får tas av de som är minst rustade. Låg-och medelinkomstländer har ett minimalt inflytande men förväntas samtidigt ta hand om avfallet. Hur produkter och system designas bestäms oftast av multinationella företag i höginkomstländer. Rikare länders plastavfall exporteras till fattigare länder där återvinningssystem saknas. Bara 9 procent av plastavfallet återvinns globalt. Cirka 60 procent av det som tillverkas designas för engångsbruk och slängs direkt efteråt.
Idag saknas också producentansvar som håller länder och företag ansvariga för plastens påverkan på hälsa, miljö och ekonomi. WWF efterlyser därför en utfasning av de mest riskfyllda plasterna och att globala produktdesignregler införs så att produkter kan återanvändas eller återvinnas.
13-19 november samlas FN i Nairobi i Kenya för en tredje förhandlingsomgång kring ett globalt plastavtal. WWF uppmanar till:
● Förbud, utfasning eller avveckling av högriskprodukter och farliga kemikalier.
● Globala krav på produktdesign och system för en säker och giftfri cirkulär ekonomi, som prioriterar återanvändning och återvinning av plast.
● Starka åtgärder och ekonomiskt stöd för att plastavtalet ska kunna genomföras effektivt, särskilt i låg- och medelinkomstländer.
Fakta: Rapporten har granskat kostnader för produktion och avfallshantering i hög-, medel- och låginkomstländer. De omfattar kostnader för ny plast, utsläpp av växthusgaser, ekosystemtjänster och direkta kostnader för avfallshantering.
Afrika: För sex år sedan tog Kenya ett djärvt steg genom att förbjuda engångsplastpåsar. Trots alla lagar och förbud fortsätter landet att kämpa med illegal import av plastpåsar. Ett stort problem är att grannländerna saknar förbud mot plastpåsar. Kenyas soptippar är överfulla .
Asien och Stillahavsområdet: Fiji: Turister, som anländer till den lilla östaten Fiji, genererar sju gånger mer plastavfall per person och dag än Fijis invånare. Trots miljölagstiftning och strategier för avfallshantering, klarar bara en av Fijis åtta slutförvarsplatser miljökraven. Det innebär ett plastläckage på 25 procent eller nästan 4 000 ton plast – vilket motsvarar 80 simbassänger med 500 ml plastflaskor.
Latinamerika: Brasilien: Mer än 10 miljoner ton plast kommer in på den brasilianska hemmamarknaden varje år. Dessutom importerar Brasilien årligen 12 000 ton plastavfall i en takt som växer med 7 procent. Mängden avfall som hanteras olagligt ökar. Om nuvarande trend fortsätter kan Brasilien bli den fjärde största producenten av felhanterat plastavfall. Den ökande mängden av plastföroreningar i Brasilien beror på begränsad infrastruktur och kapacitet för avfallsinsamling och återvinning. Endast 22 procent av städerna i Brasilien samlar in avfall för återvinning. Brasiliens fantastiska kustekosystem med vilda djur och samhällen bär den största bördan.
https://plasticnavigator.wwf.de/#/en/stories/?st=0&ch=0&layers=surface-concentration
Mer fakta om plastavtalet här: https://www.unep.org/inc-plastic-pollution https://wedocs.unep.org/bitstream/handle/20.500.11822/43239/ZERODRAFT.pdf
Kontaktpersoner
