EU kommissionen släppte nyligen sin utvärdering av EUs ålförordning, där man granskat förordningen och de nationella ålförvaltningsplanernas effektivitet.
Utvärderingen visar att implementeringen inte har varit tillfredställande och att endast 2 av 19 länder har uppnått målet om 40 procent utvandring av vuxen ål från Europa för att de ska kunna fortplanta sig i Sargassohavet. De länder som uppnått målet är Irland och Estland. Sverige ingår bland de länder som inte lyckats möta målet. Detta trots att en hel del insatser genomförts, som helt ålfiskestopp på svenska västkusten och för fritidsfiske av ål med få undantag.
– Tjuvfiske på ål är fortfarande ett stort problem och bidrar till osäkra uppskattningar av fiskedödlighet, säger Karin Glaumann, fiskexpert Världsnaturfonden WWF.
Ålförordningen antogs 2007 med syftet att minska mänsklig påverkan på ålen, för att på så sätt möjliggöra en återuppbyggnad av beståndet. EUs medlemsländer beslutade att upprätta så kallande nationella ålförvaltningsplaner där följande åtgärder ska vidtas:
- Säkra utvandring för 40% av biomassan av vuxen ål (blankål) till Sargassohavet så den kan leka och föröka sig.
- Begränsa yrkes- och fritidsfisket på ål.
- Säkra passage för ål upp- och nedströms i vattendrag genom att undanröja vandringshinder som vattenkraftverk och dammar
- Sätta ut ålyngel i vattendrag där ålen har stor chans att överleva.
Enligt EUs fiskeripolitik så ska alla fiskbestånd fiskas hållbart, vilket betyder att fisketrycket inte ska vara större än vad fiskbeståndet klarar av. Alla fiskbestånd ska tillåtas att återhämta sig över nivåer som kan producera maximalt hållbart uttag (MSY). Där ett sådant värde inte kan sättas ska försiktighetsprincipen gälla. Den europeiska ålen är en akut hotad art och enligt det Internationella Havsforskningsrådet ICES, som tar fram de vetenskapliga underlagen till EUs fiskeförhandlingar, så ska all dödlighet orsakad av mänsklig påverkan hållas på eller så nära 0 som möjligt.
– Att ålförordningen tillåter ett fortsatt fiske på ål går alltså stick i stäv med den gemensamma fiskeripolitikens mål om hållbart fiske och livskraftiga fiskbestånd. Lika viktigt som ett ålfiskestopp, är att EUs medlemsländer påskyndar implementeringen av EUs ramdirektiv för vatten eftersom ålen påverkas av både dålig vattenkvalité och uppdämda vattendrag, fortsätter Karin Glaumann.
De uppdämda vattendragen förhindrar ålens vandring upp i sötvatten. Vattendrag med hög åldödlighet måste prioriteras vad gäller insatser som undanröjning av vandringshinder. Alla typer av åtgärder som exempelvis ”trap and transport” där ål tas upp för att transporteras förbi vandringshinder, måste tydligt utvärderas för att säkerställa att de är effektiva metoder för ålens fortlevnad. Detsamma gäller stödutsättningsprogram som kritiserats bland annat eftersom utsättningar genomförts i vattendrag där fiske tillåts. Kontrollen behöver stärkas för att få stopp på det omfattande tjuvfisket efter ål.
Kommissionens utvärdering visar tydligt att EUs medlemsländer har misslyckats att nå målen i ålförordningen. Implementeringen behöver påskyndas och ambitionen höjas för att ålen ska ha en chans att överleva och återhämta sig, menar WWF.
Läs kommissionens pressmeddelande och utvärdering här: https://ec.europa.eu/fisheries/press/european-eel-recovery-where-are-we-after-decade_en
