Elefanter, bin och människor – en historia om samexistens

TEXT & FOTO: TROY ENEKVIST

Nioårige Sanchle Brice Moyo surrar fast en vagn bakom sina två åsnor. Han pumpar upp de tjocka däcken med en cykelpump innan han kastar upp ett par stora plastdunkar på vagnen. Luften fylls av damm från den torra marken när ekipaget snabbt försvinner bort längs vägen.  

Torkan i Zimbabwe beskrivs som den värsta på årtionden och regeringen har förklarat katastroftillstånd i landet. Både människor och vilda djur är hårt drabbade. Normalt sett ska det regna vid den här tiden på året, men alla fält är nu i stället uttorkade och tomma. Där det brukade växa grödor syns nu bara torr, rödbrun jord.  

Ingenting har kunnat växa efter månader utan regn. En torka som är kopplad till väderfenomenet El Niño samt klimatförändringarna. 

Efter en skumpig resa hoppar Sanchle Brice Moyo av vagnen. Han har nått fram till den största brunnen i byn – en brunn som 45 hushåll i området är beroende av för sin vattenförsörjning, både åt sig själva och sina djur. 

Vi befinner oss i en liten by utanför staden Hwange i KAZA-regionen (Kavango-Zambezi Transfrontier Conservation Area) i västra Zimbabwe. KAZA är ett av världens största naturskyddsområden och sträcker sig över fem länder i södra Afrika. 

Intill byn, där det bor ca 5 000 människor, ligger Zimbabwes största nationalpark Hwange National Park. Parken är hem åt en av världens största elefantpopulationer på 45 000 elefanter.  

Till följd av detta uppstår ofta hot och konflikter från flera håll. 

– Skogen, de vilda djuren och samhällena, alla är hotade. Det här är en region med flera aktörer och en rik biologisk mångfald, säger Tinaapi Hilary Madiri, Acting Conservation Manager och Wildlife Program Manager på WWF Zimbabwe, och fortsätter: 

– Här finns en mosaik av skyddade områden. Det skapar både en fysisk och en systemkoppling mellan människor och vilda djur. 

I realiteten kan detta betyda att en sida av en grusväg kan vara ett område som är skyddat för vilda djur, medan den andra sidan är en by.   

Ett par elefanter korsar vägen medan Sanchle Brice Moyo hämtar vatten från borrhålet. Han hoppar upp och ner när han pumpar upp vattnet. 

Samtidigt är hans farföräldrar, Patson och Melody Moyo, ute och samlar honung från några av sina bikupor i den närliggande skogen. De bär vita skyddsdräkter som lyser i den starka solen. Bina flyger omkring när de öppnar en av bikuporna. 

Biodling, som WWF främjar och stöder i området, har flera användningsområden. 

Först och främst är det en alternativ inkomstkälla, särskilt under torkor då det inte går att odla. Men förutom det fungerar bikuporna som en skyddande barriär mot elefanter. 

– När en elefant kommer in på dina fält är det kört, säger Patson Moyo och pekar ut i den riktning varifrån elefanterna brukar komma. 

Elefanterna kommer vanligtvis för att plundra grödorna, och är därför ett stort problem för bönderna. Men under de torrare årstiderna kommer de också in i samhällena på jakt efter vatten när de inte kan hitta något i sina naturliga vattenkällor. Det är inte bara ett hot mot lokalbefolkningens försörjning, utan också mot deras liv. 

Patson Moyo förklarar hur de sätter upp bikuporna för att skapa en barriär runt sina marker. Elefanter är, trots sin enorma storlek, rädda för bin på grund av den smärta som flera stick kan orsaka, särskilt på känsliga områden som öron, ögon och snabel. 

– Elefanter vill inte komma i närheten av dem, säger han. 

Konflikten mellan vilda djur och människor ökar både till följd av klimatförändringarna, men också på grund av att människor och vilda djur lever allt närmare varandra.

Biodling är inte något nytt i området, men traditionellt är det vildhonung från skogen som samlas. För att få tag på vild honung bränns träden vanligtvis ner, både för att komma åt honungen och så att röken ska skrämma bort bina. Det är dock någonting som har orsakat flera skogsbränder.  

– Bin har inga naturliga fiender. Om du har 20 bikupor så räcker det väldigt långt. Till och med 10 är bra pengar, säger Moyo och tillägger att de under ett bra år kan få tre skördar honung. Från varje skörd och bikupa kan de få sex flaskor honung. 

En stund senare är Sanchle, Patson och Melody hemma igen. Sanchle tar hand om åsnorna och leder dem tillbaka till deras hage, som är omgiven av pinnar och grenar med långa taggar samtidigt som Patson bär hinkarna med vatten från vagnen. 

Bredvid hagen kommer Melody ut från sitt lilla hus som är byggt av orangebrun lera. Hon har några honungsflaskor i händerna som hon ska sälja.

Den höga biologiska mångfalden i regionen är mycket viktig ur flera aspekter. Det har en viktig ekonomisk funktion för att kunna stödja bevarandearbete, exempelvis när det kommer till turism. 

I KAZA försöker WWF integrera naturen och människorna för att skydda naturen och att samtidigt hjälpa lokalsamhällena.  

– Det är viktigt att fokusera på människorna. Marginaliseringen och fattigdomen är direkt drivande när det kommer till deras beroende av naturresurser. Därför är det viktigt att hantera sociala frågor för att kunna bevara den biologiska mångfalden, säger Madiri och fortsätter: 

– Har lokalsamhällena kunskaper om bevarandearbete kan de vara till en vital hjälp när det kommer till naturlig föryngring med hjälpplanering. 

Naturlig föryngring med hjälpplanering är ett arbetssätt som går ut på att man lämnar exempelvis fröträd, som ska kunna sprida sina frön vidare, samtidigt som man fyller i luckor där den naturliga föryngringen misslyckats. 

Sanchle Brice Moyo går snabbt längs vägen. Han svingar en brödpåse som han köpt för pengarna hans farmor fick efter att ha sålt honungen. Honungen som är en av deras viktigaste inkomstkällor nu under torkan.  

– Den biologiska mångfalden är nyckeln. Men i den takt som den exploateras måste den förvaltas så att vi inte utarmar den, säger Madiri. 

I Zimbabwe har WWF åtagit sig att återställa 500 000 hektar mark fram till 2027. 

– Naturvård är inte bara en fråga om vetenskap och siffror. Det är mer komplext än så. Människor har sina förväntningar och sina egna erfarenheter av att leva i närheten av vilda djur, säger Madiri.  

– Det är därför extra viktigt att skapa en verklighet där lokalsamhällena själva är de viktigaste drivkrafterna i hur områden ska förvaltas.