Lugnet bryts av ett väldigt brölande. De två flodhästarna kastar sig mot varandra i vattnet. De brakar samman med öppna gap och visar sina enorma betar – som har utvecklats för ett enda syfte, att tjäna som vapen vid strider mot artfränder. Kampen blir kort, men intensiv, innan djuren skiljs åt och drar sig åt varsitt håll.

Vi befinner oss i den norra delen av det väldiga viltreservatet Selous i södra Tanzania. Landskapet är öppet med många sjöar och träsk, omgivna av vidsträckta gräsmarker. Detta är en perfekt miljö för flodhästar och det tycks som om varenda vattensamling är full av de kolossala djuren.

Det är trångt i vattnet och från och till utbryter bråk. Flodhästar tycks överlag ha kort stubin. Vi ser många gruff och känner oss lättade över att vi inte befinner oss i samma vattensamling som de väldiga bestarna.

Krokodiler är också vanliga här men verkar hålla sig borta från flodhästarna. Det är säkrast så. Ett enda bett av en flodhäst kan dela en krokodil på mitten.

Jag tillbringar många timmar på platsen. Det är enormt varmt och solen bränner som en svetslåga, men jag kan inte slita mig. Flodhästar är märkliga varelser och det är svårt att inte förundras över dem.

Faktum är att de är evolutionärt unika – i ordets rätta bemärkelse. Det finns bara två arter, den vanliga flodhästen Hippopotamus amphibius som tills helt nyligen förekom i alla våtmarker och vattendrag i Afrika söder om Sahara, och den långt mindre kända dvärgflodhästen Choeropsis liberiensis som endast förekommer i ett begränsat område i regnskogarna i Västafrika.

De två arterna bildar en helt egen familj bland de partåiga hovdjuren, en familj med en lång separat historia. Tidigare trodde man att de var släkt med svindjuren, men DNA-studier har visat något helt annat – flodhästarna är närmast släkt med valar och delfiner.

Det kan låta överraskande, men är faktiskt logiskt. Det bekräftar dels vad många länge misstänkte, att valarna är en underordning inom de partåiga hovdjuren, och förklarar en rad säregna anpassningar hos flodhästarna, exempelvis deras hårlösa och tjocka hud och deras avsaknad av svettkörtlar. Dessutom kommunicerar flodhästarna, precis som delfiner och knölvalar, med ljud under vattnet – en högst speciell förmåga hos ett landlevande däggdjur.

Valarna och flodhästarna gick skilda vägar för cirka 54 miljoner år sedan. Hur den sista gemensamma anmodern såg ut är okänt, men flodhästarnas direkta föregångare tycks ha varit de så kallade anthracothererna, en familj primitiva hovdjur i Asien. En gren inom anthracothererna vandrade in på den afrikanska kontinenten för cirka 35 miljoner år sedan, och gav med tiden upphov till de moderna flodhästarna, familjen Hippopotamidae. Många arter har passerat revy de senaste årmiljonerna, och vissa av dessa spred sig från Afrika till Europa och Asien. Så sent som för 120 000 år sedan, under en varmare period mellan två istida köldperioder, levde flodhästar i Themsen i England.

Den nutida vanliga flodhästen uppstod för cirka 700 000 år sedan, sannolikt i Östafrika. Den är det femte största landlevande djuret på jorden, efter de tre elefanterna och trubbnoshörningen, med en vikt på mellan ett och tre ton.

Söder om Sahara har den fortfarande en vid utbredning och det är lätt att observera flodhästar i många nationalparker och reservat. Men en omfattande illegal jakt har tagit sin tribut och flodhästar är i dag sällsynta i många länder.

Var med du också och gör skillnad – bli WWF Vän!

Tjuvjägarna är i första hand ut efter flodhästarnas betar. Dessa håller nämligen samma kvalitet som elfenben. Betarna är flodhästarnas hörntänder. De nedre, i underkäken, kan nå en längd på över 50 centimeter och väga över 5,5 kilo. 

Varje gång snaran har dragits åt kring handeln med elfenben har jakten på flodhästar ökat dramatiskt. När elfenbenshandeln förbjöds 1989 noterades en fyrfaldig ökning av handeln med flodhästbetar, från mellan två och fyra ton om året till uppemot 13 ton per år. Nu, när Kina har stoppat handeln med elfenben, ersätts elfenben åter med flodhästbetar. 

Läget har, historiskt sett, varit allra värst i politiskt instabila länder. I Uganda var det fullkomliga massakrer på flodhästar under och strax efter Idi Amins regim i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. I Moçambique minskade antalet flodhästar med 70 procent mellan 1980 och 1992. I Kongo-Kinshasa försvann 95 procent i början av 2000-talet.

Nationalparken Virunga i östra Kongo- Kinshasa hade världens största flodhästbestånd i mitten av 1970-talet, cirka 30 000 djur. Men stammen hade 2005 minskat till 800–900 djur, en nedgång med 97 procent.

I dag är den vanliga flodhästen klassad som sårbar på den internationella rödlistan. Den klarar sig bra så länge den får ett minimum av skydd, och kan öka snabbt om den får vara ifred. Flodhästar är vanliga i flera skyddade områden – Masai Mara i Kenya, Queen Elizabeth i Uganda, Selous och Katavi i Tanzania, och Luangwa i Zambia.

I sådana områden har flodhästarna stor betydelse för ekologin. De tillbringar dagarna i vatten, men vandrar upp på land för att beta gräs under dygnets mörka timmar. Vattnet är livsnödvändigt. Flodhästarnas hud tål inte solen och måste hållas fuktig, annars spricker den. Men flodhästar utsöndrar ett eget solskyddsmedel – en rödaktig vätska, ibland kallad ”blodsvett”.

Om detta låter märkligt är det precis vad det är. Inget annat däggdjur på jorden har utvecklat en liknande livsstil. De har dessutom en avgörande påverkan på miljön de lever i.

Gräsmarkerna runt floderna kan i vissa fall betas mycket hårt. Flodhästarna gödslar vattnen med kopiösa mängder spillning. Eftersom gräs innehåller kisel sprider flodhästarna stora mängder kisel i floderna, vilket är nödvändigt för kiselalger när de ska bygga upp sina celler. Kiselalgerna producerar syre som gynnar fiskbestånden – flodhästarna gör med andra ord vattendragen mer produktiva.