Bortglömda jättar med stor aptit

De är jordens högsta djur – men nivån på vår kunskap om dem är förvånansvärt låg. Först nu har forskare förstått att det vi trodde var  en enda art i själva verket är fyra. Möt savannens fascinerande skönheter som är i starkt behov av vårt skydd.

Text: Roland Johansson

Det kom som en chock när experter inom IUCN (Internationella naturvårdsunionen) i december 2016 slog fast att världspopulationen av giraffer har minskat med cirka 36 procent de senaste 30 åren, från 155 000 till knappt 100 000 individer.

Var med du också och gör skillnad i år – bli WWF Vän!

Girafferna är nu utrotade i nio länder i Afrika: Mauretanien, Mali, Senegal, Guinea, Burkina Faso, Nigeria, Sudan, Eritrea och Somalia.

De hänger på fallrepet, med ytterst små populationer, i ytterligare fem länder: Centralafrikanska republiken, Kongo-Kinshasa, Etiopien, Angola och Mocambique.

Nästan hela världspopulationen, 94 procent, finns nu samlad i endast sex länder: Kenya, Tanzania, Sydafrika, Namibia, Botswana och Zimbabwe.

– Medan giraffer är en vanlig syn på safari, i medierna och på zoo, är folk – inklusive de flesta inom naturskyddet – omedvetna om att de här djuren är på väg att dö ut, tyst och obemärkt, säger Julian Fennessy, ordförande i IUCN:s giraffspecialistgrupp.

Varför detta ointresse? En orsak är att giraffer anses ”tråkiga” bland naturfilmare. Därför får de oftast agera statister som syns i bakgrunden när lejon, leoparder, elefanter och andra publikfavoriter porträtteras i filmerna.

Detta är lite märkligt. Jag har själv noterat att jag gärna stannar extra länge när jag stöter på giraffer under resor i Afrika. De är högst säregna djur och deras rörelsemönster ger ett närmast bisarrt intryck. När de går placerar de benen på samma sätt som en häst som går passgång, det vill säga förflyttar fram- och bakbenen på samma sida samtidigt, men när de springer galopperar de, fast på ett flytande sätt som gör att de ser ut att röra sig i slow motion. Detta är dock en synvilla – faktum är att giraffer kommer upp i relativt hög fart, cirka 56 kilometer i timmen.

Deras långa hals – ett bättre exempel på Darwins teori om det naturliga urvalet finns inte – ger dem möjlighet att utan konkurrens från andra hovdjur beta löv högt upp i savannens trädkronor. De plockar löven med en muskulös blåsvart tunga som når en längd på drygt 40 centimeter.

Den långa halsen och de långa benen gör det å andra sidan komplicerat för dem när de ska sova. Tidigare trodde man att de inte sov alls. Detta är förstås en myt, men sant är att giraffer sover djupt endast några minuter per dygn. Då vecklar de in benen  under kroppen och lägger halsen på ryggen – en riskabel position som de bara intar under djupsömnen.

En annan segsliten myt är att giraffer är stumma. Nyligen upptäckte österrikiska forskare att giraffer ger ifrån sig ett märkligt brummande läte nattetid. Brummandet är lågfrekvent och fullt hörbart för människor om vi lyssnar noga. Vad girafferna uttrycker med brummandet är oklart, men lätet varierar ganska kraftigt och det är sannolikt att de utbyter information av något slag med varandra.

De första representanterna för familjen giraffdjur, Giraffidae, dök upp för 20–25 miljoner år sedan, men till en början såg de mer ut som hjortar än giraffer. Arter med mycket lång hals uppstod inte förrän för 7,5 miljoner år sedan då det nuvarande släktet Giraffa gjorde entré på scenen.

Sju utdöda arter inom släktet är kända från Asien och Afrika. Den sista asiatiska arten dog ut i mitten av istiden, för cirka 600 000 år sedan, och sedan dess har giraffer endast funnits i Afrika.

Tills helt nyligen trodde man alltså att alla giraffer på den afrikanska kontinenten tillhörde samma art, Giraffa camelopardalis, som i sin tur delades upp i nio underarter utifrån mönstret på pälsen.

Döm om allas förvåning när Julian Fennessy och hans kollegor helt nyligen, i tidskriften Current Biology, presenterade genetiska data som visar att det i själva verket finns fyra arter giraffer i Afrika:

• Nordlig giraff, Giraffa camelopardalis, med tre underarter i savannbältet från Västafrika till Etiopien, Uganda och nordvästra Kenya.
• Nätgiraff, Giraffa reticulata, i södra Etiopien och norra Kenya.
• Massajgiraff, Giraffa tippelskirchi, i södra Kenya, Tanzania och Luangwadalen i Zambia.
• Sydlig giraff, Giraffa giraffa, med två underarter i södra Afrika.

Resultatet är överraskande med tanke på att girafferna, bortsett från mönstret på pälsen, inte skiljer sig nämnvärt åt vad gäller utseende och storlek. Men enligt studien separerade de fyra arterna från varandra för mellan 1,25 och 2 miljoner år sedan – lika stort tidsavstånd som mellan schimpans och bonobo, och nästan lika långt avstånd som mellan lejon och leopard och således fullt tillräckligt för artuppdelning.

För en däggdjurskryssare är detta givetvis glädjande. Plötsligt utvidgades min egen artlista med tre kryss.

Det finns visserligen forskare som är tveksamma till studien. Internationella naturvårdsunionen, IUCN, har ännu inte bestämt sig i frågan, utan har valt att tills vidare fortsätta att klassificera girafferna som en enda art.

Men vilken linje man följer är inte bara en akademisk fråga. Om det finns fyra arter ställs det internationella naturskyddet inför nya prövningar. Från att bara behöva bekymra sig för en enda art – som nu klassas som sårbar (vulnerable) på IUCN:s rödlista – måste man börja agera utifrån helt andra premisser. Endast 5 200 nordliga giraffer finns kvar vilket sannolikt skulle innebära att arten klassades som starkt hotad (endangered) om IUCN ändrade taxonomin efter de nya genetiska rönen. Även nätgiraffen, som minskat dramatiskt på kort tid, borde nog klassas som starkt hotad.

Det finns dessutom andra studier som starkt antyder att den nya artuppdelningen är korrekt. I Kenya, där tre av arterna förekommer, har forskare upptäckt att det inte finns någon risk för hybridisering även om de olika arterna skulle stöta på varandra i det vilda. Orsak: de fortplantar sig vid olika tider på året.

Giraffer försöker alltid synkronisera sina födslar med regnperioderna så att ungarna kommer till världen när växtligheten är som rikast, för att honorna ska få tillräckligt med energi för att klara av den krävande digivningsperioden.

De tre arterna i Kenya är anpassade för tre olika lokala regnperioder. I nordvästra Kenya lever en underart av den nordliga giraffen – nubisk giraff eller Rothschilds giraff. Där infaller regnperioden i juli–augusti då också de flesta kalvarna föds. I södra Kenya, där massajgiraffen finns, kommer regnen och kalvarna i december–mars. I nordöstra Kenya, där nätgiraffen har sin utbredning, sammanfaller födslarna med regnen i april–maj. Ingen av arterna löper alltså någon större risk att korsa sig med varandra.

Forskarna bakom studien påpekar att det också kan finnas beteendemässiga skillnader som ytterligare förstärker artbarriärerna. Men än så länge är deras sociala system dåligt känt.

Honorna, som kan leva i 20 år eller mer, tycks knyta vänskapsband med andra honor och bilda grupper som är stabila över lång tid – men hur sådana sociala preferenser uppstår, om det rör sig om nära släktingar eller inte, är det ingen som vet.

Hannarna å andra sidan, går ofta för sig själva. De är alltid vakna för parningstillfällen. De har en klar rangordning där ålder, storlek och erfarenhet är avgörande för vem som får sprida sina gener.

Ibland, när två stora hannar är jämnstarka, avgörs rangordningen med våld. Sådana tvekamper är mycket brutala. Hannarna svänger sina halsar mot varandra och försöker träffa motståndaren med huvudet. Kraften är enorm vid sammanstötningen, ibland så stark att de knäcker nacken på varandra. Att bli vittne till en sådan tvekamp är en mäktig upplevelse.

Giraffen är alltså ett av jordens största landdjur, med maxvikter på 1 930 kilo för hannar och 1 180 kilo för honor. Bara de tre elefantarterna, fyra av noshörningarna, samt flodhästen, är större.

Föga förvånande krävs det en hel del energi för att driva en sådan kroppsmassa. Giraffer äter i genomsnitt 30 kilo löv per dag. I områden där giraffer är vanliga, som Kruger i Sydafrika, Etosha i Namibia samt Ruaha och Serengeti i Tanzania, kan de konsumera 85 procent av alla nyproducerade löv på träden – en fenomenal betning.

Ändå är giraffer, trots sin storlek och trots att de har mycket god syn, relativt sårbara för stora rovdjur. Många vuxna djur faller offer för lejon och hälften eller fler av kalvarna dödas av de stora katterna.

Var med du också och gör skillnad i år – bli WWF Vän!

Fast den farligaste fienden är förstås människan. De senaste årens minskning är allvarlig – vi har tre gånger så många älgar i Sverige som det finns giraffer i hela Afrika. Savannerna i Väst- och Centralafrika är nästan tomma, och framtiden ser osäker ut även i Östafrika. Girafferna behöver i dagsläget allt skydd vi kan ge dem.

Källor: IUCN, Handbook of the Mammals of the World, BMC Research Notes, Current Biology, Public Library of Science, Giraffid Newsletter.