Namibia visar vägen

TEXT: DI TIPPING-WOODS
FOTO: CREATIVELAB
ÖVERSÄTTNING OCH BEARBETNING: CHARLOTTE PERMELL

Visionen är fritt vandrande vilda djur, från Atlantkusten över markerna som ägs av olika byar, till de skyddade vidderna i Etosha nationalpark 160 kilometer in i landet. Visionen är också att de människor som lever i området ska kunna behålla sina traditionella liv och dessutom få del av intäkterna från de landområden de hjälper till att skydda.

– Vandringsrutterna från kusten till Etosha har alltid funnits där, säger Tjavarekua Tjiahura, från Ovaherostammen i nordvästra stammen.

Tjavarekua Tjiahura representerar också organisationen ”Kvinnor för bevarande”. Tillsammans med en rad andra lokala organisationer arbetar kvinnorna för att visionen om fria vandringsvägar från Skelettkusten till Etosha i inlandet ska bli verklighet. För det är inte bara vilda djur har följt ett säsongsbundet vandringsmönster – också människor och boskap har sedan urminnes tider vandrat i ett evigt sökandet efter bete och vatten. Människor, boskap och vilda djur, alla delar de samma drivkraft – att överleva på Namibias torra, heta vidder.

– Vi är boskapsskötare, men vi har alltid varit naturvårdare också, tillägger Tjavarekura Tjiahura.

För att förstå magnituden i initiativet måste man också förstå bakgrunden. Under kolonialtiden ägdes alla vilda djur officiellt av myndigheterna. Den lokala kunskapen om Namibias speciella förhållanden, arter, landskap och torka ignorerades totalt och lokalbefolkningen var utesluten från allt beslutsfattande.

Vi är boskapsskötare, men vi har alltid varit naturvårdare också

Samma förhållande gällde under den efterföljande apartheid-tiden, när landet styrdes av Sydafrika. De som levde med de vilda djuren och konkurrerade med dem om bete och vatten var helt berövade de inkomster som turismen gav. Resultatet var förödande, både för vilda djur och lokalbefolkningen.

Förändringen kom med självständigheten 1990. Som första land i världen skrev Namibia in skydd av landets miljö i konstitutionen. 1996 gjordes ett tillägg i lagstiftningen som gav lokalbefolkningar rätten till – och ansvaret för – det vilda djurlivet på deras marker. Denna epokgörande lag underströk lokal kontroll och uppmuntrade byar att organisera sig som bevarandeorganisationer för att kunna skydda och samtidigt dra nytta av sina markområden.

En modell som blomstrat – idag finns 86 sådana byförvaltade områden, på engelska ”community-based concervancies”. Tillsammans äger de och har ansvar för tjugo procent av Namibias landyta. Den högsta procent lokalt förvaltade naturområden som något land i världen kan uppvisa.

WWF har stöttat arbetet med byförvaltad vildmark i 25 år, tillsammans med en rad andra organisationer. Resultatet för Namibias vilda djurliv är inget mindre än fantastiskt.

Den starkt hotade spetsnoshörningen har tredubblats i antal på tre decennier. De sista spetsnoshörningar i Afrika som lever utanför nationalparker vandrar och betar just i nordvästra Namibia, i Kunene-regionen.

Turister kommer, betalar för att få se noshörningarna, byarna får en välbehövlig inkomst och en mycket stark drivkraft att bevara djurlivet på sina marker.

Noshörningarna ger arbete åt många. Män och kvinnor i området anställs som noshörningsspårare och följer jättarna i den oländiga terrängen. Patrullerna är ute i tre veckor i stöten, fotograferar alla noshörningar de ser, matar in informationen i en databas som sedan är till grund för beslut om hur området ska skötas.

– Vi känner alla här, vi har följt alla som jobbar med noshörningar sen de var små. Det är barn som vuxit upp här som håller noshörningarna vid liv, säger Simson Uri-Khob, chef för organisationen Save the Rhino Trust och tillägger:

– Om man inte har lokalbefolkningen med sig, då finns det heller inget hopp om att lyckas.

För två år sedan kom tjuvjägare med högprofessionella vapen och kommunikationsutrustning in i området.

– Innan de ens var här, visste alla att de var på väg, säger Simson Uri-Khob och tillägger:

– Tjuvjägarna arresterades innan de hunnit göra någon som helst skada.

Det är inte bara spetsnoshörningarna som ökat markant i antal. Lejonen, som i andra länder är chanslösa utanför skyddade områden, har fyrdubblats i antal sedan självständigheten.

Men nya utmaningar måste tacklas. Klimatförändringarnas obarmhärtiga torka, liksom ökad press från tjuvjägare, gör att nya grepp behövs. Det är här de stora planerna kommer in i bilden om att öppna för fria vandringsvägar från kust till inland. Igen är Namibia i frontlinjen.

Längs västra gränsen av den magnifika Etosha nationalpark finns Ehi-Rovipuka concervancy, där Siegfried Muzuma är bychef. Ett steg närmare Skelettkusten ligger Omatendeka Concervancy, där Gustav Tjiundukamba är ledare. Båda områden har lång erfarenhet av naturvård och bevarandearbete.

– Våra områden gick med i samarbetet samtidigt, och vi har samma mål, säger Gustav Tjiundukamba och Siegfried Muzuma nickar.

På deras byars områden finns stora delar av landets ökenanpassade elefanter och den enda giraffpopulation i hela Afrika utanför skyddade områden som faktiskt ökar i antal. Dessutom ett växande antal svarta noshörningar.

Deras respektive byar planerar nu för nästa steg i skyddet av djur och natur. Tillsammans med landets miljö-, skogs- och turistdepartement, och med stöd från WWF och en rad andra organisationer, hoppas byarna alltså kunna skapa en gemensam fristad för vilda djur – och för människor. Ombonde People´s Park är arbetsnamnet. Om allt går i lås öppnar det helt nya inkomstmöjligheter för traktens människor, samtidigt som ökenelefanter och andra arter kan vandra fritt och får en bättre chans att klara det allt varmare och torrare klimatet.  Genom att formalisera området får lokalbefolkningen också rätt att ta betalt av alla besökare som drar nytta av deras bevarandearbete. I nuläget betalar turisterna ingenting när de kommer till Ombonde. Men om alla byar går samman och förenas i Ombonde Peopl´s Park kan också väl behövliga jobb och möjligheter till utveckling följa.

– Det skulle kunna förändra människors levnadsstandard i grunden, anser Siegfried Muzuma.

Samtidigt skulle byborna kunna fortsätta använda området för nödbete när det blir torka – ett konstant hot i detta torra landskap.

– Målet är att djurlivet ska kunna röra sig fritt och att människor kan leva här och försörja sig just tack vare naturen, nu och i generationer framåt, säger John Kasaona, chef för den fristående organisationen IRNDC, Integrated Ruyral Development and Nature Conservation, och tillägger:

– Det är en stor seger att se hur byarna nu vill öppna ännu mer av sina marker för naturens bevarande.