Konsten att leva på blod

TEXT: ROLAND JOHANSSON

Vampyrerna i Syd- och Mellanamerika kan verka skrämmande, men de är högst anmärkningsvärda djur. Få arter har genomgått så många evolutionära förändringar så snabbt. På rekordtid utvecklade de en förmåga att livnära sig på blod – en extremt näringsfattig föda.

Mitt första möte med vampyrer ägde rum i en grotta i södra Costa Rica. Vi rörde oss försiktigt framåt i skenet från ficklampor, hela tiden noga med hur vi placerade fötterna på det slippriga underlaget – spillning från tusentals fladdermöss. Överallt kravlade kackerlackor, spindlar och andra kryp.

De flesta av fladdermössen tillhörde arter som lever på insekter eller frukt. De hängde i grottans tak och när de stördes av ficklampornas sken släppte de taget och fladdrade förvirrat omkring innan de hittade nya ställen att hänga på.

Så plötsligt såg jag några fladdermöss som rörde sig på ett ovanligt sätt – de hängde inte i taket utan klättrade med lätthet omkring på den lodräta grottväggen. Vampyrer! De verkade inte förvirrade utan vände på huvudet och tittade på oss med intresse. Deras sylvassa framtänder glänste i skenet. När jag gick närmare märkte jag att jag klivit i deras spillning – mörkt rödfärgad som ett resultat av bloddieten. Luften var fullkomligt mättad av doften av ammoniak. Otrolig upplevelse! De rörde sig blixtsnabbt upp och ner, likt greve Dracula när han klättrade på slottsväggen.

Just rörligheten är en av de anpassningar som gör vampyrerna unika. Deras armar och ben är specialiserade, inte bara för att de ska kunna klättra på väggar, utan också för att kunna gå på alla fyra på marken – en förmåga som de bara delar med ytterligare ett par arter bland fladdermössen.

Att kunna landa och gå på marken är nödvändigt. Deras offer är däggdjur och fåglar som är många gånger större än vampyrerna själva. Därför måste de närma sig ljudlöst och försiktigt. Offret ska helst sova och vampyrer har utvecklat en speciell förmåga att känna igen de djupa, regelbundna andetagen från ett sovande djur.

När de tar sig upp på djuret använder de sig av ett speciellt värmekänsligt organ vid nosen för att hitta områden där blodådror ligger strax under huden. Sedan gör de ett litet snitt, tre till fem millimeter djupt och brett, med de sylvassa framtänderna (inte med hörntänderna som många tror), och slickar i sig det rinnande blodet.

Vampyrer kallas ibland blodsugare men detta tillhör myternas värld; de suger aldrig i sig blodet utan använder sin tunga till att lapa upp vätskan. Speciella proteiner i saliven fungerar som smärtstillande bedövningsmedel. Ett annat protein med det träffande namnet draculin förhindrar blodet från att koagulera.

Remarkabelt nog har de samma proteiner i saliven som blodiglar använder sig av – trots att över en halv miljard år förflutit sedan förfäderna till vampyrer och blodiglar gick skilda vägar!

Efter cirka 20 minuter avslutas måltiden. De måste ha cirka 20 gram blod, två matskedar, per dag – om de inte hittar några lämpliga offer inom loppet av två-tre dagar svälter de ihjäl.

Orsaken är att blod är en ganska förfärlig föda. Blod består till 78 procent av vatten, och resten är i huvudsak proteiner. Bara en procent är kolhydrater, och det finns ytterst få vitaminer. Det innebär att vampyrerna inte kan lagra energi som fett som andra däggdjur kan. De måste i stället få i sig 50 procent av sin egen kroppsvikt i form av blod varje dygn.

Det är svårt att tänka sig ett svårare sätt att överleva – men så är vampyrernas levnadssätt helt unikt. De är de enda fyrfotadjur som lever exklusivt på blod. Inga andra däggdjur, inte heller några fåglar, reptiler eller groddjur har lyckats med samma konststycke. Ett litet antal fågelarter, bland dem vampyrfinkarna på Galapagosöarna och oxhackarna i Afrika äter periodvis blod, från havsfåglar respektive stora hovdjur, men för dem är blodet bara ett komplement, inte huvudfödan.

Faktum är att vampyrerna har genomgått ett rekordstort antal förändringar under sin evolution. De tillhör familjen bladnäsor (Phyllostomidae) men skiljer sig dramatiskt från de andra medlemmarna av familjen. De separerade från övriga bladnäsor för 26 miljoner år sedan, sannolikt från en insektätande anmoder. Möjligen levde denna anmoder på små parasiter, kanske fästingar, i pälsen eller fjäderdräkten på däggdjur och fåglar, och fick på köpet i sig blod från värddjuren när de plockade i sig småkrypen. Så småningom blev blodet huvudfödan, och när processen väl var i gång gick den i rasande fart. På bara fyra miljoner år utvecklades alla specialanpassningar som är typiska för vampyrerna – särskilda proteiner i saliven, rakknivsvassa framtänder, njurar som kan tackla en diet på blod, nykonstruerade armar och ben, med mera. Flera forskare har påpekat att vampyrerna kan vara de däggdjur som har genomgått den mest genomgripande urvalsprocessen, evolutionen, av alla däggdjur på jorden.

Med tanke på detta är det inte så märkligt att vampyrerna är en artfattig grupp med bara tre arter. Den vanligaste och bäst kända är den så kallade egentliga vampyren (Desmodus rotundus) som i huvudsak lever på blod från stora däggdjur. De två övriga arterna, vitvingade vampyren (Diaemus youngi) och håriga vampyren (Diphylla ecaudata), är dåligt kända men tycks i stor utsträckning leva på blod från större fåglar – tukaner, hönsfåglar, papegojor – som de smyger sig på när dessa sitter på nattkvisten.

En fråga som många ställt sig är varför vampyrerna utvecklades i Sydamerika som är fattigt på lämpliga offer i form av stora däggdjur, och inte Afrika med dess rika megafauna. Men den brasilianske fladdermusforskaren Albert Ditchfield har påpekat att en megafauna med mängder av stora däggdjur (väldiga marklevande jättesengångare, kameldjur, elefantdjur, sabeltandskatter, glyptodonter, släkt med dagens bältor, och flodhäststora toxodonter, släkt med de uddatåiga hovdjuren) levde i Sydamerika ända fram till för 10 000 år sedan. Då utplånades dessa arter, sannolikt av vår egen art som nyligen invandrat på kontinenten. Vampyrerna hade med andra ord från början ett rikt utbud av djur att leva på. Den största vampyrart som funnits, Desmodus draculae, dog ut i samband med att megafaunan försvann.

Kanske även den nu levande egentliga vampyren gick igenom en flaskhals och blev sällsynt i det skedet. Men en ny värld öppnade sig för arten när européerna kom till västra halvklotet på 1500-talet och förde med sig mängder av hästar, åsnor, nötkreatur och grisar. Detta gynnade vampyrerna som har ökat dramatiskt i antal sedan dess, och idag lever vampyrerna i huvudsak på blod från tamdjur, och bara i mindre utsträckning på blod från vilda djur som tapirer och hjortar. I Costa Rica har man studerat en population på 100-150 vampyrer som uteslutande tycks leva på blod från 1 200 tamdjur på en intilliggande bondgård.

En population av den storleken består av en enda eller ett litet antal kolonier på mellan 20 och 150 individer vardera. De tillbringar dagarna vilande och sovande i grottor, ihåliga träd, gamla byggnader eller kulvertar. Inom varje koloni bildar honorna grupper på ett tiotal individer.

Bland vampyrerna i grottan jag besökte i Costa Rica kunde jag se sådana grupper av honor, medan hannarna hängde för sig själva i små territorier. Några av honorna var i färd med att putsa varandra – en sysselsättning som de verkade njuta av.

Fascinerande nog händer det också att de delar med sig av nattens blodmåltid. Honor som lyckats med nattens födosök stöter upp blod till honor som inte hittat något offer och som återvänt till kolonin hungriga. Vampyrer är alltså altruistiska – de delar med sig, inte bara till släktingar, utan också till obesläktade individer! Sådant kallas reciprok altruism och är betydligt ovanligare i naturen. Förutsättningen för ett sådant system är att ingen fuskar utan verkligen ställer upp när så krävs – och så verkar det fungera bland vampyrerna.

Vi kan alltså konstatera att vampyrerna uppvisar beteenden som vi människor brukar berömma oss om – altruism, omtanke, omvårdnad. De lever på blod, vilket får många att rysa, men då bör man hålla i minnet att det är just blodet som gjort vampyrerna altruistiska och medkännande i en högre grad än de flesta andra djur.

Källor: Natural History of Vampire Bats, Dark Banquet, Walker´s Mammals of the World, Evolutionary History of Bats, Bat Research News, Science Advances, Nature Ecology and Evolution, BMC Evolutionary Biology, Biota Neotropica, Current Biology, Scientific American, Journal of Mammalogy, Museum of Texas, IUCN