SJU MAGNIFIKA SJÖFARARE

TEXT: ROLAND JOHANSSON

Havssköldpaddor är enormt eleganta när de glider fram genom vattnet. Anpassningen till ett liv i den marina miljön förefaller i det närmaste perfekt.

Det finns sju arter havssköldpadda i världshaven. Den gröna havssköldpaddan (tidigare kallad soppsköldpadda) är den som ursprungligen var mest talrik. Faktum är att de gröna sköldpaddorna fanns i närmast ofattbara mängder. När Columbus kom till Karibien 1503 fann han att havet var så fullt med gröna havssköldpaddor att skeppen konstant stötte emot djuren. Fartyg som hade kommit ur kurs kunde navigera efter ljudet av simmande sköldpaddor.

Forskare uppskattar antalet gröna sköldpaddor i Karibien vid den tiden till hundra miljoner. De konsumerade årligen sex biljoner (6 000 000 000 000) kilo sjögräs, eller halva den årliga produktionen i de här vattnen.

Uppskattningar för andra havsområden antyder att det ursprungligen måste ha funnits otroliga mängder av arten i oceanerna; i området från Arabiska halvön till Indien 75 miljoner, i Sydostasien 300 miljoner, runt Afrikas kuster 100 miljoner, utanför Sydamerika 200 miljoner.

Lägger vi till de andra arterna måste vi plussa på ytterligare några tiotals eller hundratals miljoner. Med andra ord kan det ha funnits en miljard havssköldpaddor i världshaven – en fantastisk siffra.

Idag beräknas det totala antalet till cirka 6,5 miljoner – 0,65 procent av det ursprungliga antalet.

Hur gick detta till? Sanningen är att havssköldpaddorna är en av de mest exploaterade djurgrupperna på jorden. Dödandet tog fart på 1500-talet i och med upptäckten av nya kontinenter och havsområden. För besättningarna på segelfartygen utgjorde sköldpaddorna en pålitlig födokälla; man fångade helt enkelt in dem och lade dem upp och ner i lastutrymmet. De kunde leva länge på det sättet och köttet höll sig på så vis färskt under lång tid. Sannolikt var sköldpaddorna och deras kött och ägg det som gjorde världsomseglingarna och kartläggningen av världshaven möjliga.

Insamlandet av sköldpaddornas ägg har också haft en förödande effekt. Ofta har man samlat in alla ägg man kunnat hitta, med resultatet att hela generationer av sköldpaddor gått förlorade.

Dödandet fortsatte långt in på 1900-talet och fortfarande är jakt tillåten på vissa håll, liksom äggplockning, trots att samtliga sju arter havssköldpaddor återfinns på den internationella rödlistan över hotade arter.

De senaste 70 åren har dock den främsta dödsorsaken för sköldpaddorna varit en annan – de utgör en stor andel av fiskeflottornas bifångster. Troligen dödas cirka 250 000 havssköldpaddor årligen när de fastnat i nät eller på långlinornas krokar.

Detta omfattande dödande måste rimligen ha stora negativa effekter på havens ekologi, med tanke på hur stor betydelse sköldpaddorna hade innan den mänskliga rovdriften startade.

Det hela kompliceras av att de sju arterna lever på helt olika födoämnen. Den vuxna gröna havssköldpaddan är vegetarian, den enda av arterna som är det, och lever i huvudsak på att beta sjögräs från havsbottnarna. Det säger sig självt att den måste ha påverkat växtligheten radikalt när världspopulationen bestod av många hundra miljoner individer, vilket exemplet från Karibien ger belägg för.

Karettsköldpaddan har en högst ovanlig diet. Ungefär 95 procent av dess föda utgörs av svampdjur, spongier, de mest primitiva av alla flercelliga djur. De var förr i tiden mest kända för att man framställde tvättsvampar av vissa av arterna. En del spongier har taggar av kisel för att skydda sig, men sköldpaddorna äter dem ändå. En föda bestående delvis av glas!

Spongier är på många platser en dominerande livsform, framför allt på korallrev. Ibland kan de bli så många att de täcker hela revet och dödar korallerna. En karettsköldpadda äter i genomsnitt 544 kilo spongier per år. För 200 år sedan fanns det troligen 540 000 karettsköldpaddor i Karibien och dessa konsumerade årligen 294 000 ton spongier. De räddade inte bara många rev, de måste räknas som revens arkitekter.

Idag, när karettsköldpaddan blivit sällsynt, dominerar spongierna många korallrev i Karibien.

Den största av arterna, havslädersköldpaddan, en bjässe som väger flera hundra kilo och kan dyka ner till 1 200 meters djup, är också säregen. Den är specialiserad för att leva på maneter, en extremt näringsfattig föda. För att få i sig tillräckliga mängder fett och proteiner har den utvecklat en oerhört lång matstrupe som rymmer en fantastisk mängd maneter.

Precis som andra sköldpaddor kan havssköldpaddorna bli väldigt gamla, 50 – 100 år. De blir könsmogna extremt sent i livet, ibland efter så lång tid som 40 år! Honorna tar sig iland för att lägga ägg i sanden vid havsstränder ungefär vartannat eller vart tredje år. Vid varje tillfälle lägger de lite drygt 100 ägg i en grop som de – mödosamt – skrapat upp med fenorna. Det hela upprepas två till fyra gånger med några dagars mellan rum, innan de försvinner ut på havet igen. De färdas långt ut på haven, uppenbarligen med en inre magnetisk kompass, och återvänder oftast till en och samma strand varje gång, samma strand där de själva en gång kläcktes.

Dödligheten bland vuxna havssköldpaddor var före människans rovdrift mycket låg. De har få naturliga fiender, vid sidan av stora hajar, främst tigerhajar.

Förhållandet är det motsatta vad gäller de små ungarna som bara väger några få gram. Rovdjur som tvättbjörnar och många fåglar, exempelvis korpgamar, konsumerar både ägg och stora mängder ungar när dessa kläckts och försöker kravla ner till vattnet. Dödligheten är enormt hög, och den sjunker inte när ungarna kommit ut i havet. Där lurar en mängd rovfiskar plus fregattfåglar, pelikaner och måsar. För att överleva simmar de snabbt så långt ut de kan tills de når områden som Sargassohavet med stora mängder flytande tång där de kan gömma sig. Ändå dör merparten av dem – endast en på tusen når vuxen ålder. Det innebär att en hona som lagt ägg sex-sju säsonger under sin livstid – vilket kanske resulterat i uppemot 2 000 ungar – bara ger upphov till två vuxna sköldpaddor.

En fascinerande detalj i sammanhanget är att könet på ungarna bestäms av temperaturen i sanden under den mellersta tredjedelen av inkubationen. Gränsen går, beroende på art,

mellan 28,8 och 30,5 grader Celsius. Är sanden varmare utvecklas merparten av ungarna till honor, är den kallare blir merparten hannar.

Detta har väckt farhågor om att det kan bli stor brist på hannar när klimatet värms upp. På flera platser har man tyckt sig observera just detta, men än så länge har man inte kunnat se att det påverkat fortplantningen i någon population.

Den idag talrikaste arten är den sydliga bastardsköldpaddan som fortfarande förekommer i mycket stora kolonier med hundratusentals äggläggande honor.

Honorna samlas i havet utanför stränderna innan de plötsligt inom loppet av ett par dagar strömmar upp från vattnet i grupper om tusentals individer för att lägga ägg. Det hela är utan tvekan ett synkroniserat beteende, men vad som styr processen är fortfarande ett mysterium. Möjligen handlar det om att överväldiga rovdjuren med så stora antal ägg och ungar på kort tid att de omöjligen kan konsumera allihop.

Det är en underbar upplevelse att se honorna när de samlas i havet, som vid Ostional på Nicoyahalvön i Costa Rica. Överallt ser man ryggsköldar i vattnet. Att möta dem ger hopp om att de sju sjöfararna ska ges chansen att även i framtiden simma runt i världshaven.