I naturen just nu – vinterns vilda höjdpunkter

Text: Therese Wåtz, naturexpert WWF

En mycket välkommen gäst, hanen lyser upp vinterträdgården med sin illröda mage. Fru domherre bär lite mer sober skrud. Frön, frysta frukter och bär står på menyn vintertid. Artnamnet domherre är sannolikt ett lånord från tyskans ”doemher”. I gamla tider tyckte man att fågeln såg ut att ha på sig en svart prästkåpa, som påminde om katolska ”domherrar”.

Skapa vinterskydd för våra sexbenta grannar   

Kylan driver in, övervintrande insekter söker skydd. Vi kan hjälpa till genom att låta växter stå kvar i trädgården eller på balkongen. Ihåliga stjälkar, som hos till exempel torkade allium och solros kan bli hus åt kryp som söker skydd. En hög med stenar ger tillräcklig skillnad i temperatur för att insekter kan klara karga vintrar. Högar med ris och löv gynnar inte bara insekter utan också igelkottar.   

Bävern är aktiv under vintern, men håller sig mestadels i sin hydda. Hela hösten har den förberett sig för vintern genom att gnaga ner lövträd och samla kvistar och grenar som den sparat i olika förråd. Dessa matgömmor ligger under vatten, ofta nära hyddan. Den som har tur kan dock få se bäver också på vintern – den är ute och simmar, kan simma också under isen. Ibland tar den sig upp vid strandkanten.    

Bävern har extremt starka tänder som måste slipas hela livet. Styrkan, och den rostbruna färgen, kommer från att de har mycket järn i emaljen, till skillnad från oss människor som har mycket kalcium.   

Nere, under stacken, ligger myrorna för att skydda sig mot tjälen. De kryper ihop, tätt tillsammans, för att skänka så mycket värme som möjligt för sin viktiga drottning. Det är arbetarna (som är honor) som är kvar i stacken under vintern och som tillsammans försöker se till så att drottningen klarar sig till våren. Ibland kan man se fåglar och andra djur försöka ta sig in i stackarna på vintern. De gräver och hackar, myror kan vara ett viktigt mål mat under den kalla vintern.   

Inte bara fåglar, även flera v våra fjärilar flyttar på vintern. Tistelfjärilen tar sig hela 1 500 mil under sin resa mellan Sverige och Afrika. Nu under vintern har de nått och lämnat Centraleuropa för att ta sig ner till Nordafrika. En flytt som påminner mycket om våra svenska flyttfåglar kan man tycka, men som har den stora skillnaden att det inte är en och samma individ som gör hela migrationen. Fjärilarna ska alltså inte bara genomgå sin metamorfos från ägg, till larv, till puppa, och till sist till vuxen fjäril. De ska också migrera och skapa nästa generation av fjärilar som tar vid för nästa etapp, som en stafett.   

För tistelfjärilen är det hela sex generationer som krävs för att fullfölja hela rutten från Afrika under mars/april, genom Europa under våren för att komma upp till oss i norr för att spendera sommaren, och sedan vända nedåt igen under hösten och återvända till Afrika när det är vinter här hemma.    

Ålen är en migrerande fisk som kläcks i Sargassohavet och sedan driver med havsströmmarna över Atlanten till Europa och simmar upp till oss i norr. Här spenderar den sina vuxna år innan den vänder hemåt igen över Atlanten för att para sig och dö. Under tiden den är här måste den klara våra kalla vintrar. Det kan den göra genom att samlas med andra ålar nere på botten där de slår knut om varandra. Stilla inväntar de vårvärmen tillsammans.