Den sista herden i Shurr

TEXT OCH FOTO: TROY ENEKVIST

Solen står mitt på himlen och värmen är stekande. Några barn gömmer sig under en buske för att undkomma hettan. Buskarna avtecknar sig klargröna mot den djupröda marken – trots att vi befinner oss i norra Kenyas ökenområde är det fullt av liv i växtligheten.

Men efter flera år med kraftig torka, som dödade både vilda djur och tamboskap, och som följdes av våldsamma regn och översvämningar i tidigare i år, är det tydligt att förändringar är nödvändiga för att människor och djur ska klara att leva i ett föränderligt klimat.

Herden Bonaya Bord stödjer sig mot sin käpp och kollar ut över hjorden med kor han vallar på bete. Han är efter den brutala torkan byns enda koherde. Han tar hand om alla kor som de drygt 2 000 personerna i byn Shurr äger.

– Efter torkan har vi bara 74 kor kvar, i hela byn, säger Bonaya Bord.

Shurr ligger i distriktet Marsabit i norra Kenya, långt ut i halvöknen med endast en flera mil lång grusväg som länk till andra städer. En väg som under kraftiga regn ofta spolas bort. Här lever befolkningen traditionellt som nomader, där djurhållning är en vital del av uppehället.

– När vi bosatte oss här var livet väldigt bra. Det var många vilda djur och det fanns gott om gräs för alla, säger Hoko Guto som är en av de första som bosatte sig på platsen för tio år sedan.

– De flesta nomadsamhällena är helt beroende av naturen och dess resurser. Under torkan förlorade de mellan 70 och 90 procent av sin boskap, säger Francis Lesilau, naturvårdare WWF Kenya.

En av de drabbade är Hoko Guto. Innan torkan hade han fler än 50 kor, nu återstår en enda.

– Jag förlorade flera kor varje månad under torkan. Det var väldigt deprimerande att se. Jag tänkte väldigt mycket på hur jag skulle överleva och försörja mig, säger han och fortsätter:

– Vi hade tur som fick hjälp.

WWF har länge arbetat i området och när den svåra torkan blev akut mobiliserades stöd till människor, boskap och vilda djur. Tusentals liter vatten kördes ut med tankbilar, vattenhål borrades, vattenhoar fylldes upp för både boskap och vilda djur. Matpaket distribuerades till tusentals familjer och höbalar levererades, också både till boskap och vilda djur.

WWF är en av få naturvårdsorganisationer som jobbar i det svåråtkomliga norra Kenya. Här finns fortfarande stora vildmarksområden och ett rikt djurliv med mängder av elefanter, lejon och leoparder. Här finns också den akut hotade spetsnoshörningen, den starkt hotade grevyzebran, nätgiraff liksom östafrikansk oryx. Men i de senaste årens extrema svängningar mellan flerårig torka och svåra skyfall har tusentals djur dött och extremvädret kan leda till att arter som redan innan är hotade, försvinner helt.

– Klimatförändringarna påverkar den biologiska mångfalden genom att regn- och vädermönstren ändras. Torka är inte bara ett direkt hot mot arter och deras livsmiljöer utan skapar också konflikter mellan djur och människor. Samtidigt är också översvämningar ett hot mot djurens livsområden och blockerar deras naturliga migrationsvägar, säger Francis Lesilau.

Han poängterar vikten av att fokusera på lokalbefolkningen om det ska vara möjligt att rädda det vilda djurlivet.

– De här samhällena är villiga att leva sida vid sida med de vilda djuren. Så länge de känner sig säkra är de villiga att fortsätta. Det är väldigt viktigt att stödja dem, säger han.

Klimatförändringarnas torka och översvämningar ökar dock risken för sammandrabbningar mellan människor och djur. Alla är beroende av samma resurser.

– Med elefanter kan det uppstå konflikter när det blir brist på vatten. Elefanterna kan förstöra vattentankar och ledningar, säger Francis Lesilau.

Den fleråriga torkan följdes alltså av massiva regn i vintras. Nu, när de akuta väderhändelserna är över, har WWFs arbete gått in i en ny fas. WWF försöker hjälpa lokalbefolkningen att etablera alternativa inkomstkällor. Målet är att människor ska klara framtida kriser, utan att öka trycket på naturen.

Hukad vid en chiliplanta sitter Kabale Galgumbe Omare och plockar bort några vissna blad. Småskalig odling är en pusselbit i arbetet för att skapa alternativa inkomstkällor.

– Jag odlar bland annat lök, vattenmeloner och potatis, säger hon och berättar att hon startade odlingen förra året. Då hade hennes familj förlorat nästan alla sina kor till följd av torkan.

Vid de nya vattenhål som borrats planerar byn att starta en större odling, som kan konstbevattnas med vatten från brunnen. Vattenkällan har två utflöden, en för människor och en för vilda djur – så att deras vägar inte ska korsas i onödan.

I norra Kenya är de skyddade naturområdena utspridda. Det leder till att elefanter och andra vilda djur ofta vandrar långa sträckor utanför skyddade områden.

En bit söder om Shurr, utanför byn Dol Dol, trampar en elefantflock över vägen. Vi stannar bilen för att ge lift åt några skolbarn, så att de slipper gå nära elefanterna.

Åt nästan vilket håll man än kollar i det kulliga landskapet ser man små hus – och elefanter. Mindre synliga, bland träden, finns också leoparder och lejon.

I ett av husen bor Kilentei Hapei, som förlorade en av sina getter häromveckan när en leopard klättrade över staketet. En betydande förlust, hon hade redan förlorat fyrtio av sina femtio getter under torkan.

– På morgonen kunde vi följa spåren och se hur den satt uppe i ett träd med geten, säger hon och berättar att det har blivit allt vanligare med attacker från vilda djur.

– Jag kan leva med leoparderna, men när de tar våra djur behöver vi kompenseras. Det är både vårt och deras land.

WWF arbetar tillsammans med lokala viltvårdare, så kallade community rangers, just för att hjälpa människor som förlorat djur när vilda djur attackerat. De lokala viltvårdarna hjälper djurägare att dokumentera skador och kontakta myndigheter, så att de drabbade ska ha en chans att få ersättning.

Viltvårdarna håller också koll på de vilda djuren och kan exempelvis varna när lejon närmar sig boskapen eller om elefanter är på väg mot åkrarna.

– Trenden kan bara kan vändas om alla jobbar tillsammans, summerar Francis Lesilau.