Hon skyddar djur och natur på Kenyas landsbygd

Text och foto: Troy Enekvist / WWF Sverige

Solen gassar och en lätt vind gör det lite mer behagligt i värmen. Angel Rayz tittar i sin kikare samtidigt som hon pekar ner för den tätbevuxna slänten.

– Ser du elefantungen där borta? säger hon och pekar mot en grupp elefanter som korsar en flod någon kilometer nedanför kullen vi står på.

Elefanterna rör sig långsamt framåt, deras rörelser ser nästan ut att gå i ultrarapid när de trycker sig genom de täta buskagen på andra sidan floden. Angel Rayz noterar vad hon ser i sitt anteckningsblock och bockar av hur många elefanter det är.

21-åriga Angel Rayz är född och uppvuxen utanför byn Dol Dol på Kenyas landsbygd, ett område där vilda djur och människor lever väldigt nära inpå varandra. Möjligheterna för samhällsservice är begränsade, då det tar flera timmar att nå närmaste stad med bil. Om det regnar går det inte att ta sig fram över huvud taget.

Centrala delar av Dol Dol är omgivet av ett stort stängsel för att hindra elefanter från att ta sig in, men de flesta människor bor utanför stängslet i små, utspridda hus på kullarna.

Rayz livslånga fascination för vilda djur gjorde att hon började som naturväktare på volontärbasis. Sedan i våras får hon dock betalt för sitt arbete genom ett projekt som finansieras av WWF Sverige. Det här jobbet betyder mycket för henne, inte bara för att hon får möjlighet att vara nära de vilda djuren, utan även av ekonomiska skäl eftersom hon är ensamstående mamma till en son. Då lokalsamhällen och naturen ofta är nära sammanflätade, är det viktigt att WWFs projekt gynnar alla parter.

I Kenya tillhör de vilda djuren Kenyas folk enligt landets lagar. Till skillnad från andra länder i regionen är alla djur helt fredade.

– De är vårt arv, säger Francis Lesilau, naturvårdare vid WWF Kenya, och fortsätter:

– Mellan 60 och 70 procent av djuren lever utanför skyddade områden, och den enda mark som finns tillgänglig är den som tillhör lokalsamhällena. Därför är det väldigt viktigt att stötta dessa samhällen.

Vi är på väg ner för den höga kullen, varifrån vi såg elefanterna. Vi går genom tät växtlighet på en stig som knappt syns. Jorden lossnar från stigen och rullar ner för den branta backen. Vi går i ett led efter varandra för att kunna hjälpa till om någon tappar fotfästet.

Angel Rayz tillhör en grupp med tio lokala naturväktare. Två gånger i veckan patrullerar de området för att hålla koll på de vilda djuren – hur många de är och var de befinner sig. De antecknar vad de ser: antal djur, spår och eventuella skadade eller nyfödda djur. Informationen delar de sedan med Kenyas vildskyddsmyndighet, Kenya Wildlife Service (KWS). Fem dagar i månaden är de ute på vad de kallar ”lejondagar” – då de specifikt letar efter lejon.

– Att vara naturväktare är att arbeta för både lokalsamhället och djuren som bor här, säger Rayz och berättar att de fungerar som en länk mellan lokalbefolkningen och myndigheter. Om exempelvis en leopard tar ett tamdjur hjälper de till med dokumentation så att djurägaren ska kunna få kompensation.

Vi passerar ett par äldre män som spejar ut över dalen. Ett par stora elefanter går en bit bort, och männen följer deras rörelser för att se om de kommer närmare deras hem eller betesdjur. Om elefanterna kommer för nära, kan naturväktarna använda trummor för att skrämma bort dem från bebyggelsen.

– Elefanter är vänliga, de kommer inte att attackera om du inte gör något, säger Rayz.

Just nu är området grönskande efter flera veckor av regn, men för bara några månader sedan var situationen helt annorlunda.

– Torkan påverkade oss väldigt hårt. Djuren dog – både gaseller och elefanter. Solen gjorde att allt försvann. Bara leoparderna och lejonen klarade sig bra, då bytesdjuren var så svaga, säger Rayz.

Även befolkningen förlorade stora delar av sina tamdjur till följd av torkan. Mat- och vattenransoner från myndigheter och civilsamhällesorganisationer var helt avgörande för många. WWF var en del av detta arbete och samarbetade med myndigheter för att säkra tillgången på både vatten och mat för både människor och djur i de drabbade områdena.

Klimatförändringarna, med både torkor och kraftiga skyfall som följd, har gjort det svårare för både människor och vilda djur att samsas om de resurser som finns. Under torkor kommer elefanter ofta närmare människor i jakten på mat och vatten, vilket riskerar att öka konflikterna mellan människor och vilda djur ytterligare.

Efter flera timmars vandring är vi tillbaka i Angel Rayzs hem. Utanför går familjens getter och betar, och ett dovt surr hörs från ett par gula bikupor som är uppsatta vid några träd. Biodling är en möjlighet för familjen att skapa en alternativ inkomst, vilket ger dem större möjligheter att hantera utmaningarna med det alltmer osäkra klimatet.

Trots problemen som kan uppstå när människor och vilda djur lever nära varandra är det sällan någon form av hat mot djuren – tvärtom. Acceptansen är stor och många har frivilligt valt att flytta sina hem för att ge djuren mer utrymme att leva på.

– De vilda djuren betyder mycket för oss. När du ser hur elefanter slåss, hur de dricker och deras ungar, känner du hur mycket de betyder, säger Angel Rayz och fortsätter:

– Vi bor med dem, de har alltid funnits här. Man måste bara hålla koll på sina får eller getter.