En sann överlevare med mäktigt bett

TEXT: ROLAND JOHANSSON

Jaguaren en är det tredje största kattdjuret efter lejon och tiger, men är enormt mycket svårare att få syn på.

Som så många andra fick jag mina första observationer i det väldiga våtmarksområdet Pantanal i Brasilien. Vi satt i en liten båt i ett mindre biflöde till Cuiaba, en av de större floderna i området. Vattendraget slingrade sig fram genom tät växtlighet och vi höll noggrann utkik på stränderna.

Så plötsligt hände det. Vi rundade en flodkrök och där, mitt på en strandbank, låg en stor jaguarhanne i skuggan. Han var helt orädd och obekymrad och vi kunde glida upp bredvid honom och ta bilder från fem meters håll. Han reste till och med på sig och kom fram och tittade ner i båten.

Det hela var fantastiskt, och på något sätt overkligt. Jaguaren är en oerhört vacker art med sin fläckiga, rödgula päls. Den ger ett muskulöst intryck, och ser mycket mer kraftfull ut än leoparden som den brukar jämföras med.

Pantanal har blivit den plats som folk åker till om de vill se jaguarer. Det finns ett fåtal andra områden där det är möjligt att möta de väldiga katterna med lite tur – Los Llanos i Venezuela och Colombia, och Gran Chaco i Bolivia. Men generellt är jaguaren en svårflörtad art. Det är mycket lättare att observera de andra stora kattdjuren.

Detta är lite märkligt. En ny studie antyder nämligen att jaguaren är långt talrikare än lejonet, tigern, snöleoparden och geparden, och till och med vanligare än kanske både leopard och puma. Enligt studien finns det cirka 173 000 (138 000 – 208 000) jaguarer inom artens utbredningsområde i Mellan- och Sydamerika – en överraskande hög siffra.

En bidragande orsak till det höga antalet är att mycket av jaguarens ursprungliga livsmiljöer fortfarande är intakta. Framför allt i Amazonas finns fortfarande enorma områden med orörd regnskog. Något liknande står inte längre att finna i Afrika och Asien.

Utbredningsområdet har visserligen krympt dramatiskt, framför allt i norr och söder, men från södra Mexiko till norra Argentina är det i stort sett obrutet, vilket innebär att all världens jaguarer är sammankopplade genetiskt. Amerikanske viltbiologen Alan Rabinowitz – en av de första att studera arten – har sagt att jaguaren kanske har den största chansen av alla stora kattdjur att överleva i det vilda långt in i framtiden.

Några populationer är glädjande stora. I Los Llanos finns drygt 3 400 jaguarer och i Pantanal cirka 6 000. Ett lika stort antal, 6 000, finns I sydvästra Amazonas i Peru. I nationalparken Kaa-Iya i Bolivia lever över 1 000 jaguarer.

De högsta tätheterna, 10 till 12 jaguarer per 100 kvadratkilometer, finns i regioner med gott om bytesdjur. Totalt har forskare noterat 111 olika arter på menyn, men de vanligaste är capybara, kajmaner, navelsvin, bältor och jättemyrslok. Capybaran, världens största gnagare med en vikt på 50 till 60 kilo, och kajmanerna – som är släkt med krokodilerna – lever i och nära vatten och jaguarerna hämtar en stor del av sin föda vid floder och våtmarker.

Det är fantastiskt att se när jaguarer jagar kajmaner – som inte är några ofarliga motståndare. De smyger sig fram längs stränderna och kastar sig obehindrat ner i vattnet när de upptäcker solbadande kajmaner. Jaguarerna biter alltid tvärs över skallen på de stora reptilerna och krossar kraniet. Även kapybaror hanteras på samma sätt med ett bett genom skallen.

Metoden, att bita genom kraniet, är unik. För att lyckas med detta krävs ett oerhört kraftfullt bett och jaguaren har sannolikt, åtminstone i relation till storleken, den största bitstyrkan av alla kattdjur.

Den kan till och med bita sönder skalet på stora havssköldpaddor. Sådana är frekventa byten vid havsstränderna i Costa Rica.

I jämförelse med tigrar, lejon och leoparder kan jaguarens bytesval tyckas märkligt. De andra storkatterna lever mest på stora och mellanstora hovdjur – zebror, antiloper, bufflar, hjortdjur – medan jaguaren livnär sig på reptiler, stora gnagare och myrslokar. I genomsnitt är jaguarens bytesdjur mindre till storleken än de andra arternas byten. Detta trots att jaguaren är stor och kraftig, i princip dubbelt så tung som en leopard. Hur kan detta komma sig?

Förklaringen är att det i princip saknas stora gräsätare i Syd- och Mellanamerika. Det finns några arter av hjortdjur men dessa är, med ett par undantag, småväxta och skygga. Jaguaren får ta det som bjuds.

Så har det inte alltid varit. Idag är faunan på västra halvklotet utarmad vad gäller stora däggdjur, men för bara cirka 10 000 år sedan, i slutet av den senaste nedisningen, fanns en fantastisk megafauna med över 50 arter av stora växtätare i Sydamerika och södra Nordamerika – elefantdjur, kameler, hästdjur, väldiga trögdjur och jättebältor. Många av dem tillhörde säkert jaguarens bytesdjur. Men alla försvann i samband med människans invandring på de båda kontinenterna och lämnade efter sig en besynnerligt tom värld.

Även de stora rovdjuren utplånades – sabeltandskatter, lejon, skräckvargar, kortnosbjörnar. Men jaguaren överlevde, kanske för att den var flexibel nog att kunna livnära sig på de mindre bytesdjur som fanns kvar efter katastrofen.

Faktum är att jaguaren kan ha en allvarlig effekt på sina bytesdjur. I nationalparken Iguazu på gränsen mellan Argentina och Brasilien upptäckte forskare att jaguarerna årligen dödade halva populationen av navelsvin. De kan också utöva ett extremt hårt tryck på populationerna av kapybaror. I en studie i Pantanal dödades 30 procent av kapybarorna inom loppet av två månader. Även kajmanerna är hårt ansatta – jaguarer har visat sig svara för över 62 procent av alla dödsfall bland de stora reptilerna.

Att jaguaren utvecklades tillsammans med den försvunna megafaunan och egentligen är anpassad till en helt annan uppsättning av bytesdjur än den nuvarande, visas också av att den relativt ofta dödar boskap. När europeerna kom till Nya världen förde de med sig tamdjur, gräsätare som påminde om de stora bytesdjur som försvunnit – vilket jaguarerna snart upptäckte. I en studie i södra Pantanal utgjorde tamboskap över 30 procent av bytesdjuren.

Föga förvånande är jaguaren illa sedd bland boskapsuppfödare och många jaguarer dödas när de angriper tamboskap – eller bara för att de uppfattas som ett möjligt hot. Sådan förföljelse är idag det största hotet mot artens existens.

Tidigare var efterfrågan på pälsar från de på fläckiga kattdjuren ett ännu större hot. I slutet på 1960-talet och början på 1970-talet importerades 15 000 pälsar årligen enbart till USA. Då kan arten ha legat sämre till än någonsin tidigare – men som tur är stoppades dödandet i tid. Idag är det oacceptabelt att gå omkring med jaguarpäls i de flesta länder, åtminstone i västvärlden.

Ett nytt hot som nyligen dykt upp är efterfrågan på kroppsdelar från jaguarer på marknaden för traditionell medicin i Kina. Ett antal beslag i Bolivia och Belize har visat att framför allt klor och tänder betingar höga priser och är eftertraktade av smugglarna.

Även bränder kan utgöra en fara. Under 2020 eldhärjades stora delar av Pantanal på grund av svår torka, i sin tur orsakad av klimatfenomenet El Niño. Så många som 600 jaguarer tros ha trängts bort, skadats eller dött. I Amazonas beräknas 1 400 jaguarer ha tvingats bort från sina hemområden.

Men det finns möjligheter att vända utvecklingen. Ekoturismen – där jaguaren är juvelen bland arter som turisterna hoppas få se – har blivit viktig i vissa områden, framför allt i Pantanal och Chaco. Beräkningar visar att turismen är långt mer lönsam än boskapsuppfödning.

Ett annat intiativ, startat av Alan Rabinowitz, är den så kallade Jaguarkorridoren, ett försök att binda samman alla skyddade områden med livskraftiga jaguarpopulationer ända från Mexiko till Argentina.

Totalt skulle korridoren omfatta 4,5 miljoner kvadratkilometer, eller cirka hälften av artens totala utbredningsområde. Detta är fortfarande möjligt eftersom Latinamerika är långt mer glesbefolkat än motsvarande områden i Afrika och Asien och inte heller förväntas ha så stor befolkningsökning de kommande åren. Det finns med andra ord hopp om att Amerikas största kattdjur ska kunna överleva långt in i framtiden.