hundratusentals år för att återställa klimatet

Text: Åsa Ottosson

Vinden tar tag i håret på Alasdair Skelton där han står med blicken full av hav och med sandstranden vid Bàgh An Dà Dhoruis för sina fötter. Efter två timmars soldränkt, svettig vandring över ljungheden stramar det i lårmusklerna när han försiktigt tar sig ner för branten mot det gräsbeväxta klapperstensfältet på den övre delen av stranden.

Mentalt är han på topp. Ön Islay i Hebriderna väster om Skottland är inte bara ett drömresmål för den som gillar whisky (det finns nio destillerier på ön), utan också för en geolog som är expert på hur jordskorpan bildats och förändrats genom årmiljonerna.

Att klimatkatastrofer och massutdöenden har kommit och gått genom årmiljonerna kan den svenskskotske professorn och hans kollegor utläsa av sedimentära bergarter som kalkstenen här på ön.

– Jag ser lagringen i stenen som sidor i en bok som jag bläddrar igenom och läser. Varje sida är ett kapitel av tid, säger Alasdair.

Genom noggranna undersökningar av stenarna på Islay – ibland med så små kristaller att de knappt är synliga för ögat – kan forskarna göra kvalificerade antaganden kring omvälvande skeden under jordens historia där massutdöenden orsakats av klimatkatastrofer eller asteroidnedslag. Det handlar exempelvis om slutet av Kritatiden för 65 miljoner år sedan. Då träffades jorden av en asteroid och dinosaurierna dog ut.

I slutet av Permtiden för 251 miljoner år sedan dog 96 procent av alla arter ut på grund av global uppvärmning. Här på Islay ser forskarna dessutom spår av en ännu mer dramatisk period när hela planeten var täckt med snö och is. Den kallas Snowball Earth, Snöbollsjorden, och inträffade för cirka 700 miljoner år sedan.

– Vi kan se att det tar hundratusentals år eller längre för klimatet att återställa sig efter sådana klimatkatastrofer, säger Alasdair.

De klimatförändringar som skedde långt innan människans tid på jorden handlar om ur vårt perspektiv oändligt långsamma processer. Att uppvärmningen nu på grund av mänskliga aktiviteter går i rekordfart gör Alasdair Skelton ”terrified”.

– Vi är på väg in i en klimatkatastrof. Under mitt 55-åriga liv har jag upplevt motsvarande sju miljoner års naturliga klimatförändringar – orsakade av oss människor, säger han.

Väl nere på stranden vid Bàgh An Dà Dhoruis traskar Alasdair bort till kalkstensklipporna och stenformationerna som reser sig inåt ön. Han hittar en bra placerad sittsten, slår sig ner och låter sedan blicken sakta gå över de mer eller mindre tydligt synliga bergartslagren, som består av urgamla sediment.

Alasdair tittar och tänker timme ut och timme in, ofta i hela dagar – det är så en hel del av grundarbetet till hans forskning går till. Då och då gör han en anteckning eller en skiss, det hjälper honom att fokusera.

Han säger att man inte kan se och tolka allting på en gång, det behöver ta tid. Och man hör på rösten att han älskar det.

– Jag längtar alltid hit.

Alasdair Skelton är geolog och professor i petrologi (bergartslära) och geokemi (”kemi för geologer”) vid Stockholms universitet. Till vardags arbetar han med forskning och undervisning, men fältarbete är också en självklar och uppskattad del av jobbet. Totalt är han ute ungefär hundra dagar om året.

I Sverige handlar det bland annat om Vätterbranterna norr om Gränna (”Jag och studenterna använder uppblåsbara kajaker för där ser man bara bergartslagren från vattnet”).

En gång per år reser han till Islay väster om Skottland, ibland med studenter eller kollegor, ibland – faktiskt allra helst – ensam, för då kan ingen störa honom när han tänker.

Tidigare, innan Alasdair bestämde sig för att sluta flyga, var han på Islay oftare. Numera tar han alltid tåget, vilket betyder att han måste lägga sex dagar på att resa tur och retur. Men det är det värt.

– Det är framför allt för klimatets skull, säger Alasdair. Men jag älskar dessutom att åka tåg.

Alasdair Skelton var bara sexton år när han bestämde sig för att bli geolog. En vandringsresa på Hebriderna, samma ögrupp som Islay tillhör, avgjorde saken.

– Jag tyckte att naturen där var väldigt vacker och ville förstå hur den blivit till, säger han.

Uppväxten i Inverness hade gett naturlig närkontakt med den berömda sjön Loch Ness och de skotska fjällen som fanns runt knuten.

När han så småningom sökte till Cambridge University satsade han på geologi, och doktorerade sedan om hur vissa mineral kan ta upp koldioxid när de bildas.

– Det är sån forskning som många hoppas ska fixa det här med koldioxidlagring i framtiden, säger Alasdair. Men det var inte alls aktuellt på den tiden.

Grundarbetet till doktorsavhandlingen gjordes på Islay. Men möjligen ännu viktigare för hans öde var att han i under studietiden blev kär i en svenska. De gifte sig 1999 i Sverige och Alasdair fick en forskartjänst i Uppsala som så småningom ledde till professorsjobbet i Stockholm.

– Jag är en kärleksflykting, säger han.

Under åren som gått har han bland annat tillsammans med kollegor på Island forskat kring en metod för att förutsäga jordbävningar via kemiska förändringar i grundvattnet. Vulkaner och tsunamis har han också i forskningsportföljen liksom – som sagt – klimatet sedan tidernas begynnelse. Mellan 2012 och 2021 var Alasdair dessutom föreståndare för det internationellt respekterade Bolincentret för klimatforskning vid Stockholms universitet.

– Vi måste lära oss om dåtidens klimat för att förstå nutiden, säger han.

Trots nya värmerekord och dystra prognoser är professor Skelton hoppfull om att det kan gå att hejda temperaturökningen. Det är bland annat därför han tillhör den växande grupp av forskare som engagerar sig kring klimatet även utanför universitetet genom att exempelvis föreläsa i skolor, på arbetsplatser och, ibland, vid lagliga klimatdemonstrationer.

Hans syfte är att sprida vetenskapliga fakta som kan inspirera till handling. Alasdair leder också klimatguidningar i naturen för exempelvis lärare.

– Att utbilda är utan tvekan min viktigaste uppgift just nu, säger han.

Åt dem som tror att enbart ny teknik ska lösa klimatproblemen skakar han bara på huvudet.

– Det finns bara ett verkligt effektivt sätt att hejda en klimatkatastrof som jag ser det: vi måste sluta bränna fossila bränslen.

Tiden går fort i forskarparadiset vid Bàgh An Dà Dhoruis, vågorna slår och Alasdair Skelton låter fingrarna löpa över en struktur i kalkstenen som ger honom huvudbry: Är den sandig eller hur känns den? Han tar fram luppen och tittar riktigt nära, skriver några rader och ritar några streck i sin anteckningsbok. Kanske borde han hacka loss ett litet prov och ta hem till mikroskopet hemma i Stockholm?

Han böjer sig ner och gräver fram sin geologhammare, en kil och ett par skyddsglasögon ur ryggsäcken. Han tvekar lite – och packar ner dem igen.

– Man måste noga tänka igenom vad man tar och varför. Man ska inte vara för hammer happy, säger han

Så lämnar han stranden bakom sig och traskar tillbaka den dryga milen över ljungheden till det ödsligt belägna whiskydestilleriet Bunnahabhain, där han parkerade hyrbilen i morse. Nu ska han köra tillbaka till vandrarhemmet. Ta en whisky och fundera på om det är värt att gå tjugo kilometer fram och tillbaka för att hämta det där mineralprovet imorgon.