Levande dinosaurier

TEXT: ROLAND JOHANSSON

Att se en grupp strutsar löpa över saltslätten i nationalparken Etosha i är som att skåda en flock av de pilsnabba rovdinosaurierna inom släktet Struthiomimus. Dessa levde i Nordamerika i slutet av kritperioden för 77 – 66 miljoner år sedan. Deras namn betyder just ”strutshärmare”.

Även nanduerna i Sydamerika, emun i Australien och kasuarerna på Nya Guinea, liksom de betydligt mindre kivierna på Nya Zeeland, påminner om dinosaurier. Alla saknar flygförmåga och är marklevande med stora, muskulösa ben. De kallas med ett gemensamt namn för ratiter.

Intressant nog är de alla släkt med varandra och tillhör samma gren på fåglarnas släktträd, en gren som också omfattar en familj flygande fåglar; de syd-och mellanamerikanska tinamofåglarna. Dessa kan ge en uppfattning om hur de flygoförmögna arterna såg ut innan flygförmågan förlorades.

Ordet ratit härrör från latinets ”rata” som betyder flotte och syftar på det flata bröstbenet som alla ratiter har gemensamt. Detta flata bröstben skiljer dem från alla flygande fåglar vars bröstben är försett med en stor utskjutande kam där de kraftiga flygmusklerna kan fästa. Något som en flygoförmögen fågel inte har något behov av.

Ratiterna omfattar tretton arter – två strutsar, två nanduer, en emu, tre kasuarer, och fem kivier – spridda över de sydliga kontinenterna. Deras linje, som är den äldsta bland fåglarna, separerade från övriga fåglar för mycket länge sedan, under dinosauriernas tidsålder för minst 94 miljoner år sedan. Den äldsta sidogrenen är strutsarna som uppstod för 70 – 80 miljoner år sedan, följda strax därefter av nanduerna och de övriga.

Deras märkliga utbredning har förbryllat forskarna mycket länge. Hur kunde alla dessa flygoförmögna fåglar hamna på så många olika och avlägsna landmassor? Nya studier av deras DNA har gett svaret. Ratiternas förfäder kunde alla flyga (!) och förlorade sedan flygförmågan när de nådde sina nya hem. Om detta stämmer upprepades processen vid åtminstone fyra tillfällen!

Det hela blir tydligare (och märkligare) om vi tar med de utdöda elefantfåglarna på Madagaskar i beräkningen. Genetiska studierna har avslöjat att elefantfåglarna – de största fåglar som har existerat med en vikt ett halvt ton – närmast var släkt med de små kivierna. Ingen hade kunnat lista ut detta på egen hand. Bortsett från att de båda grupperna är mycket olika varandra ligger Nya Zeeland och Madagaskar på ett avstånd av 11 480 kilometer från varandra. Deras förfäder kunde inte ha hamnat på så disparata platser om de inte flugit dit.

Än mer förbryllande är att ratiterna, som idag lever huvudsakligen på de sydliga kontinenterna, tycks ha sett dagens ljus på motsatta sidan av jordklotet. Urmodern till alla ratiter antas ha levt för 110 miljoner år sedan, någonstans i det som idag är Eurasien – som nu helt saknar ratiter.

Ett återstående mysterium är varför just denna gren bland fåglarna har haft så lätt för att överge lufthavet. Ingen vet med säkerhet orsaken, men en tänkbar hypotes är att urmodern var anpassad för ett liv på marken, snarare än i träden. De råkade kanske ha egenskaper som gjorde det lätt att släppa ifrån sig flygförmågan så fort det fanns en möjlighet.

Även om vår tids ratiter inte kan flyga har alla fortfarande vingar, fast de är mycket små hos kivierna (som ser helt vinglösa ut). Fjädrarna, däremot, är inte konstruerade för flygning. Flygande fåglar har hakar som gör att fjädrarna fäster vid varandra, men sådana hakar saknas hos ratiterna. Resultatet blir en fluffig fäderdräkt, bra för isolering men värdelös för flygning.

Vingarna används enbart för uppvisningar, som när strutshannarna går till attack mot rivaler eller rovdjur, eller när de ska para sig. Då reser de båda vingarna upp i luften, högt ovanför kroppen, och skakar dem. En av de första gångerna jag såg en vild strutshanne, utanför Nairobi i Kenya, gick han rakt mot bilen och höjde vingarna mot skyn – en imponerande syn. Kanske han uppfattade bilen som ett hot eller så var han bara överexalterad; det fanns flera honor alldeles i närheten.

Faktum är att strutsar ibland kan vara farliga. Vid Godahoppsudden i Sydafrika blev jag vittne till en hona som gick till attack mot några personer som försökte fotografera hennes små ungar, och det gäller att se upp för de kan utdela förödande sparkar med sina fötter. Strutsar dödar två-tre personer varje år i Sydafrika.

Annars är det kasuarerna i nordöstra Australien som har sämst rykte. De har korats till världens farligaste fåglar på grund av sin beredvillighet att gå till attack mot människor. Det handlar om extremt snabba fåglar – strutsar kommer utan vidare upp i en fart av 70 kilometer i timmen. De har som alla fåglar ett mycket effektivare andningssystem än däggdjur, vilket gör dem mycket uthålliga – de kan springa med en fart av 50 kilometer i timmen under minst en halvtimmes tid.

Alla ratiter, förutom kivierna, har dessutom mycket skarp syn. Strutsarna har extremt stora ögon, stora som biljardbollar med en diameter på fem centimeter, vilket ger dem en volym som är fem gånger större än våra egna ögon.

Sådana förmågor behövs. Det finns stora rovdjur i många områden där ratiter lever. Nanduerna dödas ibland av pumor och jaguarer och strutsarna i Afrika är särskilt sårbara för attacker från lejon. Det sistnämnda kan vara orsaken till varför strutsar är vanligast i torra, öppna marker med god sikt, exempelvis Etosha och Kalahari i södra Afrika, och Tsavo och Samburu i Kenya.

En egenhet som alla ratiter delar är att hannarna ruvar äggen och tar hand om ungarna efter kläckningen, antingen tillsammans med honorna som hos strutsarna och de flesta kivierna, eller helt och hållet själva, som hos nanduerna, emun och kasuarerna.

Ratiterna uppvisar över huvud taget en fantastisk mångfald av sociala system och beteenden. Kivierna är monogama, medan de större arterna ägnar sig åt olika typer av polygami där båda könen är promiskuösa – parar sig med så många av motsatt kön de kan hitta.

Allra märkligast är kanske strutsarna. Den dominanta hannen upprättar ett territorium där han bildar par med den dominanta honan. De båda delar sedan på uppgifterna att ruva ägg och ta hand om ungar. Så långt inga konstigheter – men sedan blir det underligare. Hannen parar sig med flera andra honor som sedan lägger sina ägg i det gemensamma boet, varpå de vandrar vidare och parar sig med andra hannar i grannskapet. I slutändan kan ett rede innehålla ända upp till 80 ägg. Den dominanta honan accepterar motvilligt detta intrång, men ser till att hennes egna ägg – som hon uppenbarligen kan särskilja från de andra honornas ägg – hamnar i mitten av boet där de garanterat kommer att bli ruvade. Strutsägg är väldigt stora med en vikt på cirka 1,5 kilo och hon kan bara täcka cirka 20 stycken med sin kropp. Av dessa är ungefär hälften hennes egna. Resten hamnar utanför och blir aldrig kläckta.

Hur har detta underliga system uppstått? Det kan tyckas som att de icke-dominanta honorna förlorar på det, men några av deras ägg kommer ändå att kläckas och ungarna kommer att tas om hand – utan att de själva behöver anstränga sig! Dessutom råder det alltid brist på högkvalitativa hannar i en population. Bättre då att utnyttja de få som finns, än att avstå från fortplantning helt och hållet.

Strutsarnas tuffa liv har komplicerats av den hårda förföljelse de utsatts för av oss människor. Köttet, fjädrarna och äggen har ofta varit eftersökta och idag är strutsarna bara vanliga i de stora nationalparkerna i östra och södra Afrika. Emun i Australien har också varit utsatt för ett hårt tryck, men är numera bättre skyddad. Värst är läget för kivierna som alla har tagit mycket stryk av de införda rovdjur som människor tagit med sig till Nya Zeeland – hermeliner, vesslor, katter, hundar.

Som tur är har situationen förbättrats tack vare strikt skydd och uppfödning i fångenskap. Det vore ett bittert öde om vi inte skulle kunna bereda plats för de mest säregna av alla nu levande fåglar.