Här pågår: Kraftsamling för svensk natur

TEXT: ÅSA OTTOSSON BILD: ROINE MAGNUSSON (där ej annat anges)

Vårkylan är envis, men snart blommar det i markerna i naturreservatet Käringboda utanför Nynäshamn. En havsörn lyfter från ett träd intill grusvägen med sikte mot havet. Utan frodig grönska framträder landskapet tydligare. Mossbelupna bergknallar kantar nystängslade hagmarker och ekar står som primadonnor i de ljusa nyrestaurerade skogsbrynen. Det är hjärtvärmande vackert.

Sedan 1970-talet har vida havsutsikter, promenadstigar, strandängar, svampskogar och badplatser lockat människor till detta tätortsnära reservat. Nynäshamnarna – som har det kulturpräglade området inom cykelavstånd – har befolkat den välkomnande naturen här i generationer. Nu, efter förvaltaren Skärgårdsstiftelsens omfattande arbete, kommer också andra arter i högre grad att hitta hit.

När Skärgårstiftelsens naturvårdsförvaltare Anders Berglund kom till Käringboda för första gången var det för att inspektera granbarkborrens framfart efter extremvärmen och torkan 2018. Han fann, helt väntat, mängder av granskelett i skogen i norra delen av reservatet, men också en gömd skatt: ekar som stod inträngda i granplanteringar och gömda i skogskanter bland sly och buskar. Anders hade aldrig sett ett så stort område med så många ekar, trots att han arbetat trettio år som skogsentreprenör i bland annat ek-rika Östergötland.

Hans naturvårdserfarna ögon såg flera hundra hektar lyxig, högklassig hagmark. Ekar (både levande och döda) fungerar som magneter för biologisk mångfald – det finns cirka 1 500 olika organismer som trivs på just detta trädslag.

– Käringboda var kärlek vid första ögonkastet för mig. Här fanns en sagolik potential.

Det Anders tyckte sig se visade sig vid en närmare undersökning stämma: I Käringboda växer stora mängder ekar i alla åldrar nästan, mellan tjugo och 500 år gamla. Det är ovanligt. Att de flesta av dem står i skogsbrynen är också ovanligt, ekar står oftare mer öppet inne i hagmarkerna.

Problemet var att området höll på att växa igen, och att det bara var en tidsfråga innan stora naturvärden skulle gå förlorade. Något måste göras och det snabbt.

”Käringboda var kärlek vid första ögonkastet för mig. Här fanns en sagolik potential.”

Vid Krutkällan i Norra Käringboda kan man tydligt se ett före och ett efter restaureringen av hagmarken här. En tät granplantering med enstaka inklämda pinnsmala höga björkar har fått stå kvar och reser sig som en mörkgrön vägg vid sidan av den passerande vandringsleden. Strax intill såg det exakt likadant ut fram till för två år sedan, då man tog bort mängder av träd (framför allt gran), buskar och småplantor i en del av hagmarken. Utvalda lövträd och en klunga med granar sparades, sedan stängslades området och man släppte in kor för att beta resten av sommaren. Nu känns det ljust och öppet här. En korp ropar över tallarna en bit bort och rader av smala stubbar är det enda som vittnar om den gamla granplanteringen. Det är lätt att för sitt inre öga se korna gå här bland violer, harsyra och vitsippor.

– Kor är duktiga naturvårdare, säger Anders Berglund. Utan betesdjuren vore vårt jobb väldigt svårt, de här markerna skulle snabbt växa igen. De gynnar floran också, och då gynnas pollinerande insekter.

Han stannar vid en rätt tanig ek mitt i hagmarken och klappar den på stammen.

– Det här är det värdefullaste trädet här, säger han. Det är en av reservatets sällsynta 25-åringar. Dem är vi väldigt rädda om – det är de unga träden som är framtiden.

De allra flesta ekarna i skärgårdsreservatet Käringboda är i 50–120-åringar. Unga ekar finns alltså inte så många av, bara ett hundratal i hela området. Det beror på att vildsvin äter upp snart nog alla ekollon och betande vilt som älg och rådjur äter de små plantor (även av tall, rönn och asp) som ändå lyckas med konststycket att klara sig undan grisarna. Så har det varit de senaste decennierna. Det är inte bra alls, menar Anders.

– Vad vill vi ha för landskap i framtiden? Om inte viltstammen minskar måste vi ju sätta ekplantor i bur så att de kan växa till sig i lugn och ro. Det blir väldigt dyrt, säger Anders.

En av de finaste miljöerna med riktigt gamla ekar finns nära Rassatorpet i södra delen av området. Den vackra lilla gården ligger på en bergknalle och ramas in av slånbärssnår.

Fem jätteekar har relativt nyss röjts fram ur buskvegetation och barrskog här. De tronar mellan stora stenar och moss- och lavbeklädda bergknallar med ljus kring sina mäktiga trädkronor. Stammarna är enormt tjocka, barken skrovlig och grov. Anders vet inte hur gamla de är, minst 300 år, gissar han. De bär sina år med pondus.

De äldsta och största ekarna i Käringboda, 300+arna, är cirka nittio till antalet. Just de äldsta träden uppskattas av stora mängder vedlevande insektsarter. En är den magnifika ekoxen, Europas största skalbagge, som kan bli över åtta centimeter lång inklusive de kraftiga käkarna.

Vid restaureringen av hagmarker och skogsbryn i Käringboda har åttio procent av arbetet skett maskinellt.

– Moderna maskiner är nödvändiga om man ska komma framåt på de stora arealer som vi arbetar med. Men det hänger på personen bakom spakarna om det ska bli bra, säger Anders.

Den bonde från trakten som anlitats för det maskinella jobbet har haft hans fulla förtroende.

Men inte ens med en skicklig förare kommer maskinerna åt överallt, så tjugo procent av arbetet – finliret – har skett manuellt. Det är två lokala entreprenörer, Magnus Kurtsson och hans 21-årige son Axel, som gjort det jobbet.

Nu går de några hundra meter nedom gammelekarna vid Rassatorpet och jobbar med morrande motor- och röjsågar i en skogskant.

Axel betonar att han gillar träd, även om han är tvungen att ta ner vissa av dem. Att få använda motorsågen för att gynna fåglar, insekter, svampar och lavar och att få lämna död ved och högstubbar kvar i skogen känns bra.

– Här får man tänka för naturen, säger Axel. Jag känner att det jag gör betyder något för området, och det gör mig stolt.

Det drar mot kväll. Snart släpps korna här i södra Käringboda. Stängslet – delfinansierat av Coop Östra – ser nytt och rejält ut.

Anders Berglund är nöjd, eller ska man kanske säga lycklig? Mycket har blivit gjort i hans favoritreservat: vid sidan av det omfattande restaureringsarbetet av hagmarker har man de senaste åren anlagt en ny vandringsled och två våtmarker. Finansieringen för ytterligare två års restaureringsarbete har just säkrats från WWF. Närmast är siktet inställt på sextio hektar hagmark en bit härifrån.

– Där finns flera kilometer skogsbryn och ännu fler ekar. WWFs bidrag gör det till synes omöjliga möjligt för oss.