De bygger en orangutangväg – av träd och förtroende

TEXT OCH FOTO: ANNA FROSTER (när annat inte anges)

Först syns bara en hand. Under två timmar och tio minuter är den det enda som syns. Ibland försvinner den bakom gröna löv i trädkronan och ett smackande läte hörs. Orangutangen Jeff suger på handen eftersom pekfingret är skadat, berättar Hera Hidayat, en av fyra unga killar från närmaste byn som har följt Jeff i en vecka. Sedan klockan fyra imorse har de antecknat varje rörelse. Redan 08.47 började han bygga bo. Det är ovanligt att bobygget börjar så tidigt, men kanske har det att göra med att Jeff är skadad och behöver vila mycket under dagen.

Jeffs bo är lite som ett stort fågelbo, fast helt grönt eftersom han har flätat ihop det av levande grenar som fortfarande sitter fast på trädet. Grunden är en ”madrass” att ligga på, och sedan kan finesser som tak, ”kudde” och ”täcke” byggas till.

Orangutangspanarna har själva spänt upp hängmattor mellan träden för att vänta in sin vilande skyddsling. De hänger över svartrött vatten som blänker mellan träden i denna sumpskog på södra Borneo, precis utanför nationalparken Sebangau. Hit kommer man med en båt som inte är mycket bredare än en kajak, och sista biten är det bara att vada med gympadojor i knähögt vatten.

Så händer det, knak och vinande ljud från grenar som svischar iväg. Jeff har gett sig ut på en provianteringstur och lutar sig ut från ett träd så att det böjs perfekt för att ta honom till nästa. Emellanåt hörs också knapranden, de gröna löven låter krispiga som färsk vitkål. Allt ser gott ut, och enkelt. Medan vi plumsar omkring på skogens botten, snubblandes på undervattniska rötter, rör sig Jeff makligt och bekvämt som i sitt vardagsrum, trots att han är skadad. Vi klumpiga människoskrangel är så uppenbart underlägsna, och ändå är det vi som styr över skogens öde. Världens märkliga ordning ilar genom hela kroppen när Jeff vänder sina svarta ögon neråt.

Här binds en veckas resa samman. Många timmars studsande på röda lervägar, glidande på mörka floder och vandring över vitt pulveriserat, förrött land. Indonesiska WWF har visat upp sitt mastodontarbete med att skapa en spridningskorridor för Jeff och hans artfränder. Här i nationalparken Sebangau finns drygt 6000 orangutanger – en av världens största populationer. Klimatprognoserna säger att om några årtionden har havsytan stigit så att halva nationalparken står under vatten. Då måste orangutangerna kunna ta sig härifrån.

– När vi såg de här prognoserna insåg vi att vi behövde agera snabbt, för att orangutangerna skulle ha en chans att flytta vidare, säger Rosenda Chandra Kasih, som till vardags kallas Sendy, och är chef för WWF:s arbete på Borneo.

Hon och hennes kollegor började undersöka möjliga ”flyktvägar” för Sebangaus orangutanger och näsapor och övriga djurliv. Drygt tio mil åt nordväst ligger nationalparken Bukit Baka Bukit Raya, som hänger samman med en vidsträckt bergskedja i Borneos inre. Här finns bara omkring 200 orangutanger, och betydligt fler skulle kunna rymmas. Många av nationalparkerna ligger som öar i ett hav av oljepalmsplantager och annan mark som orangutanger har svårt att ta sig igenom, men mellan Sebangau och Bukit Baka Bukit Raya finns fortfarande en ”grön väg”.

– Det här är enda stället på indonesiska Borneo där det fortfarande finns en nästan sammanhängande korridor av skog kvar mellan två nationalparker. Men skogen krymper för varje år. Vi förstod att det här var en kamp vi måste utkämpa, och att vi behövde vinna det, säger Sendy.

För att vinna kan de varken prata om ”kamp” eller ens ”korridor”, förklarar hon.

– Om folk fick känslan att vi försökte bestämma över deras land skulle de sparka bakut direkt, så vi var tvungna att gå försiktigt fram, och börja föra dialoger med alla inblandade.

För att besöka några av dessa inblandade åker vi på något som bitvis mer liknar en klapperstensstrand än en väg och som ofta försvinner ner i jättelika lerpölar. Det har gått två och en halv timme sedan den senaste mänskliga boningen syntes till. Men till slut ligger byn Habangoi där, en av 17 byar som WWF samarbetar med i korridorprojektet. Några av husen är omålade medan andra är glatt lila, gröna, gula och rosa. Alla står på höga träben för att klara sig från flodens översvämning och har verandor ut mot bygatan där två mopeder med nöd och näppe kan mötas. Yurino Juwanda från WWF-kontoret i Jakarta, som hittills hjälpt oss med översättning från indonesiskan, förstår inte längre vad som sägs. Här talas ett av Borneos 180 dayakspråk. *

Ett stort framsteg är att de lokala myndigheterna har förstått idén med korridoren och gått med på att inte tillåta fler oljepalmsplantager i området.

Sedan urminnes tider har byborna använt skogen längs med floden och sedan mitten av 1980-talet har byn formell rätt att förvalta all mark 500 meter från stränderna. Denna långsmala skog sträcker sig många mil till nästa by. Dessutom förvaltar de nästan 4 000 hektar ”byskog”, som ligger i korridoren mellan de två nationalparkerna. WWF vill hjälpa byn att försörja sig på skogen utan att förstöra den. Bland annat genom att sälja rotting och ”drakblod”, en mörkröd fruktsaft som används som färgämne och som anses ha medicinska egenskaper. Nyligen har de också skrivit avtal med ett företag för att sälja dricksvatten.

– Vattnet kommer från en källa vid berget Bukit Baka, och det är ett heligt berg för dayaker. Bergets namn betyder enormt och evigt, säger bybon Idae.

Berget har också gett namn åt den nationalpark som korridoren ska leda till, orangutangernas tänkta fristad, som ligger bortom den grönsvartblänkande floden.

I långsmala träbåtar tar vi oss uppströms till en smal bäck, där en lång rad av bybor går iland för att visa varifrån vattnet som ska säljas kommer. En svart plastslang följer bäcken, och vandringen går uppåt uppåt, i flipfloptofflor över hala stenar och fallna träd. Med entusiastiska skratt och rop varje gång någon halkar, vilket är ganska ofta. Några kilometer upp kommer slangens ände, inte mycket mer än en blå plastdunk med ett grovt nät som silar bort nedfallna löv, men byborna radar upp sig med stolta leenden, och de har all anledning att vara stolta – vattnet smakar kallt och ingenting.

Dagen efter följer ett lika stort gäng med på utflykt längs floden för att visa växthuset som WWF har hjälpt byn att få igång. Innanför väggar av tunt nät står plantor med orangutangernas favoritfrukt, durian. Och även rotting, apelsinträd, guava och kaffe. Tanken är att plantera igen luckor i byskogen, för att få mer att skörda. Med stöd från WWF ordnas också i traditionell matlagning med ingredienser från skogen, och rottinghantverk. Allt det här låter ju fint, men är det verkligen ett effektivt sätt att bevara orangutanger?

– Ja, säger Sendy utan ett ögonblicks tvekan. Byborna är de enda som får avverka i den här skogen, och det finns många som vill övertala byborna att avverka åt dem. Vi vill stärka byborna så att de inte låter sig manipuleras. Och hjälpa dem att fortsätta bruka skogen utan att förbruka den.

Sendy önskar att hennes egna farföräldrars by hade fått den hjälpen innan det var för sent. Numera är den omringad av oljepalmsplantager och många av invånarna har flyttat till stan.

Samarbetet med dayakbyarna är bara en del av korridorprojektet. Även myndigheter, företag, fiskarkooperativ, universitet och många andra är involverade. Ett stort framsteg är att de lokala myndigheterna har förstått idén med korridoren och gått med på att inte tillåta fler oljepalmsplantager i området. Nästan en femtedel av provinsen är redan täckt av oljepalmsfält, som är det enskilt största hotet mot orangutangerna.

Ett annat är guldutvinning. På några ställen längs vägen breder vita öknar ut sig. Det är ödsligt som ett vilda västern-landskap, och obönhörligt stekande hett över den vitnade sanden. Här och där sänkor med kvicksilverförgiftat vatten, som en gång blänkte under höga regnskogsträd.

Efter en veckas resa längs skumpiga vägar till forna guldutvinnare, nationalparksvakter och dayakbyar är det lätt att önska sig en kropp som en orangutang. Det hade varit så lätt att ta sig fram genom den tänkta korridoren från trädtopp till trädtopp.

Jeff sitter i ett fikusträd och äter innerbark som han drar loss med fingrarna, i brist på frukt. Han skulle ha flyttat till ett bättre ställe om han var frisk, tror WWF:s orangutangexpert Ari Meididit. Han har utbildat de lokala orangutangspanarna för att få detaljkoll på hur orangutangerna lever här. Tanken är att veta vilka av Borneos omkring 4 000 trädarter som är viktigast i deras vardag och om det finns andra särdrag bland Sebangaus orangutanger att ta hänsyn till i arbetet med korridoren.

En bit längre ner längs floden sitter en flock näsapor bekvämt tillbakalutade i träden, med sina pösiga näsor och magar. Näsapor finns ingen annanstans än på Borneo. Även de kommer att kunna förflytta sig längs den korridor som WWF arbetar med att binda samman, och detsamma gäller för många andra fantastiska arter som hör hemma här i jordens varma, rika grönskande skogar.

* Dayaker är Borneos ursprungsbefolkning, en kollektiv benämning på över 200 folkgrupper med sinsemellan olika dialekter och kultur.

Vi här hemma möter rotting när vi letar utemöbler eller en tvättkorg. För dayakerna, Borneos ursprungsbefolkning, är rottingen ett fundament i tillvaron.

– Vi kan göra allt med rotting. Fiskeredskap, mattor, selar att bära barn i… Förr användes det istället för spik för att sätta ihop husen. Man kan till och med äta toppen på rottingskott, berättar Mordiansyah, som samordnar ett kooperativ av rottingodlare i byn Tewan Tampang.

På Borneo finns omkring 140 olika arter av rotting, det vill säga smala palmer som klättrar på andra träd.

– Om man skördar rätt kommer det bara mer och mer, säger byns överhuvud, Salimanta.

Enda vägen till rottingträdgården som han ärvt av sina föräldrar, och som farföräldrarna brukade före honom, är den grönbruna floden. Efter tio minuters färd uppströms gör Salimanta fast båten vid strandbrinken, där taggiga fingrar av rotting sträcker sig fram från alla håll. Stigen vindlar iväg som i en tunnel helt inbäddad grönska. Den som snuddar vid något kommer att fastna eller riva sig.

WWF på Borneo hjälper byar att ställa om rottingodling till att bli mer långsiktigt hållbar och därmed kunna bli FSC-certifierad. En av de största svårigheterna för att uppnå FSC-certifiering är att skaffa officiella papper på vem som äger marken. Ofta saknas bevis (som lagfarter och brukningsrätter) på vem som faktiskt har rätt att bruka skogarna. För att undvika riskerna med så kallad “land grabbing”, att exempelvis oljepalmsbolag tar över marken, har WWF hjälpt bybor att ordna bevis på sitt ägarskap, en komplicerad process som kan ta över två år.

Koordinatorn Mordiansyah visar upp sina sönderrivna händer på vägen hem. De äldre, erfarna rottingodlarna skrattar, de kan konsten att undvika taggarna. Det hade varit lätt att se rottingen som ett besvärligt inslag i skogen. Även om den inte ger stora snabba pengar så är den regnskogens taggiga, hållbara guld.