Framgång för sällsynt floddelfin

TEXT: CHARLOTTE PERMELL

Att studera arter som lever under vatten är alltid en utmaning. Att studera arter som lever i grumliga floder, och som bara sekundsnabbt kommer upp till ytan, är en ännu större utmaning. Lägg till det att den lilla indusdelfinen har en diminutiv ryggfena, som knappt klyver vattenytan när den kommer upp för att andas.

– Det är jättesvårt att se utblåset, det bara plaskar lite och så blir det ringar på vattnet efteråt. De är ofta borta innan man ens hinner reagera, berättar Stina Nyström, expert på valar, delfiner och tumlare, WWF, som det senaste året arbetat i Pakistan.

Den skygga indusdelfinen är en av världens sex arter floddelfin och blev en egen art för endast två år sedan. Forskare kunde då visa att den skiljer sig markant från sin nära släkting gangesdelfinen, som lever i Indien, Nepal och Bangladesh.

– Indusdelfinen är märklig på många sätt, idag vet vi att de är närmare släkt med kaskeloter och näbbvalar än andra delfiner, säger Uzma Khan, regional samordnare för WWFs floddelfinarbete i Asien, på telefon från Lahore  i Pakistan.

Årmiljoner i Indusflodens grumliga vatten har lett till att delfinernas ögon krympt till nästan ingenting. Ögonen saknar lins och synnerven är extremt smal. Indusdelfiner är i princip helt blinda, men kan troligtvis  uppfatta ljus. I stället jagar och orienterar de sig med hjälp av sin välutvecklade ekolokalisation, så kallat sonar. Indusdelfiner låter mer än nästan alla andra valar och delfiner, skickar ut ljud oavbrutet.

– Floddelfiner visslar inte som havslevande delfiner, de gör klickande ljud kontinuerligt som studsar mot omgivningen och ger dem en bild av det som finns omkring dem, berättar Stina Nyström.

Den väldiga Indusfloden flyter 3 000 kilometer, från Himalayas glaciärer i Tibet, genom Pakistan till Arabiska sjön i Indiska oceanen. För hundra år sedan fanns indusdelfiner i hela flodsystemet. Men brittiska kolonialmakten byggde omfattande bevattningssystem, med fördämningar och kanaler. Fördämningarna stängde in både delfiner och fisk, delfinerna förlorade åttio procent av sitt utbredningsområde. Samtidigt växte Pakistans befolkning. Kraftigt ökat fiske, parat med industrialiseringens miljöskadliga utsläpp, ledde till en förödande minskning av antalet delfiner. I slutet av sextiotalet återstod bara drygt hundra individer. För att rädda de få djur som fanns kvar inrättade Pakistans regering 1974 ett reservat i en del av Indusfloden.

WWF Sverige har i decennier stöttat arbetet med att rädda floddelfinerna och deras livsmiljöer. Medan världens övriga floddelfiner rasat i antal har arbetet med indusdelfinerna givit ett närmast fantastiskt resultat. 2001 noterades 1 200 djur. Nu är de uppe i nära 2 000 och ökar stadigt i antal!

Framgången bygger på en kombination av forskning för att förstå den unika arten, och samarbete med myndigheter, företag och lokalbefolkning. Det handlar om allt från att begränsa skadliga fiskemetoder, förmå industrier att minska sina utsläpp till lobbying för att UNESCO ska utse en del av Indusfloden till biosfärområde och därmed stärka skyddet av floden.

Men även om indusdelfinen ökat starkt, så är 2 000 fortfarande farligt få individer. Deras överlevnad hotas av minskande vattenflöden och utsläpp från industrier och jordbruk, Indusfloden är svårt förorenad. Ett återkommande problem är att delfiner simmar upp i de många bevattningskanalerna längs Indusfloden och sedan inte hittar ut igen, eller fastnar och dör när vattennivån sjunker.

– WWF och myndigheter har upprättat en ”dolphin hotline” som lokalbefolkningen kan kontakta när delfiner strandar i bevattningskanalerna. Då rycker ett räddningsteam ut, i en särskild ’dolphin ambulance’, och transporterar försiktigt delfinen tillbaka till floden igen, berättar Stina Nyström.

– Hittills har vi räddat över 200 individer från kanalerna, det är tio procent av alla indusdelfiner som finns, så det är av stor betydelse, konstaterar Uzma Khan.

WWF testar också att hålla delfinerna borta från kanalerna medljudsignaler. Små sändare, så kallade pingers, sätts på höga pålar i vattnet vid bevattningskanalernas mynningar.

– Vi har dragit upp ljudet rejält högt och det fungerar, delfinerna går inte in där vi satt ut pingers. Nu prövar vi på fisknät också, berättar Uzma Khan.

Allt arbete i fält görs i nära samarbete med lokala fiskare och bybor.

– Indusfloden är enorm, vi är helt beroende av att få hjälp av de som bor på plats. Det är verkligen en framgång, en sorts medborgarforskning, människor rapporterar så snart de ser en delfin, eller om det pågår någon illegal aktivitet, konstaterar Uzma Khan.

Men om floddelfinerna ska kunna skyddas i en framtid med ännu fler människor som söker sin försörjning från floden, så behöver vi förstå dessa undflyende små valar bättre. WWF har i över två decennier genomfört inventeringar, ett extremt svårt arbete, givet delfinernas diskreta liv i grumliga vatten. Arbetet tar månader och kräver många medarbetare. Men nu prövar WWF, med Uzma Khan i spetsen, att sätta satellitsändare på delfiner för att kunna följa deras hemliga liv i floden.

– Satellitmärkningen kan ge en djupare förståelse för hur djuren beter sig och rör sig, vilket gör det lättare att utveckla och anpassa åtgärder för att bevara dem, säger Stina Nyström.

Haken är bara att det är så svårt att hitta delfinerna – och att de knappt har någon ryggfena att fästa utrusningen på heller.

– Det är dessutom svårt att få signaler från sändarna eftersom delfinerna är uppe så ytterst kort stund i ytläge, säger Uzma Khan.

Men förra året lyckades WWFs team för första gången sändarmärka indusdelfiner, två honor som strandat i ett kanalsystem.

– När vi kunde följa dem upptäckte vi att de var väldigt nyfikna och utforskade sin omgivning. De simmade nästan lika mycket i kanalerna som i floden, berättar Uzma Khan.

I år lyckades teamet inte få tag på några delfiner att fästa sändare på, men nya försök ska göras nästa år.

Planer finns också på att försöka flytta delfiner till säkrare delar av floden, där det är mindre risk att trassla in sig i fiskenät eller fastna i kanaler när vattennivån sjunker.

– På sikt måste vi lyckas sprida dem, om de ska ha en realistisk chans, konstaterar Uzma Khan.

För med accelererande klimatförändringar följer nya hot. Förra året drabbades Pakistan av enorma skyfall med åtföljande översvämningar. Miljontals människor förlorade sina hem, odlingar spolades bort, boskap drunknade. För många människor var fiske enda möjligheten att hitta mat. Delfiner fastnade i fisknät, det förekom också fiske med illegala metoder som gift och dynamit.

– Man kan inte begära att människor inte ska fiska, de har ju absolut ingenting när deras försörjning förlorats. Det vi kan göra är att tala med människor och visa dem mer skonsamma fiskemetoder, säger Uzma Khan, och understryker samtidigt att hon aldrig mött en enda fiskare som uttryckt att han har något emot delfinerna.

– Fiskare försöker undvika att få in delfiner i näten. Näten förstörs ju. Man anser dessutom att det är ett dåligt omen när delfiner fastnar i näten, så man försöker undvika det.

Klimatförändringarna är också på sikt det svåraste hotet mot både människor och natur. När jordens temperatur ökar och Himalayas väldiga glaciärer smälter väntas enorma mängder vatten strömma ned i Indus och de övriga stora floderna som har sin upprinnelse i bergskedjan.

– Men därefter blir det väsentligt mindre vatten. Samtidigt har vi en stor befolkning, att försörja alla med mat kommer att bli en enorm utmaning, konstaterar Uzma Khan. Både hon och Stina Nyström understryker att arbetet med att rädda Indusdelfinen är viktigt, inte bara för delfinerna, utan också för de många miljoner människor som är beroende av Indusfloden.

– Delfinerna är en indikator på hur floden mår. Om det går bra för delfinerna går det också bra för floden, konstaterar Stina Nyström.