– Det känns gott i hjärtat att kunna ge något tillbaka till naturen

TEXT: COLETTE VAN LUIK
FOTO: CARL TAMM (där ej annat anges)

Det är alldeles tyst och stilla. Vattenspegeln på Dragmansbosjöns våtmark är blank och obruten. Så, plötsligt, rör det sig i vassen bland kaveldunen och fem sångsvanar lyfter som på en given signal och ger ifrån sig några djupa, hornstötsliknande läten.

– Så ska det se ut, säger Carl Tamm med ett brett leende.

Vi är på besök vid denna våtmark, mellan 35 och 37 hektar stor, i Enköpings kommun i Uppland. Våtmarkens utlopp går via Hjulbäcken, som rinner ut i Sagån, som i sin tur rinner ut i Mälaren för att till slut nå Östersjön.

En kort cykeltur härifrån, i Kvarnbacken, växte Carl upp med sin familj på 50- och 60-talet. Efter militärtjänstgöringen flyttade han härifrån och var borta i många år. 2012 blev dock hemlängtan för stor och han bestämde sig för att återvända i samband med pensioneringen. Carl och hans fru Ninni bosatte sig i byn Ådalen, alldeles nära Carls barndomshem. Men när han såg vad som hänt med barndomens våtmark blev han bedrövad.

– Fågelsången hade tystnat. Allt var i princip igenväxt, från strandkanten syntes inte någon öppen vattenspegel, platsen verkade helt torrlagd. Bara några små gölar fanns kvar i mitten.

Carl ville göra något. För sju år sedan bestämde han sig för att tillsammans med några lokala eldsjälar återskapa platsen till vad den hade varit på 50- och 60-talet. Inom ett år hade man startat Dragmansbosjöns Våtmarksförening. Ett 100-tal medlemmar anslöt sig och via bidrag från WWF, Länsstyrelsen, Stiftelsen Svensk Våtmarksfond, Sagåns vattenråd och privatpersoner fick man ihop de cirka tre miljoner kronor som man bedömde krävdes för att återskapa delar av våtmarken.

Hösten 2021 grävdes vattenvägar, större vattenytor öppnades och häckningsöar skapades. Åren innan dess togs buskar och sly bort, bara högvassen sparades. Dessutom byggdes dämme, fisktrappa och regleringsbrunn vid utloppet.

– Utmaningen nu var att behålla fåglar som gillar att det är lite igenväxt. Samtidigt önskade vi att djurliv och fågelliv som funnits tidigare skulle komma tillbaka, exempelvis min favorit svarthakedoppingen som vill ha öppna vattenytor. Det är en fin balansgång, målet är att få hit så många fåglar som möjligt.

Lördagen 21 maj 2022 var en stor dag för våtmarksföreningen. Landshövdingen i Uppsala län, Göran Enander, var tillsammans med en intresserad allmänhet på plats för att inviga våtmarken.

Nu kan man skryta med att skogssnäppor, drillsnäppor, sothönor och sångsvanar återvänt. Och även havsörn och kärrhök. Sädgäss finner skydd om natten.

– Det är lite skralt med de tidigare arterna fortfarande, men vi blev ju alldeles nyss klara med restaurationen. Vi måste ge fåglarna lite tid, det är klart att de inte kastar sig hit på en gång.

– Jag ser fram emot fler doppingar och rovfåglar. Och mer tjäder, orre, järpe och olika ugglor. Skrattmåsar vore också bra, för de är skickliga på att hålla vakt över rovfåglar och larma om de kommer för nära.

Under vattenytan kryllar det också av liv, som rudor och eventuellt andra karpfiskar. Och så finns det grodor, paddor och mindre vattensalamandrar.

Just mindre vattensalamander har en särskild plats i Carls hjärta. För det var med en sådan “allt” började när Carl var tio år.

– På en brygga vid mitt hem föddes naturintresset när jag för första gången såg en vattensalamander. Då slog nyfikenheten till och jag började ge mig ut i naturen på allt längre utflykter. Och jag slukade uppslagsverket “Djurens värld”.

Engagemanget för djur, natur och miljö har följt honom genom hela livet och i många år jobbade han också med naturskyddsfrågor. Men det började med att han som ung flyttade till Uppsala med siktet inställt på att bli jurist. Och det blev ett par års juridikstudier innan han kom på andra tankar.

– Jag såg en annons om att man kunde gå en betald utbildning på Polisskolan (numera Polishögskolan) och för mig som fattig student lät det lockande. Jag sökte och kom in och direkt efter skolan började jag jobba, först som patrullerande polis och i radiobil, sedan som utredare av olika typer av brott.

Han vistades inte längre lika mycket i naturen, dels för att jobbet tog mycket tid, dels för att han älskade att idrotta. Han cyklade långlopp, sprang marathon och engagerade sig i World Police and Fire Games och blev 2009 invald som ledamot i styrelsen. När World Police and Fire Games genomfördes i Stockholm 1999 var han sportchef i tävlingen med ett 60-tal olika sporter och cirka 7 000 deltagare från ett 60-tal länder.

Lite senare i karriären fick han ett erbjudande att jobba med miljöfrågor. Hans uppdrag var att utreda olika brott mot miljöbalken, en balk som trädde i kraft 1999.

– Det handlade bland annat om artskyddsbrott som illegal handel med hotade arter och grova jaktbrott mot de fem stora rovdjuren. Det var ett stimulerande och viktigt jobb som innebar mycket resande och kontakter med olika organisationer, som WWF.

Tjänsten innebar också att delta på internationella möten, inte minst med Interpol för att diskutera illegal handel med hotade arter, bland annat i Tanzania och Kenya.

Ett riktigt stort ärende som hamnade på Carl Tamms bord var då han arbetade på dåvarande Rikskriminalpolisen. Det handlade om en äggtjuvliga där tre män samlade in tusentals vilda fåglars ägg under flera års tid. Det började med ett anonymt tips om en man som åkte land och rike runt för att plundra fågelbon. Sedan visade det sig att det fanns fler äggtjuvar, bekanta med varandra, som också länsade fågelbon.

– Männen gjorde sig skyldiga till grova artskyddsbrott och jaktbrott och blev också dömda för detta. På det stora kalfjället Stekenjokk i Jämtland, där en stor del av äggstölderna ägt rum, inrättade Länsstyrelsen ett fågelskyddsområde under häckningsperioden för att förhindra äggplundring av fågelbon.

Carl Tamm minns ärendet mycket väl och det väcker än i dag starka känslor hos honom.

– Vi måste respektera djurlivet. Djuren har rätt till sitt och vi till vårt. Jag blir väldigt ledsen och bedrövad när detta inte respekteras.

Enköpings kommun vill gärna att Dragmansbosjöns våtmark ska bli en populär vallfärdsplats som lockar många människor. Carl har dubbla känslor inför detta.

– Vi har redan byggt ett tre meter högt utsiktstorn så att man kan spana på fåglar, och tanken är att det ska bli en promenadväg runt hela våtmarken. Det är förstås roligt om människor vill komma hit och uppleva naturen och fågellivet. Men, de måste vara försiktiga, inte minst under häckningstiden. Vissa fågelarter är så känsliga att de avbryter sin häckning om de blir störda.

Det börjar dugga lite lätt, som ett blomspruteregn. Vi går i tystnad en stund. Plötsligt hörs en ormvråk och vi tittar upp i skyn. Mycket riktigt seglar en ensam fågel i vida kretsar högt där uppe.

– Jag älskar ormvråkens klagande och vemodiga läte, säger Carl och för kikaren som han har i en rem runt halsen till ögonen.

– Ormvråken är ett starkt minne från min barndom. Det känns gott i hjärtat att kunna ge något tillbaka till våra vänner i naturen som gett så många oförglömliga upplevelser.

När det gäller framtiden måste våtmarken underhållas. Den kräver kontinuerlig skötsel för att förhindra igenväxning. Våtmarken får ekonomiskt skötselbidrag från Jordbruksverket via Länsstyrelsen.

– Men det ställer krav på medlemmarna i föreningen att fortsätta ta ansvar. Dessvärre är många i min egen ålder eller något yngre. Så jag hoppas verkligen på tillväxt och att fler unga ska vilja engagera sig.

Carl tittar ut över våtmarken i väntan på att fler fåglar ska uppenbara sig.

– Vad det är som driver mig? Jag höll på att säga nostalgi, men det låter kanske inte så tjusigt … Men delvis är det sant. Jag var ju så ofta här som barn och och fascinerades över det fantastiska fågellivet. Jag vill att kommande generationer ska få samma möjlighet till naturupplevelser som jag fått.