Djurlivet i Arktis

Arter i en extrem miljö

Under tiotusentals år har djur och växter anpassat sig till livet i Arktis tuffa miljö. Sommaren innebär ofta ett överflöd av mat. Havet är så rikt att åtta av de tio rikaste fiskebestånden på jorden finns i eller i närheten av Arktis. Vintern är däremot bland de strängaste på jorden. Det här är ett liv på gränsen till det omöjliga.

Livet på land

Renar och myskoxar finns bara naturligt i Arktis. Vildrenar, som kallas karibo i Nordamerika, kan bilda enorma flockar på en miljon individer. Tyvärr minskar många populationer av vildren på grund av klimatförändringarna. Myskoxarna har varit kraftigt decimerade, men har glädjande nog börjat återhämta sig i antal.

I Arktis finns flera olika arter harar, lämlar och sorkar, som utgör viktig föda för områdets rovdjur. Här finns bland annat järv, olika vesslor och flera björn- och rävarter. Fjällräven utmärker sig, med en tjock päls som gör att den inte fryser i -50 °C.

I norra Kanada och på norra Grönland lever den vita polarvargen kvar i sitt ursprungliga utbredningsområde. Födan består till största delen av vildren, myskoxe och hare, men även lämmel förekommer.

På sommaren flyttar miljontals gäss och vadare upp i Arktis för att dra fördel av den korta men otroligt produktiva sommaren. Det är ljust dygnet runt, eftersom midnattssolen inte går ned på flera månader.

I floderna finns mängder av bland annat lax, röding och harr. Många andra fiskarter påträffas endast lokalt och är en viktig föda för lokalbefolkningen.

Livet i och runt havet

Arktis består av ett stort hav omgärdat av land. Vid nordpolen är havet 4 000 meter djupt och innehåller få arter. Längs kusterna och på den grundare kontinentalsockeln är djurlivet däremot rikt.

Det är i de biologiskt rika arktiska haven som vi påträffas några av de mer spektakulära arterna på jorden. Där finns de tre arktiska valarna. Vi har den mytomspunna narvalen, med sitt två meter långa spjut. Här finns vitvalen, den kritvita valen som låter som en kanariefågel. Sist men sannerligen inte minst har vi den gigantiska grönlandsvalen, som kan bli 200 år och som får plats med två elefanter inne i munnen.

Tidigare låg havsisen som ett lock på havet och utestängde många valarter. Men när havsisen smälter öppnar sig havet för arter som normalt sett inte lever så långt norrut: blåval, sillval, knölval och späckhuggare.

Späckhuggaren har en upp till två meter hög ryggfena, och behöver fritt vatten för att inte riskera att slå i iskanter bland isflak. På flera håll i Arktis har späckhuggaren nu tagit över rollen som toppredator från isbjörnen – ingen havsis, ingen isbjörn. Späckhuggaren jagar i flock och är en mycket effektiv jägare, med favoritfödan säl, vitval och narval. Inuiter i östra Kanada påverkas negativt av förändringen, eftersom späckhuggare skrämmer bort narvalar från inuiternas traditionella jaktområden.

Havet är så rikt att åtta av de tio rikaste fiskebestånden på jorden är i kanten till Arktis, där exempelvis torsk och alaska pollock finns. Under sommaren när solen lyser dygnet runt är produktiviteten enorm, och fiskar som lodda och arktisk torsk samlas i gigantiska stim som simmar in nära kusten.

I Arktis finns många av världens största fågelberg där olika alkor och måsfåglar häckar. Allt från den lilla alkekungen till spetsbergsgrisslor och tofslunnefåglar. Äggen är ofta päronformade, så att de inte ska ramla ned från klipphyllorna utan snurrar runt sin egen axel.

De stora fiskstimmen blir ett smörgåsbord för miljontals fåglar, som attackerar dem från luften. Sälar och valar kommer in underifrån eller från sidan. Ofta driver valar upp fiskarna till ytan och fåglarna är inte sena att ta vara på möjligheten.

Under allt detta finns en asätare som bara väntar på en möjlighet att ta del av överflödet av mat. Det är håkäringen (grönlandshaj), som blir lika stor som en vithaj. Håkäringen kan bli 400 år gammal och över 90 procent av alla individer är blinda.

Inuiter och andra arktiska urfolk har inte mycket till övers för håkäringen. Den är giftig att äta och ”smyger” sig in på grunt vatten, där inuiterna tar hand om sälar och valar som dödats.