Film
Naturfotoutställningen ”Nationalstadsparken 25 år” visas på Nybroplan 3/8-13/9 2020.
Prins Carl Philip invigde utställningen digitalt den 11 augusti kl 13.30. Utställningen arrangeras av Kungliga Djurgårdsförvaltningen och WWF för att visa på de stora naturvärden som finns bara några stenkast från Nybroplan.
Se intervjuerna från filmen separat:
Magnus Andersson, slottsfogde Kungliga Djurgårdsförvaltningen
Henrik Waldenström, naturvårdsexpert Världsnaturfonden WWF
Fotovandring med Henrik Ekman, fotograf och författare; och Magnus Elander, curator
Prins Carl Philip
Kungliga Nationalstadsparken
Världsnaturfonden WWF arbetar med att identifiera, lyfta fram och att sprida inspirerande och nytänkande exempel inom urban grönska och ekosystemtjänster. Ett välkänt projekt gäller arbetet med världens första Nationalstadspark som ligger i Stockholm.
Ett kungligt grönt bälte
Bakom bildandet av Nationalstadsparken låg insikten att Stockholms kungliga parker trots allt fortfarande hängde ihop. Där fanns ett sammanhängande parklandskap, precis som på 1700-talet när arkitekten C C Gjörwell hänfört skrev att man kan gå i kungliga parker från Drottningholm till Södra Djurgården via Fiskartorpet. Nu kan detta landskap bevaras för eftervärlden som nationalstadspark.
Urbana uvar
Berguven hör till Nationalstadsparkens invånare även om den inte häckar varje år. På 90-talet blev uvparet Görel och Karl-Edward TVkändisar. De häckade i en ruin på gasverkstomten. De två är borta men andra har kommit i deras ställe och häckat med varierande framgång. Närheten till staden skrämmer dem inte och uvens dova rop kan höras även från någon av Gärdets funkisbalkonger.
Från utrotad till stadsbo
På 1800-talet jagades bävern till utrotning för pälsens skull och för sitt magiska sekret – bävergäll. På 1920-talet började norska bävrar planteras ut i svenska vatten. Med tiden tog ökningen fart och bävrarna flyttade även in i städerna och väckte viss irritation med sin trädfällning. Kring 2005 etablerade den sig i Nationalstadsparken där det nu finns bäver i de flesta vatten.
Befriade hägrar
Hägrarna som flyger över Nationalstadsparkens vatten har sitt ursprung på Skansen. I slutet av 1930-talet släpptes de ut, bara för att börja häcka på burens tak. 1987 lockades de över till Isbladskärret där ornitologen Henrik Waldenström satt upp boplattformar åt dem i träden. Kärret var då restaurerat till en våtmark där hägrarna alltjämt trivs. Kolonin har växt till över 60 par och nya kolonier har kommit till.
En ö på nytt
Tvåspannet från Hovstallet på morgontur längs Djurgårdsbrunnskanalen, invigd 1834. Södra Djurgården var länge en ö, Walmundsön, där Klara kloster bedrev jordbruk tills kung Karl Knutson köpte ön på 1400-talet. Än idag ligger Djurgården under så kallad kunglig dispositionsrätt. Med tiden grundades sundet upp av landhöjningen och ön blev en del av fastlandet. Med kanalbygget blev det en ö igen.
Grågåsens återkomst
Grågässens kackel är vårens läte framför andra i Isbladskärret på Södra Djurgården. Det är ett liv och ett kiv innan fåglarna fastställt hackordning och revir. Men så har det inte alltid varit. På 1800-talet var grågåsen mycket illa ute. Människor jagade gässen på somrarna när de bytte ut sina vingfjädrar och inte kunde flyga. Redan 1912 blev grågåsen fredad och idag har den gjort en magnifik comeback.
Rådjur i getingmidjan
Nationalstadsparken har en getingmidja som dessutom är bebyggd. Men då funkisstadsdelen Gärdet skapades på 1930-talet valde man en så luftig lösning att grönskan mellan husen ändå fungerar som en korridor för det vilda mellan Norra och Södra Djurgården. Rådjuren och andra arter hittar sina passager trots människor, bilar och hundar. En förtätning skulle blockera passagen och hota parkens biologiska mångfald.
Där gammalt möter nytt
Gammalt och nytt möts i Nationalstadsparken. Vid Djurgårdsbrunn anlades 1742 en hälsobrunn med badhus och värdshus. Kaknästornet som syns från stora delar av Djurgården invigdes 1967 och är ett centrum för radio- och TVtrafik och Stockholmstraktens högsta byggnad med sina 155 meter. Namnet kommer från den medeltida gården Kaknäs som låg trehundra meter öster om tornet.
I hjortarnas ställe
På den kungliga jaktparkens tid betade hjortar Djurgårdens ängar. Idag är det får och nötdjur. Korna betar bland ekarna i Fisksjöäng som under femtio år var ett småindustriområde. Dovhjortarna är borta men deras minne lever kvar i namnet Hjorthagen, stadsdelen på andra sidan vattnet. Där låg det hägn där jaktparkens sista hjortar förvarades innan de fördes till Gripsholms hjortpark.
Kungliga svanar
Att hålla vita svanar i slottsparker var en kontinental sed som blev populär även i Sverige. Gustav II Adolf införde 1621 rentav dödsstraff för den som sköt en svan inom tio mil från Stockholm. Utanför slottet Tre Kronor fanns ett hus åt svanarna på en ö där de fick mat. Än idag lockar vintermatningen många knölsvanar till Stockholms ström. Men att sångsvanen kör bort dem från häckningssjöarna kan vi inte hindra.
Vägarna och parken
Stora vägar har hela tiden varit en del av Nationalstadsparkens verklighet. Roslagsvägen ligger där som en barriär och bullret påverkar upplevelsen av parken även långt från trafiken. Idéer har funnits att skapa passager för det vilda över vägarna, men intresset har varit ljumt bland beslutsfattarna. De nya vägarna dras i tunnel men även en sådan väg gör sig påmind genom exploatering vid trafikplatser ovan jord.
Igelbäcken och grönlingen
Igelbäcken ringlar fram genom ett band av grönska från Järvafältet till Edsviken. I det strömmande vattnet trivs grönlingen, en liten fisk som kanske planterades in av kung Fredrik I under tidigt 1700-tal som delikatess. Igelbäckens dalgång är en av Stockholms viktiga gröna kilar som låter arter vandra mellan stad och land.
Ugglors eldorado
Djurgården med alla sina ekar är kattugglans verkliga eldorado i Nationalstadsparken. De gamla träden har gott om lämpliga bohål och i det varierade landskapet hittar ugglorna enkelt byten, från sorkar till fladdermöss. Redan mitt i vintern kan kattugglans dallrande rop ljuda i mörkret. Ingen annanstans i Sverige är det så tätt mellan reviren som här.
Lekande mörtar – väntande snokar
Varje vår vandrar mörtarna upp i bäcken från Värtan till Laduviken för att leka. Och varje vår samlas snokarna för att hälsa dem välkomna. Vid sjöns lilla låga dammlucka utspelas under några dygn ett drama som är ett slags miniatyr av laxvandringen i Alaska. Där flockas grizzlybjörnar omgivna av vithövdade havsörnar. Vid Laduviken får snokarna konkurrens i bäcken av både gäddor och hägrar.
Ulriksdals slott
Ulriksdals slott vid Edsviken. Parken gränsar till gammal tallskog på åsen där duvhöken häckar. Namnet var först Jakobsdal efter byggherren Jakob De la Gardie som ofta hade kungliga gäster. Här inledde drottning Kristina sitt kröningståg 1650. Drottning Hedvig Eleonora skänkte slottet som dopgåva till sin sonson prins Ulrik. Han dog efter bara ett år men namnet förblev Ulriksdal. Idag har WWF sitt kontor i slottet.
Stadens gröna lunga
Kungliga Nationalstadsparken är en grön lunga inpå storstaden. I tider av klimatförändring kan den lindra extrema väderhändelser som häftiga skyfall och värmeböljor. Djurgården var kungarnas jaktpark från 1579 till 1828. Hela Djurgården var omgärdat av ett två mil långt stängsel. Där jagade regenter som Karl XI kronhjort och dovhjort och om vintern även vargar som kom in över isen.
Vintergäst i slottsparken
Strömstaren är vintergäst i Ulriksdals slottspark där den lever på husmaskar (larver av nattsländor) i Igelbäcken. Det är vår enda tätting som dyker och oftast har den en husmask i näbben när den kommer upp. Svart med vitt bröst är den väl anpassad till vinterbäcken. På våren flyttar de övervintrande strömstararna tillbaka till sina häckningsforsar i norr.
Fladdermus som bor i hus
Nordfladdermusen (tidigare nordisk fladdermus) jagar insekter intill Hällestadsstapeln på Skansen. Arten har minskat kraftigt och är numera rödlistad. Andra fladdermöss undviker ljus, nordfladdermusen jagar gärna de insekter som lockas till lyktorna. Det är den vanligaste arten i Nationalstadsparken, och honan på bilden har med all säkerhet sin unge i en koloni någonstans i ett uppvärmt hus.
Den mest hotade
Nationalstadsparken är hem åt många sällsynta arter men ingen så hotad som den bredbandade ekbarkbocken. Förr var den spridd i landets ekområden, nu finns den bara på Norra och Södra Djurgården. Den lägger sina ägg i barken på nyligen döda ekstammar eller grova grenar, där larven lever mellan ett och två år. Att likna en farlig geting ger ett visst skydd mot fiender.
Nordens papegoja
Med sin väldiga näbb och brokiga fjäderdräkt har stenknäcken blivit kallad Nordens papegoja. När körsbären mognar dras den till våra trädgårdar för att äta kärnor vars skal den enkelt krossar. För femtio år sedan var stenknäcken ovanlig och knuten till lövskogar i södra Sverige. Idag finns den långt norrut, kanske för att det blivit varmare, och särskilt talrik är den i parker som Nationalstadsparken.
Tivoliparken och sipporna
När Gustav III skapade sin engelska park på Haga följde vännerna runt Brunnsviken efter. På Tivoliudden i nordost tog Parisambassadören Creutz, ägare till Bergshamra gård, hjälp av samma arkitekt. Idag är Pipers park vid Brunnsvikens nordöstra strand känd för sina mattor av blåsippor och vitsippor. Namnet Tivoli är precis som Albano och Frescati hämtat från trakten av Rom.
Skogens hök jagar råttor i stan
För femtio år sedan var duvhöken skogarnas fågel. Idag har höken flyttat till staden där de stora möjligheterna finns. Ju närmare stan, desto fler ungar får hökarna. Hela fem par häckar i Nationalstadsparken – ett bevis på hur mycket byten det finns för en skicklig jägare. Den större honan är fullt kapabel att slå en hare medan hanen gärna jagar råttor.
Arktiska gäss
Den arktiska vitkindade gåsen är lika typisk i Nationalstadsparken som hägern och har också sitt ursprung på Skansen. För att inte gässen skulle flyga iväg klippte man varje år deras vingpennor. 1968 glömde man det och en del av fåglarna flyttade söderut. Men till våren kom de tillbaka och började häcka på de gamla husens halmtak. Snart blev Skansen för trångt och idag häckar gässen på många håll.
Eken och nötskrikan
Nötskrikan och ekorren samlar båda ekollon inför vintern. Men för eken är det stor skillnad mellan de två. Ekorren gräver ner sina ollon lite planlöst, ofta flera tillsammans. Av dem blir inte många träd. Nötskrikan flyger iväg en bit innan den stoppar ner sina ollon ett och ett i jorden. När vintern kommer är den duktig på att komma ihåg var, men alla hittar den inte. Många gror till nya ekar.
Parken möter skärgården
Fjäderholmarna är Nationalstadsparkens utpost mot skärgården. Silltruten har här sin största koloni i hela Stockholms skärgård och det är också tätt mellan de vitkindade gässens bon. På Stora Fjäderholmen finns krogar, hantverkare och ett litet bryggeri. Växtligheten är särskild frodig på Ängsholmen – här dumpades nämligen latrin från Stockholm på 1800-talet.
En perfekt bostad
Ekorren älskar eken som bjuder på både bostad och föda. Nationalstadsparken är också en av de platser i Sverige där ekorren är talrikast. Den är en vinnare som trivs i både lövskog och barrskog och äter såväl ekollon som kottfrö. I granarna bygger ekorren runda bon av kvistar och mossa. Men favoritbostaden är ett bra hål i en gammal ek. Där är ungarna bättre skyddade mot duvhöken.
Överraskande tempel
Efter Gustav III:s italienska resa 1783-84 hände mycket kring Brunnsviken. Fyra parker i engelsk stil anlades – Tivoli, Frescati, Bellevue och kronan på verket, Haga, ritad av Fredrik Magnus Piper. Till den engelska parken hörde överraskande inslag, som ett tempel med eko. Ekotemplet i Haga byggdes 1790 som en sommarmatsal åt Gustav III. Det understryker Hagas karaktär av lustpark.
Öar med marina minnen
Nationalstadsparken når ända in i Stockholms city. Skeppsholmen och Kastellholmen rymmer många minnesmärken från 500 år av marin verksamhet. Här låg Stockholms örlogsstation tills den 1969 flyttade till skärgården. Idag är det gamla militärområdet en park med museer, caféer och folkliv. Från kajerna kan man vintertid se havsörn och numera även gråsälar som jagar lax och öring i Stockholms ström.
År 1991 startade Världsnaturfonden WWF projekt Ekoparken WWF, med Henrik Waldenström som projektledare och initiativtagare till parken. Detta för att skapa ett sammanhängande skyddat parkområde av huvudsakligen kungliga parker med ledorden värna-vårda-visa. Efter en hård kamp mot olika exploateringsprojekt tillsammans med främst Förbundet för Ekoparken kunde Ekoparken invigas 1995, idag kallad Kungliga nationalstadsparken. Värdena i parken med rekreation/hälsa, kulturmiljöer, biologisk mångfald och ekosystemtjänster är mycket stora. WWF var tidigt ledande i att skydda Nationalstadsparken, och arbetar nu med att skydda den ytterligare liksom andra stora parker i städer globalt. Stora parker kan i framtiden bli en överlevnadsfråga för framtidens städer. Kungliga nationalstadsparken ska därför värnas, vårda och visas för framtiden. För grönare städer är framtidens städer.
På denna sida finns mer detaljer kring Ekoparken/Kungliga nationalstadsparken; geografi, historia, kamp, värdena och om WWFs arbete med parken.
Kungliga nationalstadsparken (f d Ekoparken) är världens första nationalstadspark och invigdes 1995. Nationalstadsparken ligger huvudsakligen inom de kungliga parkerna Djurgården-Haga-Ulriksdal med omgivningar och är ca 27 km² stor. Parken är en ekologiskt viktig spridningskorridor för ett stort antal växter och djur. Av Upplands djur- och växtarter lever ca 3/4 i Nationalstadsparken. Förutom däggdjur som räv, grävling, mård, mink och rådjur samt åtta av Upplands elva fladdermusarter finns här. Här häckar också ett hundratal fågelarter i området, bl a en stor hägerkoloni. Här finns ett flertal rödlistade arter, framförallt en del mycket sällsynta insekter som här har sin enda förekomst i riket.
Nationalstadsparken är en grön oas och är Stockholms och Sveriges mest besökta grönområde. Parkens grönska renar luften, dämpar buller, bidrar till ett bra klimat i staden samtidigt som den ger storstadsborna en möjlighet till en avstressande miljö. Nationalstadsparken har även ett stort kulturvärde med sitt varierande utbud av vackra hus och byggnader. Många av dessa är av högt arkitektoniskt värde och många skyddas som byggnadsminnen, däribland fyra kungliga slott: Ulriksdal, Haga, Rosendal samt Gustav III:s paviljong. Parkens främsta förtjänst i framtiden är att den levererar de ekosystemtjänster som naturen ger oss gratis, men som är ovärderliga. Som exempel kan nämnas pollinering, vatten- och luftrening, men särskilt angelägen i framtiden är resiliens (motståndskraft) mot klimatförändringar.
Nationalstadsparken är ständigt utsatt för hot från den växande staden och WWF har sedan 1991 kämpat för att värna, vårda och visa det värdefulla området.
Att värna vårda och visa
Målsättningen är att Nationalstadsparkens natur- och kulturvärden ska värnas, vårdas och visas men även berikas och utvecklas. Det viktigaste är att skydda området för en överskådlig framtid. Arbetet med Nationalstadsparken sker inom Stockholm, Solna och Lidingö kommuner i Stockholms län samt i landskapet Uppland.
Ett exempel på ett konkret projekt är ”Vårda och Visa Isbladskärret”. Kring denna fågelsjö på sydöstra Djurgården i Nationalstadsparken har WWF i flera år informerat om Nationalstadsparkens värde i allmänhet och Isbladskärrets biologiska värden i synnerhet. En särskild attraktion är ”Kronprinsessan Victoria och Prins Daniels kärleksstig” som invigdes 23 augusti 2012.
Att bevara och utveckla Nationalstadsparken handlar om att:
- Öka Nationalstadsparkens ”gröna” yta.
- Öka och utveckla den biologiska mångfalden bl a genom att restaurera våtmarker för fågellivet.
- Se till att ett ekologiskt synsätt genomsyrar de företag som verkar och finns i parken.
- Restaurera skräpiga områden och öka värdet för Nationalstadsparken och det historiska landskapet.
- Motarbeta störande nybebyggelse i eller intill Nationalstadsparken.
- Restaurera och utveckla kulturminnen såsom hus, anlagda parker och trädgårdar.
- Med visningar skapa ett ”mentalt skydd” för Nationalstadsparken.
- Se till att nationalstadsparkens skyddande lagstiftning stärks, följs upp och efterlevs.
Från Ekoparken till Nationalstadsparken
För att stärka arbetet med Ekoparken bildades 1997 Ekoparksfonden WWF – ett samarbete mellan Världsnaturfonden WWF, Ståthållarämbetet (Kungens slottsförvaltning) och Strömma Turism & Sjöfart AB. Projektet finansieras av Ekoparksfonden WWF.
Regeringen döpte i februari 2009 om området till ”Kungliga nationalstadsparken”. Därför har begreppet ”Ekoparken” fasats ut som istället får stå för Sveaskogs 34 områden med höga naturvärden. WWFs Ekoparksfond har därmed också döpts om till ”Nationalstadsparksfonden WWF”. Arbetet fortsätter idag med att värna-vårda-visa Kungliga Nationalstadsparken inom Nationalstadsparksfonden WWF.
Under mars 2008 hölls en stor konferens med närvaro av kungen, miljöministern, landshövdingen, stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm och motsvarande i Solna, chefen för Fastighetsverket och chefen för Sveaskog, samt WWFs generalsekreterare. Konferensen blev lyckad i och med att miljöministern utlovade krafttag för att stärka skyddet av Nationalstadsparken. Sedan dess har tre ytterligare konferenser hållits på samma tema, d v s att stärka lagen om nationalstadsparken.
WWF har tillsammans med Förbundet för Ekoparken startat och drivit arbete inom parkorganisationen World Urban Parks som handlar om stora parker i stora städer. Detta som ett resultat av den internationella konferensen ”Large Parks in Large Cities” som WWF och FFE ordnade i Stockholm 2015.
WWF har tillsammans med Kungl. Djurgårdens Förvaltning (KDF) skapat en naturfotoutställning på Raoul Wallenbergs torg (Nybroplan) i Stockholm. Utställningen invigs digitalt av Prins Carl Philip den 11 augusti 2020. Syftet är att med vackra naturfoton lyfta värdet av naturen i Kungliga nationalstadsparken som 2020 fyller 25 år.
Dela gärna:
Senast ändrad 12/12/24
