Vitlingen tillhör familjen torskfiskar och bär likt sina kusiner den karakteristiska skäggtömmen.
Vitling är en utpräglad rovfisk som lever i stim. Vitlingen har en genomsnittslängd på 40–70 cm. Den trivs bäst på ler-, sand- och grusbottnar på 30–100 meters djup. Dess föda består främst av räkor, krabbor, mollusker, småfisk, havsborstmaskar och bläckfisk.
Blåvitling finns både som en sydlig och en nordlig art. Arten är en stimfisk som lever pelagiskt på djup mellan 70 och 800 m. Blåvitlingen förekommer längs hela Atlantkusten. I svenska vatten förekommer arten i Skagerrak och norra Kattegatt. Den sydamerikanska populationen är vanligast vid omkring 200 m, medan den nyazeeländska vanligen håller sig på omkring 500 m. Fisken vandrar in till kontinentalsockeln på sommaren, för att dra sig ut mot dess sluttningar under vintern. Varma somrar kan den dra sig söderöver till norra Antarktis.
Förekomst
Vitling är vanlig i nordöstra Atlanten och Västerhavet men förekommer även i sydvästra Östersjön. Sydlig blåvitling finns kring södra Sydamerika samt södra Nya Zeeland.
Fångstmetoder
Den fångas främst med trål.
WWFs råd
Bra val
- Ringnot, trål/ pelagisk trål. Nordöstra Atlanten (M. poutassou)¹
- Lin och spöfiske. Biscayabukten, Portugals farvatten – östra delen (M. merlangus)²
Undvik - (ät max 3-4 gånger per år)
- Notar/skotska snurrevadar. Nordsjön och östra engelska kanalen (Merlangius merlangus³)
Låt bli
- Långrev, nät/garn, notar/snurrevadar, trål/bottentrål/bomtrål. Nordostatlanten (M. merlangius)⁴
Fångstområden:
¹FAO 27, ²FAO 27 – ICES Vlll, lXa
Kommersiella beteckningar:
³ICES lV, Vlld
⁴FAO 27
