Siklöjan är en stimfisk som förekommer både i sjöar och i Östersjön. Dess ägg, löjrommen, är en eftertraktad delikatess.
Siklöjan tillhör laxfiskarna men blir oftast inte större än 30 cm. Dess föda består främst av kräftdjur och plankton, men den tar även småfiskar och insekter emellanåt. Siklöjan rör sig i de övre vattenmassorna nattetid men går ner på djupare vatten under dagen. Leken sker både på våren och på hösten, vanligen i älvar och åar över sand- eller grusbottnar.
Förekomst
Siklöjan trivs i klara, kalla sjöar i södra och mellersta Sverige upp till Dalälven, samt längs Norrlandskusten, framförallt i Bottenviken.
Fångstmetoder
Siklöjan fångas med siklöjegarn, skötar, ryssjor eller trål.
WWFs råd
Bra val
- Nät/garn. Vättern (C. albula)
- Tinor/fällor. Peipussjön (Estland) (C. albula)
- Bottenviken (Östersjön; Sverige EEZ)¹ (C. albula)
- Nät/garn. Tyskland (insjö) (C. albula)
- Nät/garn. Lake Superior (Wisconsin) (C.artedi)
Undvik - (ät max 3-4 gånger per år)
- Nät/garn. Mälaren, Vänern (C. albula)
Låt bli
- Oavsett fångstmetod. De stora sjöarna (Kanada och USA) (se undantag på grönt ljus) (C. artedi)
Fångstområden:
¹FAO 27 – ICES 31
