Varg

Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för inventeringen. De skriver föreskrifter och instruktioner samt fastställer inventeringsresultatresultat.

Länsstyrelserna ansvarar för att genomföra inventeringen i fält och kvalitetssäkra alla observationer som ligger till grund för inventeringsresultatet.

Jägare, renskötare och allmänheten rapporterar in observationer av stora rovdjur till Länsstyrelserna.

Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) obducerar och skriver rapporter om statusen på alla stora rovdjur som fälls under skydds- och licensjakt.

SLU Viltskadecenter samordnar inventeringen nationellt och granskar länsstyrelsernas arbete i enlighet med gällande inventeringsinstruktioner. Efter varje avslutad inventering skriver de en skandinavisk rapport tillsammans med Högskolan i Innlandet i Norge.

Alla hundar härstammar från vargen – från chihuahua till grand danois.

Det finns två hundraser i Sverige (Saarloos varghund och Tjeckisk varghund (få exemplar) där vissa individer är så lika vargar att det är svårt att skilja dem från varg, även för ett tränat öga.

Det var troligen för 15 000-30 000 år sedan som vi tämjde de första vargarna och fick hjälp med att vakta och jaga tillsammans. Hundar och vargar är fortfarande så nära släkt att de kan para sig med varandra och få valpar.

Viltskadecenter och Grimsö Forskningsstation har i 35 försök testat hur nära en människa kan komma vilda vargar. Forskaren gick som vid en normal skogspromenad mot en varglega, där sändarförsedda vargar sov.

Vargarna vaknade och gav sig av när forskaren var mellan 18 och 310 meter ifrån legan, med ett snitt på 85 meter. Ju fler vargar som fanns i flocken, desto tidigare gav de sig av.

Att forskarna ibland kom närmre berodde på blåst eller regn. Slutsatsen var att vargarna mest förlitar sig på hörseln för att upptäcka vad som rör sig i omgivningen, och att vädret dämpar ljudet kraftigt.

När forskarna gick mot vargar med ett slaget byte, gick vargarna undan på samma sätt.

Testet utfördes även under nattetid, med två människor och en kopplad hund. Då försvann vargarna från sin lega på betydligt längre avstånd – troligtvis för att två par kängor hörs bättre än ett par.

Forskarna konstaterade att en människa som närmar sig inte utgjorde någon stark störning för vargarna. Man kunde ofta komma ganska nära innan de reagerade – men också att vargarna aldrig visade någon tendens till offensiv eller aggressiv reaktion.

För 200 år sedan, år 1821, dödade en varg nio barn i Gysinge. Efter det har ingen människa dödats av en vild varg i Sverige. Den så kallade ”Gysinge-vargen” var med stor sannolikhet en varg som tidigare hållits i fångenskap och släppts ut, utan att ha lärt sig att jaga. Före Gysinge-vargen finns fyra bekräftade fall av vargangrepp på människa i Sverige, och de ägde rum på 1700-talet.

I modern tid har inga skador på människor av vild varg dokumenterats i Sverige, Norge eller Finland. I andra länder finns dokumenterade vargangrepp, främst kopplade till antingen förekomst av rabies (till exempel i Litauen och Ryssland), avsaknad av vilda bytesdjur (till exempel i Indien och Iran) eller vargar som vants vid människor (till exempel i Kanada och USA).

Skandinaviens vargar har stora revir i förhållande till tätheten av bytesdjur, jämfört med andra länder som har varg.

Revirets storlek tycks inte styras vare sig av hur mycket älg eller hur många andra vargar det finns i området, det finns ingen forskning som visar på sambandet. Men det verkar däremot finnas en koppling till antalet rådjur i området. Ju fler rådjur det finns, desto mindre kan reviren vara. Sen ökar storleken på reviren ju längre norr ut man kommer och kopplat till andel jordbruksmark.

Revirets storlek kan variera mycket och i Skandinavien är de mellan omkring 300-1700 kvadratkilometer stora. En medelstorlek beräknat på 28 flockar är cirka 900 kvadratkilometer.

Vargar hävdar sina revir mot andra vargar genom att urinmarkera mot upphöjda föremål som buskar, tuvor, stenar, snöplogkanter och liknande. De krafsmarkerar även i marken, ofta i anslutning till urinmarkeringen. I Skandinavien är revirstrider ovanliga.

Flera vargrevir sträcker sig över gränsen till Norge och det är därför bättre att prata om en gemensam skandinavisk vargstam. Det totala antalet vargar i Skandinavien vintern 2022/23 beräknas till cirka 510 vargar, varav cirka 450 i Sverige. Det är i stort sett samma resultat jämfört med vintern innan, då inventeringen visade på cirka 460 vargar.

Vargstammen i Sverige och Norge är fortfarande så liten att den inte anses livskraftig utan kontinuerlig invandring från Finland och Ryssland.