Tillstånd i Sverige
- EN
Starkt hotad (Endangered)
En art är Starkt hotad när bästa tillgängliga data indikerar att den uppfyller något av kriterierna A–E för Starkt hotad och att den därmed bedöms löpa mycket hög risk att dö ut i vilt tillstånd.
Antal i det vilda (år 2008 i Sverige)
9000 par
Källa: Artdatabanken
-
Vetenskapligt namn
Numenius arquata
-
Storlek och livslängd
Vikt: 415- 980 gram
Längd: 48-57 cm, vingbredd 89-106 cm
Livslängd: Kan bli över 30 år gamla
Föda: Framförallt maskar och insekter. -
Utbredning
Storspovens viktigaste häckningsområden i Europa utgörs av Brittiska öarna, Finland och Sverige. Tillsammans hyser dessa tre länder en majoritet av Västeuropas häckande storspovar.
Storspoven är Europas största vadare och lätt att känna igen på sina långa ben och och påtagligt långa, nedåtböjda näbb. Den har en karaktäristisk sång som består av en lång ramsa bubblande drillar. Storspoven är Västerbottens landskapsdjur, och det är där två tredjedelar av Sveriges storspovar häckar.
När kommer storspoven till Sverige?
Storspoven anländer till södra Sverige i början av april och till de norra delarna i slutet av månaden. I maj lägger den sina ägg i ett bo på torr mark, ofta på åkrar, ängar eller myrar. Honan ruvar i knappt en månad innan ungarna kläcks i slutet av maj eller början av juni.
Redan efter någon dag lämnar ungarna boet och följer sina föräldrar på jakt efter maskar, sniglar och insekter. När ungarna är någon vecka gamla tar hanen över ansvaret, medan honan flyttar söderut runt midsommar. Ungarna lär sig flyga vid en dryg månads ålder.
De flesta hanar och ungar lämnar sina häckningsområden under juli månad och flyttar mot övervintringsområdena på Brittiska öarna och i Frankrike.
Var häckar storspoven?
Storspoven häckar både på jordbruksmark och på myrar. Precis som många andra vadare föredrar den stora, blöta myrområden. På jordbruksmark väljer storspoven gärna öppna gräsmarker i närheten av vatten. En liten del av den svenska populationen häckar även i skärgårdsmiljö, främst i Norrbotten.
Visste du att...
Hot mot storspoven
Storspoven har fått det tuffare i takt med att ängsmarker och myrar försvunnit. För 100 år sedan fanns det omkring 2 miljoner hektar naturlig gräsmark i Sverige, men idag finns bara en tiondel kvar.
Storspoven trivs bäst på öppna marker, så när jordbruket intensifierats har viktiga platser för både mat och häckning försvunnit. I områden där man odlar mycket spannmål händer det ofta att storspoven lägger sina ägg på en åker och då riskerar att boet förstörs under vårbruket.
När marker växer igen
I andra områden har jordbruket istället minskat. Då växer markerna igen med buskar och skog, och det trivs inte storspoven heller med. I Norrlands inland är det här ett växande problem. Ett annat stort hot är att rovdjur plundrar bon. I många fall försvinner alla äggen på en gång. Vilka djur som tar äggen varierar från plats till plats.
Eftersom storspoven är trogen sin plats och kan bli ganska gammal försöker många par häcka på samma område år efter år, även om det blivit olämpligt – och då blir det sällan några ungar.
Jakt
Tidigare var jakten på storspov under flyttning och övervintring ett stort hot. Bara i Danmark sköts mer än 40 000 spovar (främst storspov) årligen under 1950- och 60-talet. På 1990-talet hade antalet storspovar minskat kraftigt och 1994 infördes jaktstopp. I vissa länder, som Frankrike, är jakt på storspov fortfarande tillåten.
Många bon förstörs
Många bon förstörs eller plundras under vårbruket. Om ett bo förstörs tidigt på säsongen försöker de flesta par i Mellansverige lägga en ny kull. I Norrland är säsongen kortare, så där är det svårare att hinna med en ny häckning. På jordbruksmark i Svealand blir det i genomsnitt bara 0,25 flygga ungar per par och år. På myrar ser det lite bättre ut – där kan vissa par få fram omkring 1,4 flygga ungar varje år.
Vad gör WWF för storspoven?
WWF driver tillsammans med Nordens Ark projektet Rädda mångfalden i Sveriges natur, som finansieras av Postkodlotteriet. Läs mer om projektet på sidan wwf.se/radda-mangfalden. Projektets mål är att vända den nedåtgående trenden för några av våra hotade arter och stärka populationerna, storspov är en av arterna i projektet.
Fokus på lantbruket
Inom projektet samarbetar vi med Länsstyrelsen i Västerbotten för att hjälpa storspoven. Målet är att minska boplundringen och utveckla skördemetoder som skonar både bon och ungar. Lantbrukare är med i arbetet för att säkerställa att de nya metoderna fungerar i praktiken. Om försöken blir lyckade kan projektet leda till nya förslag för miljöersättningar inom jordbrukspolitiken – med fokus på fågelvänlig vallodling.
Under försommaren 2024 gjordes en första inventering av storspovar i projektområdet. Under vintern 2024–2025 arrangeras möten med lantbrukare för att bättre förstå vilka hinder och möjligheter de ser för att anpassa sitt brukande.
Målet är också att hitta lantbrukare som vill testa åtgärder redan under kommande häckningssäsonger. Om intresset är stort planeras årliga träffar mellan 2025 och 2028 för att utbyta erfarenheter.
Kunskapsspridning
Det är viktigt att öka kännedomen om storspoven, därför arbetar vi med olika typer av kommunikationsinsatser som riktar sig både till boende i byar där åtgärder sker och till invånare i tätortsnära områden där man vill lyfta vikten av att hålla hundar kopplade. Dessutom kommer storspoven att lyftas fram för allmänheten – med fokus på artens betydelse och varför det är bra att välja lokalproducerade livsmedel.
