I förhistorisk tid levde jättepandan över stora delar av Kina. Idag uppskattar man att det inte finns kvar mer än 1 864 av dessa svartvita björnar, samtliga i Kinas sydvästra bambuskogar. Trots ett lågt antal så har de ökat från 1600 till 1864 de senaste 11 åren.

Huvudorsaken till pandans minskning är att människan har förstört dess miljö. Över hela södra och östra Kina har skogarna huggits ner för att bereda plats åt odlingar och byar. Pandan har därför tvingats flytta till de mest otillgängliga platserna av sitt ursprungliga utbredningsområde.

Pandan har sedan länge anpassat sig till en vegetarisk diet, trots att den har samma matsmältningssystem som en köttätare. Visserligen händer det att den äter kött om den råkar komma över det, men den jagar inte själv aktivt. Istället lever den till största delen av stjälkar och blad från den näringsfattiga bambun. Den använder cirka 14 av dygnets 24 timmar till att leta föda och att äta (upp till 38 kg bambu per dygn), resten av tiden sover den.

Hot då bambun blommar

Ett av de största hoten mot pandan uppstår då bambun blommar. Bambun dör nämligen när den blommat och spridit sina frön, detta händer i regelbundna intervaller från vart tionde till vart hundrade år, beroende på bambuarten. Därefter tar det ungefär ett år för bambun att växa upp på nytt men det kan ta upp till 10 år innan just det området kan ge tillräckligt med mat åt en pandapopulation igen. Under den tiden måste pandorna flytta till ett annat område där bambun inte blommat nyligen. Förr var det inget problem, men på grund av befolkningsökningen har nu stora skogsområden avverkats för uppodling och pandans rörelsefrihet har blivit begränsad. För att stoppa förstörelsen av pandans hemmiljö har den kinesiska regeringen nu inrättat 67 naturreservat.

Ett skyggt djur som lär sig att klara sig själv

Pandan är ett mycket skyggt djur som lever ensam. Om de hör okända ljud i sin omgivning drar de sig snabbt tillbaka. Andra pandor brukar den nästan bara träffa under den korta parningstiden som sker från mitten av mars till början av maj. Då samlas hannarna för att tävla om honorna. Parningstiden är omkring sex veckor men varje hona är bara mottaglig för befruktning under 2-3 dagar. Pandorna är dessutom ganska motvilliga att para sig och relativt få av de ungar som föds lever till vuxen ålder.

Eftersom det är oerhört svårt att få pandan att föröka sig i fångenskap är det desto viktigare att försöka skydda den ute i naturen. Pandaungar föds nästan helt utan päls och väger inte mer än 100-160 gram vid födelsen. Den vuxna pandan väger däremot uppåt 100 kg. Ungen växer långsamt och diar mamman i 6 månader. När de är ca 1½ år gamla får de klara sig på egen hand. Dess medellivslängd är mellan 10 och 15 år men den kan leva upp till 20 år i fångenskap.

Gemensamt projekt

WWF och Folkrepubliken Kina startade 1980 ett gemensamt projekt för att lära mer om pandan och därmed kunna säkra dess fortlevnad. Detta var ett historiskt steg – för första gången skrevs ett avtal mellan Kina och en oberoende miljöorganisation. Man började med att grundligt studera pandans liv och vanor. Expertlag från WWF och Kina, ledda av Dr George Schaller och Professor Hu Jinchu, arbetade bland annat med omfattande radiopejling av pandor som man försett med radiosändare.

WWF har bidragit med flera miljoner kronor för att bygga upp ett forskningscenter i Kina där man bland annat har uppfödningförsök till stöd för själva fältarbetet. Idag drivs hela forskningscentret av kinesiska vetenskapsmän. Under senare år har WWF hjälpt den kinesiska regeringen att genomföra flera projekt som ska hjälpa pandorna att överleva. Detta samarbete har haft stora framgångar, idag finns det 67 pandareservat till skillnad mot 13 stycken för 20 år sedan.

Filmen nedan visar en pandahona i det vilda med sin unge. Den är tagen med en så kallad filmkamerafälla i Sichuan Anzihe naturreservat i Kina. WWF har filmkameror och kameror i nio pandareservat för att övervaka och kartlägga Kinas vilda jättepandor och även andra vilda djur.