Lodjuret har ända sedan vikingatiden varit eftertraktat för sitt fina skinn. På Gustav Vasas tid (1550-talet) motsvarade priset på ett loskinn lika mycket som fem kor kostade, eller ett årsbehov av råg för en hel familj. Priset sjönk senare och i slutet av 1800-talet var priset 40–75 kr, vilket fortfarande var en väsentlig summa pengar.

Under 1800-talet minskade lodjuret och de övriga rovdjuren i Sverige på grund av jakt. I slutet på 1830-talet var lodjuret utrotad i södra Sverige. Knappt hundra år senare, 1925, fanns bara en spillra av beståndet kvar, huvudsakligen i Jämtlands och Västerbottens inland.

Lodjuret blev fridlyst i Sverige första gången 1928. Efter en period av återhämtning tilläts jakt igen, men när populationen minskade kraftigt blev lodjuret åter fridlyst i hela landet mellan 1991 och 1995.

Lodjuret är idag fridlyst. För att reglera antalet lodjur och förebygga skador på tamdjur och renar får skyddsjakt och viss licensjakt genomföras, om förutsättningarna för jakten är uppfyllda, enligt Naturvårdsverket.

Inventeringen av lodjur i Sverige är en noggrann process med flera metoder för att säkerställa tillförlitliga resultat.

Under vintern spårar man lodjur i snön för att identifiera och räkna individer. Spårningen sker oftast mellan 1 oktober och 28 (29) februari, vilket ger en bra översikt över populationen. I norra Sverige är det renskötare som oftast rapporterar spårobservationer som sedan kvalitetssäkras av länsstyrelsen. I södra halvan av landet är det oftast jägare.

Bilder och filmer från viltkameror, både sådana som länsstyrelser har satt upp och allmänhetens kameror, blir viktigare ju längre söderut i landet man befinner sig, då antalet dagar med snö minskar och spårobservationer är ovanliga.

Insamling av DNA från spillning, hår eller andra biologiska prover används för att identifiera och bekräfta närvaron av lodjur i ett område.

I vissa fall används även radiomärkning för att följa lodjurens rörelser och beteenden, vilket är värdefullt för forskningen.

Observationer av lodjur, deras spår eller andra tecken registreras och rapporteras. Dessa observationer kan komma från allmänheten, jägare eller forskare, och bidrar till en mer komplett bild av lodjurens utbredning. Alla observationer och data registreras i databaser som Rovbase, där de kontrolleras och kvalitetssäkras.

Se när WWF räknar lodjur!

Vuxna lodjur lever ensamma. Hanar och honor går för sig själva, förutom under parningstiden i mars-april då de kan vara tillsammans en kort period. Honan tar hand om ungarna själv, och de följer henne i ungefär 9-10 månader innan de letar sig vidare till egna jaktmarker.

Lodjuret trivs särskilt bra i bergig och brant terräng. De håller revir, som de försvarar mot andra lodjur. Reviret markeras med urin. Inom sitt revir rör sig lodjuret ständigt och använder ofta samma stigar, så kallade lodjursväxlar.

Ett lodjurs hemområde varierar mellan 3 och 7 kvadratmil: de är oftast större i norra Sverige än i södra Sverige, och är vanligtvis större för hannar än för honor.

Lodjurens parningstid är i mars-april. I maj-juni föder honan en till fyra ungar och ungarna väger då mellan 300-350 gram.

Honan gräver inte någon lya, utan väljer en torr och skyddad plats under en gran, i en bergsskreva eller under ett utstickande klippblock. Det är hög dödlighet det första levnadsåret och att orsakerna kan vara: sjukdom skabb, predation från andra djur, övriga sjukdomar, svält.

Honan tar ensam hand om ungarna som lämnas ensamma då hon jagar. Ungarna följer henne till våren därpå och lär sig under tiden att jaga. När ungarna är knappt två år blir de könsmogna och söker sig till egna revir.

Idag finns lodjuret i alla landskap utom på Öland och Gotland. De tätaste bestånden återfinns i skogs- och mellanbygder i ett stråk från Uppland till Dalsland, längs södra Norrlandskusten och i delar av renskötselområdet. Lodjuren trivs bäst i områden med tät vegetation där de kan gömma sig och jaga.

Följ med när WWF spårar lodjur!

Lodjursstammen i Sverige är fridlyst och klassas som sårbar. Jakt på en skyddad art som lodjur är förbjuden enligt EU:s art- och habitatdirektiv, men Sverige tillämpar undantagsregler för skydds- och licensjakt, då lodjur kan orsaka skador.