Lodjur
Europas största kattdjur
Europas största kattdjur
En art är Sårbar när bästa tillgängliga data indikerar att den uppfyller något av kriterierna A–E för Sårbar och att den därmed bedöms löpa hög risk att dö ut i vilt tillstånd.
Källa: Artdatabanken
Lynx lynx
Kroppslängd: 76-106 cm, med svans på 11–25 cm
Vikt: Honor 14–20 kg, hanar 20–26 kg (vuxna djur)
Livslängd: 12–14 år i det vilda
Lodjur förekommer i hela landet och det förekommer ett utbyte mellan populationerna med både Finland och Norge.
Lodjuret som är en toppredator, alltså ett rovdjur, befinner sig överst i näringskedjan. Lodjuret är en skicklig ensamjägare och kan fälla stora byten. Därför kan lodjuret reglera antalet rådjur, dovhjortar och kronhjortar och påverkar deras beteende genom att de blir mer vaksamma och selektiva i var de uppehåller sig. Lo, precis som andra stora rovdjur, lämnar matrester och kadaver och hjälper därmed järv, mård, kungsörn, duvhök och andra arter att klara sig ute i naturen.
Lo påverkar hela ekosystem. Det betyder att till exempel kan rödräven minska i områden med lodjur och det i sin tur kan innebära följdeffekter på de mindre bytesdjuren.
Lodjuret är klassat som ”sårbar” på Artdatabankens rödlista 2020, fridlyst och har ett strikt skydd i EU:s naturvårdsdirektiv. Utöver legal och misstänkt illegal jakt, är betydande dödsorsaker trafik och rävskabb som även drabbar lon.
Lodjuren känner sig trygga när de är högt upp, och kan titta ner på sina omgivningar och tar gärna dagsvila högt upp på en avsats eller stor sten. Lodjur tvättar sig genom att slicka pälsen, precis som katter. De kan också spinna, jama, yla och fräsa. De har normalt klorna indragna men spärras ut vid behov som till exempel vid jakt och klättring.
Lodjurets latinska namn ”lynx” betyder ”lysa”. Enligt gammal folktro skulle lodjurets päls kunna lysa i mörkret.
Lon är mycket väl rustad för vårt hårda klimat, med en tät och ganska långhårig vinterpäls och rejäla tassar med liknande funktion som snöskor. Pälsen under trampdynorna skyddar mot snö och kyla. Den korta svansen är möjligen en anpassning för att inte förlora för mycket kroppsvärme.
Lon är ständigt på vandring inom sitt hemområde. En lo rör sig normalt inom en yta av 350-1000 kvadratkilometer under ett år. Ofta använder den samma stigar om och om igen, så kallade lodjursväxlar.
Chansen är störst mellan skymning och gryning. Men lodjur är skygga och tar hjälp av sitt luktsinne, sitt mörkerseende, sin goda hörsel, tysta tassar och kamouflage för att inte bli upptäckt.
Lodjur är nyfikna och ger sig ibland ut på upptäcktsfärder även in bland hus i byar. Skulle ni mötas och få ögonkontakt, så stannar lodjuret kanske till för att få en uppfattning om vem det möter. Därefter kommer lodjuret sannolikt snabbt ge sig av. Så tänk på att ge lodjuret möjlighet att avvika när det tittat klart – och njut av den sällsynta naturupplevelsen.
Lodjur är inte farliga för människor. Det finns inga dokumenterade fall av lodjursangrepp på människor i Sverige. Inte ens forskare som regelbundet gått in till platser där lodjurshonor haft sina ungar, har råkat ut för några incidenter.
När det ligger snö på backen blir det extra tydligt var skogens djur har passerat. Följ med oss!
Lodjuret har ända sedan vikingatiden varit eftertraktat för sitt fina skinn. På Gustav Vasas tid (1550-talet) motsvarade priset på ett loskinn lika mycket som fem kor kostade, eller ett årsbehov av råg för en hel familj. Priset sjönk senare och i slutet av 1800-talet var priset 40–75 kr, vilket fortfarande var en väsentlig summa pengar.
Under 1800-talet minskade lodjuret och de övriga rovdjuren i Sverige på grund av jakt. I slutet på 1830-talet var lodjuret utrotad i södra Sverige. Knappt hundra år senare, 1925, fanns bara en spillra av beståndet kvar, huvudsakligen i Jämtlands och Västerbottens inland. Som en reaktion på detta fridlystes lodjuret år 1928. Stammen återhämtade sig. Vid 1980-talets början fanns det lodjur i nästan hela Sverige.
Lodjursstammen regleras de senaste åren av licensjakt med motivation att minska påverkan på tamdjurshållning och att minska koncentrationen av lodjur där den är som störst.
I norra Sverige är renskötare viktiga för inventeringen. De rapporterar spårobservationer som sedan kvalitetssäkras av länsstyrelsen. I södra halvan av landet är det oftast jägare som rapporterar spårobservationer till länsstyrelsen.
Bilder och filmer från viltkameror, både sådana som länsstyrelsen har satt upp och allmänhetens kameror, blir viktigare ju längre söderut i landet man befinner sig, då det inte finns snö och spårobservationer är ovanliga.
Lodjuret är ett ensamlevande skogsdjur som trivs särskilt bra i bergig och brant terräng. De håller revir, som de försvarar mot andra lodjur. Reviret markeras med urin. Ett lodjurs hemområde varierar mellan 3 och 7 kvadratmil, men varierar i storlek: De är oftast större i norra Sverige än i södra Sverige, och är vanligtvis större för hannar än för honor.
Lodjurens parningstid är i mars-april. I maj-juni föder honan en till fyra ungar. Honan gräver inte någon lya, utan väljer en torr och skyddad plats under en gran, i en bergsskreva eller under ett utstickande klippblock. Honan tar ensam hand om ungarna som lämnas ensamma då hon jagar. Ungarna följer sin mamma till våren därpå och lär sig under tiden att jaga. När ungarna är knappt två år blir de könsmogna och söker sig egna revir.
Det äldsta kända lodjuret i frihet blev 17 år gammal men normal livslängd tros vara runt 12-14 år.
Nej Lodjur är inte farliga och undviker helst människor.
Många ungar dör tidigt, förmodligen av undernäring, sjukdom och dålig tillgång till mat.
Bland vuxna lodjur är legal och illegal jakt de största dödsfaktorerna.
Många lodjur dödas dessutom av väg- och tågtrafik, ett trettiotal årligen. Även rävskabb utgör en betydande dödsorsak bland lodjur.
Det viktigaste bytesdjuret är rådjur, men lodjuret anpassar sina matvanor efter tillgången. I renskötselområdet äter de mest renar, särskilt under vintern. En familjegrupp (hona med ungar) dödar i genomsnitt ca 6 rådjur per månad. Motsvarande siffror för ensamma honor är 3 rådjur och för ensamma hanar 5 rådjur.
Utöver medelstora klövdjur äter lodjuret småvilt såsom hare, ripa och skogsfågel som Orre och Tjäder. Lodjur tar även mindre rovdjur som räv, mård och hermelin. I östra Finland och stora delar av Ryssland där medelstora klövdjur saknas, är skogshare lodjurets viktigaste byte.
I dagsljus ser lodjuret som en människa, men i mörker ser det ungefär sex gånger bättre än vi, tack vare ett ljusreflekterande skikt bakom näthinnans synceller. Det ljus som passerar näthinnan utan att absorberas reflekteras, och kan stimulera syncellerna en gång till. Att kattögon lyser så kraftigt i strålkastarljus beror just på detta reflekterande skikt.
Varje år sker incidenter mellan hundar och lodjur. Det är dock sällan hundar dödas av lodjur och flest incidenter sker under jakt med lös hund.
Lodjuren orsakar varje år skador på renar och andra tamdjur. I renskötselområdet har många lodjur renar som sitthuvudbyte. En familjegrupp lodjur (hona med ungar) dödar i genomsnitt 6 renar per månad och en ensam lohane 4 renar per månad.
Det förekommer även att lodjur angriper andra tamdjur. Varje år sker cirka 100 lodjursangrepp, huvudsakligen på får och lamm.
Idag finns lodjuret i alla landskap utom på Öland och Gotland.
Lodjur är en skyddad art enligt Art o Habitatdirektivet men det förekommer årlig licensjakt på lodjur efter beslut av Naturvårdsverk och Länsstyrelser.
Ställ den till vår rovdjursexpert Benny!
WWFs rovdjursexpert Sandra Jönsson åkte ut i skogen i Västmanland tillsammans med Daniel Mallwitz från Länsstyrelsen för att titta närmare på hur vi gör för att räkna alla våra lodjur i Sverige.
WWF är med och finansierar projekt som satsar på innovation, forskning och ökad kunskap om våra stora svenska rovdjur. Sedan tre år tillbaka är fokus för projekten på att stärka samexistensen mellan människa och rovdjur. Projektmedel går till forskare, länsstyrelser, organisationer, företag och stiftelser.
– Målet med satsningen är att bidra till livskraftiga rovdjursstammar och en rovdjursförvaltning som är långsiktig och förutsägbar. Vi vill att arbetet fortsätter för att både människor och stora rovdjur ska kunna må bra och leva tillsammans, säger Benny Gäfvert, senior rovdjursexpert på WWF.
Projekten jobbar bland annat med rovdjursavvisande stängsel, skyddsvästar för hundar, forskning om vargbajs och dialog mellan flera parter för att nå framåt tillsammans.
Lodjuret är fridlyst och klassas idag som sårbar på den svenska Artdatabankens rödlista. Licensjakt genomförs efter beslut av länsstyrelserna.
WWF anser att lodjurspopulationen ska hanteras med stor försiktighet, då den är liten, sårbar och spridningen går långsamt och illegal jakt förekommer.
WWF anser att det är viktigt att jakten inte utgör ett hot mot stammen, hindrar eller försvårar en långsiktigt livskraftig population.
Lodjur kan ställa till med problem för renägare och tamdjursägare. Ibland kan skyddsjakt på individer som tar mycket boskap vara nödvändig som en sista åtgärd.
WWF kan acceptera en strikt reglerad licensjakt under förutsättning att kriterier för gynnsam bevarandestatus är uppfyllda (som minimum) och populationen är tillräckligt stor, livskraftig och långsiktigt tryggad, samt att jakten är långsiktigt hållbar. Jaktbeslut ska ta hänsyn till populationsstorlekar, bevarandestatus och olika intressen. Jakt ska ske under bästa möjliga etiska former, både för de vilda djuren som jagas och för eventuella jakthundar.
WWF tar starkt avstånd från alla former av illegal jakt. Illegal jakt är ett hot mot våra vilda djur och WWF vill se krafttag mot alla former av illegal jakt.
Senast ändrad 29/10/24