De mindre skogsägarna i Sverige består av människor med olika bakgrund och kunskap. Många av dem vill ta sitt ansvar, men har ett behov av rådgivning från myndigheterna i frågor som rör naturvård och arter. Det skriver företrädare för WWF i en debattartikel.
Publicerad i ATL 21 februari 2022
Skogsstyrelsen har i dagarna förtydligat att även skogsbruket måste anpassas till miljöbalken och artskyddsförordningens krav på kunskap och hänsyn till arter i skogen. Nu reagerar företrädare för skogsägare i ATL på detta och kräver att politikerna ingriper.
Skogsbruket skall ta sitt självklara ansvar att bevara naturvärden och arter, men företrädarna underminerar mindre skogsägares möjligheter att kunna leva upp till de lagliga kraven och marknadens förväntningar på hållbarhet!
När det gäller svenska skogsägare är det viktigt att skilja på de stora skogsbolagen och de 320 000 mindre privata skogsägarna i Sverige. Av den senare kategorin är endast en tredjedel medlemmar i skogsägarföreningar och LRF. Trots detta framhåller inte sällan skogsägarföreningar och LRF att man företräder alla mindre skogsägare och oftast krokar de två arm med skogsindustrin.
Företrädarna har ofta fört en osaklig retorik som kan sammanfattas med att äganderätten är hotad och att skogsägarna vet bäst vilka naturvärden de har. I retoriken ingår också att skogsägarna själva bäst värnar om dessa naturvärden samt att samhället helt enkelt ska lita på dem. Kontentan av argumenten blir att skogsbruk till skillnad från all annan näringsverksamhet inte behöver följa annan miljölagstiftning än skogsvårdslagens minimikrav.
Men de mindre skogsägarna i Sverige består av människor med olika bakgrund och kunskap. Många av dem vill ta sitt ansvar, men har ett behov av rådgivning från myndigheterna i frågor som rör naturvård och arter.
Myndigheternas rådgivning och stöd till mindre skogsägare om hur de ska bedriva sitt skogsbruk för att leva upp till nationella och EU-gemensamma regelverk är idag på ett minimum. Det är ett stort problem.
Det intensiva påverkansarbetet som LRF och andra skogsaktörer bedrivit de senaste åren har starkt bidragit till den linjen. Denna påverkanskampanj har också sannolikt bidragit till att det inte fanns tillräckligt med stöd i riksdagen till den tidigare regeringens budget, där ökad finansiering till rådgivning och skydd ingick. Därmed har risken ökat för att mindre skogsägare kan komma i kläm när lagen kräver skydd och där det saknas pengar för ersättning.
En liten budget för formellt skydd med dagens ersättning på 125 procent av marknadsvärdet räcker inte!
Den ryggmärgsreflex som skogsägarnas ”företrädare” uppvisar gynnar varken mindre skogsägarna eller svenskt skogsbruk i stort. Här behövs ödmjukhet och en kunskapsbaserad inställning.
WWF skulle varmt välkomna att skogsägares företrädare verkar för att artskyddsutredningens förslag omsätts i politisk handling. Men också att staten avsätter tillräckligt med finansiering för inventering av naturvärden, rådgivning till skogsägare samt ersättning för att skydda arters livsmiljöer!
Peter Roberntz
senior skogsexpert på WWF
Emelie Nilsson
sakkunnig naturvårdspolicy på WWF
