Fler eller färre vargar är egentligen inte det viktigaste. WWF vill fokusera på hur vi skyddar tamdjur och minskar den negativa påverkan en del människor upplever av vargen. Samtidigt vill vi ha en livskraftig vargpopulation. Vi vill hitta nya vägar framåt.
Debattartikel publicerad i Svensk jakt 2 februari 2022.
Grundproblemet är att få har förtroende för förvaltningen. Det gäller exempelvis vad som ligger till grund för beslut om jakt, att en del människor som lever nära vargen inte känner sig hörda samt en ovisshet kring vad nästa års beslut om licensjakt kommer att innebära, oavsett vad man har för åsikt i frågan. Listan kan göras lång.
För att återfå ett förtroende krävs långsiktiga och tydliga planer där oklarheter förklaras och där människor känner sig sedda.
Utan förankring
En helt befogad kritik är att politiken och de politiska besluten inte är konsekventa. I riksdagspropositionen, En hållbar rovdjurspolitik, framgår i inledningen att ”förvaltningsplaner bör vara det centrala och regionala verktyget för den praktiska förvaltningen … för att nå målet för rovdjurspolitiken”.
Problemet är att det inte är förankrat i lagstiftningen och därmed inte kan ligga till grund för myndigheternas beslut. Det krävs här politiska beslut för att få med detta i lagstiftningen så att förvaltningsplanerna för stora rovdjur får den roll som avses i propositionen.
Hotad varg
Peter Eriksson, Jägareförbundets ordförande, skriver i en debattartikel (27/1) på organisationens opinionssida – vilket refererats på Svenskjakt.se – att vargstammen måste minska och hänvisar till att IUCN klassar vargen som livskraftig, men att art- och habitatdirektivet förespråkar strikt skydd.
Klassificeringen gäller dock populationen i hela Europa. Vi vill betona att vargpopulationen i Sverige är liten och sårbar.
Läser man IUCN:s klassificering för den skandinaviska populationen framgår att den klassas som sårbar – inavelsgraden är hög, vilket gör att den genetiska kvaliteten måste stärkas.
SLU Artdatabanken klassar vargen som starkt hotad. Därmed faller argumentet att EU-kommissionen påtvingar Sverige orimliga kostnader och arbete, eftersom arten anses vara hotad i Sverige.
En annan syn
WWF ställer sig också frågande till de marginaler Peter Eriksson menar att myndigheterna tvingar fram. Värdet för gynnsam bevarandestatus är baserat på vetenskapligt granskad forskning – är det obefogat av myndigheterna att förlita sig på det?
Vi är överens om att politiker behöver fatta beslut så att större hänsyn kan tas till de som påverkas. WWF har dock en annan syn än Peter Eriksson vad gäller EU-kommissionens roll i frågan.
Press från EU behövs
Kommissionens roll är att säkra att medlemsländerna genomför den gemensamma politiken och lagstiftningen vi har i EU för att säkra gynnsam bevarandestatus för våra rovdjur, men även många andra djur, växter och naturtyper.
Eftersom det saknas politisk vilja och drivkraft att agera, behöver EU-kommissionen sätta press på Sverige så att alla inblandade kan bli en del av förvaltningen och att vi kan säkra en gynnsam bevarandestatus för vargen och vår biologiska mångfald.
EU kan bryta dödläge
WWF har nu lanserat ett nationellt rovdjursprogram som syftar till att bidra till större samsyn, stärkt situation för rovdjuren och bättre förutsättningar för berörda människor.
Vi ser gärna att berörda organisationer, där ibland Svenska Jägareförbundet, medverkar i detta arbete.
Att Peter Eriksson vill minska antalet vargar är tydligt, men bortser man från det så finns flera gemensamma nämnare med hur WWF vill se utvecklingen kring rovdjurspolitiken.
Sverige ska sköta den nationella viltförvaltningen, inte EU. Men EU-kommissionen kan få svenska politiker att agera och bryta dödläget.
Mats Forslund
Anton Näsman
Benny Gäfvert
Världsnaturfonden WWF
