Förlusten av arter och livsmiljöer är ett växande hot mot mänskligheten, precis som klimatförändringarna. Sverige behöver en samlad politik för naturen, med en naturlag, ett naturpolitiskt mål och naturpolitiskt råd – motsvarande det klimatpolitiska ramverket. Det skulle ge frågan den prioritet som krävs för att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald och säkra de naturnyttor vi är beroende av. Det skriver ett 50-tal ledande forskare och representanter från civilsamhället.
När ljuset strålar som längst njuter vi av naturen som mest. Vi plockar blommor, trär smultron på strån, simmar i skogsjöar och i havet. Det är en passande tid att reflektera över naturens betydelse för vårt välbefinnande och välstånd. Vi lever nämligen i den värsta naturkrisen i mänsklighetens historia och vi måste stoppa och vända denna nedgående trend.
Vi föreslår därför ett naturpolitiskt ramverk – som motsvarar det klimatpolitiska ramverket och som ger förutsättningar att vända naturkrisen. Det är en fråga som angår oss alla och vår framtid.
Låt oss först förklara bakgrunden. Biologisk mångfald – variationen av arter, gener och ekosystem – är avgörande för allt liv på jorden. Förutom sitt egenvärde utgör den grunden för människans välfärd och existens. Välmående ekosystem ger oss mat och friskt vatten. De skyddar oss mot sjukdomsspridning och extrema händelser som översvämningar, torka och skogsbränder.
Vetenskapen visar tydligt att det är illa ställt med den biologiska mångfalden och att det beror på ökad mänsklig påverkan. En miljon arter beräknas vara utrotningshotade globalt på grund av mänskliga aktiviteter. Och situationen är allvarlig även i Sverige. Det äventyrar de nyttor och ekosystemtjänster naturen förser oss med.
I Världsekonomiskt forums årliga globala riskrapport för 2024 lyfts förlusten av biologisk mångfald som en av vår tids största globala utmaningar. Riskerna förväntas också öka med tiden och påverka viktiga delar av samhället såsom livsmedelssäkerhet och ekonomi.
Trots den vetskapen har den senaste tiden präglats av sänkta ambitioner inom naturpolitiken. I Sverige har vi sett de största neddragningarna i naturvårdsbudgeten någonsin, och ett minskande stöd för att våra näringar så som skogsbruk, jordbruk och fiske ska bli hållbara. Vi håller på att dra undan mattan för oss själva.
En ljuspunkt är att världens länder år 2022 enades om att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald till 2030. Detta åtagande gjordes genom att Sverige och nästan 200 länder antog FN:s nya globala ramverk för biologisk mångfald.
Vad länderna åtagit sig att göra är tydligt. Åtagandet omfattar konkreta mål om att skydda, restaurera och hållbart bruka naturresurser, och om att skapa incitament som stöder en sådan utveckling. Redan i oktober – på det globala partsmötet för biologisk mångfald COP16 i Colombia – förväntas Sverige presentera sin nationella handlingsplan. Planen ska beskriva hur landet ska verkställa sina åtaganden: vem som ska göra vad, när, och med vilka resurser.
För att möta naturkrisen krävs, liksom för klimatet, en samhällsomställning där alla måste bidra. Alla – från enskilda personer till företag, politiker, myndigheter och organisationer - inom alla sektorer och politikområden. Regeringen har ansvaret för att det sker.
Vi som undertecknar artikeln konstaterar att viktiga förutsättningar för denna samhällsomställning saknas, inte minst saknas en sammanhållen politik och att biologisk mångfald integreras i alla sektorer och politikområden.
Den biologiska mångfalden kräver högre prioritet – för naturen och människans framtid.
Behovet av en samlad politik för naturen
Naturkrisen och klimatkrisen är två ödesfrågor som måste ges samma politiska vikt. De är nära kopplade, där den ena inte kan lösas utan den andra. Å ena sidan förstärks förlusterna av biologisk mångfald av klimatförändringarna, å andra sidan kan friska ekosystem motverka klimatförändringarna och öka samhällets motståndskraft mot dess effekter. Forskning visar att det fortfarande går att vända utvecklingen, men det krävs fokus och satsningar.
När det gäller klimatet har vi sedan flera år ett klimatpolitiskt ramverk med en klimatlag och en klimathandlingsplan. Det har lett till att klimatet idag är en central fråga i politiken. För att kunna hantera naturkrisen och ge biologisk mångfald den plats den förtjänar i politiken föreslår vi inrättandet av ett motsvarande naturpolitiskt ramverk. Det bör omfatta:
- Ett riksdagsbundet långsiktigt naturpolitiskt mål som inkluderar att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald i Sverige till 2030;
- En naturlag som anger att varje regering vid varje ny mandatperiod tar fram en naturpolitisk handlingsplan som talar om vad som ska göras för att nå målet, och vilka resurser som avsätts för att nå dit;
- Ett naturpolitiskt råd som ger stöd till och utvärderar regeringens insatser.
Därför uppmanar vi regering och riksdag att skyndsamt visa ledarskap och göra verklighet av detta förslag.
Undertecknare:
Alexandre Antonelli, professor i biologisk mångfald, Göteborgs universitet
Torbjörn Ebenhard, forskningsledare, Centrum för biologisk mångfald, SLU
Karin Lexén, generalsekreterare, Naturskyddsföreningen
Gustaf Lind, generalsekreterare, Världsnaturfonden WWF
Petra Andersson, fil dr i praktisk filosofi, Göteborgs universitet Susanne Arvidsson, docent i finansiering och redovisning, Lunds universitet, och programchef Mistra BIOPATH Andrea Belgrano, Docent, Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för akvatiska resurser, Havsfiskelaboratoriet; och Havsmiljöinstitutet, Göteborgs universitet Jan Bengtsson, professor i ekologisk miljövård, Sveriges lantbruksuniversitet Lena Bergström, docent i marin ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet Fredrik Björk, adjunkt i miljövetenskap och doktorand i miljöhistoria, Malmö universitet Jonna Bornemark, professor i filosofi, Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola Wim Carton, docent i hållbarhetsvetenskap, Lunds universitet Beatrice Crona, professor i tvärvetenskaplig miljöforskning, Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet Leif Dahlberg, professor i kommunikation, KTH Frauke Ecke, professor i ekologi, Helsingfors universitet Jeannette Eggers, forskare i hållbart skogsbruk, Sveriges lantbruksuniversitet Viktor Elliot, lektor i företagsekonomi, Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet Magnuz Engardt, docent i meteorologi, Stockholms universitet Göran Englund, professor i ekologi, Umeå universitet Lars Gamfeldt, professor i marin ekologi, Göteborgs universitet Karin Gerhardt, forskare i hållbara livsmedelssystem, Sveriges lantbruksuniversitet Paul Glantz, docent i atmosfärvetenskap, Stockholms universitet Caroline Greiser, forskare i landskapsekologi, Stockholms universitet Thomas Hahn, docent i samhällsvetenskaplig miljöforskning, Stockholms universitet Tuija Hilding-Rydevik, professor emeritus vid SLU Centrum för biologisk mångfald Erik Huss, geograf, vd Husstainability Hanna Johannesson, professor, Stockholms universitet Bengt Gunnar Jonsson, professor i biologi, Mittuniversitetet Åsa Kasimir, docent i naturgeografi, Göteborgs universitet Björn Kjellström, professor emeritus, Luleå tekniska universitet Jenny Klingberg, föreståndare, Göteborgs centrum för globala biodiversitetsstudier, Göteborgs universitet Linda Laikre, professor i populationsgenetik, Stockholms universitet Björn-Ola Linnér, professor, Tema Miljöförändring, Linköpings universitet Mark Marissink, chef, SLU Artdatabanken Allison Perrigo, föreståndare, Botaniska trädgården, Lunds universitet Nils Ryman, professor i populationsgenetik, Stockholms universitet William Sidemo Holm, forskare i naturvård, Lunds universitet Lisen Schultz, forskare inom landskapsförvaltning, Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet Tord Snäll, professor i ekologi, SLU Artdatabanken Marie Stenseke, professor i kulturgeografi, Göteborgs universitet Peter Stenvinkel, professor i medicinska njursjukdomar, Karolinska Institutet Thomas Sterner, professor i miljöekonomi, Göteborgs universitet Sanna Stålhammar, forskare inom hållbarhetsstudier, Sverigeslantbruksuniversitet Johan Svensson, forskare i landskapsekologi, Sveriges lantbruksuniversitet Håkan Tunón, föreståndare, Centrum för biologisk mångfald, SLU Mats Töpel, forskare i biologisk mångfald, IVL Svenska Miljöinstitutet Johan Uddling, professor i växtekofysiologi, Göteborgs Universitet
