DEBATT Sverige och den svenska regeringen skulle tjäna på att anta en tydlig linje för innehåll och utformning av EU:s jordbrukspolitik. Detta för att kunna driva en förändring tillsammans med likasinnade länder. Det skriver Håkan Wirtén och Jan Wärnbäck, Världsnaturfonden WWF, och varnar för att stora arealer jordbruksmark i EU kan tas ur bruk.
2017-11-29 (Publicerad på SvD Debatt)
En minskande EU-budget efter brexit kommer att kräva kraftiga besparingar inom ett av EU:s största utgiftsområden – jordbruket. Nedskärningen kan om ingen förändring av politiken i övrigt görs, leda till att stora arealer odlings- och betesmark inom unionen tas ur bruk. Det är hög tid att regeringen sätter ned foten om hur man ska ta strid för att bevara de svenska jordbruks- och betesmarkerna som nu riskeras anser Världsnaturfonden WWF.
I dag, onsdag, presenterar EU det första förslaget för hur en kommande gemensam europeisk jordbrukspolitik (CAP) kan se ut. Med runt 40 procent av EU:s totala budget är jordbrukspolitiken den största enskilda utgiften för unionen. Utöver den översyn av jordbrukspolitiken som är planerad, väntas stöden till jordbruket att minskas avsevärt i och med Storbritanniens utträde. Det finns en berättigad oro kring vad det kommer att innebära för det europeiska och svenska lantbruket, vilket sätter ytterligare press på att de pengar som används riktas på ett för samhället så kostnadseffektivt sätt som möjligt.
Så som stöden till jordbruket är utformade i dag går tre fjärdedelar till det som kallas "direktstöden". Huvuddelen av detta utgörs av gårdsstödet. Det är ett arealbaserat stöd som ökar i storlek ju större areal en markägare har, men som ges oberoende av hur produktionen går till på fastigheten. Det innebär att det i praktiken kan ges till lantbrukare som inte aktivt brukar sin mark eller som bedriver ett långsiktigt ohållbart jordbruk. Det är inte rimligt.
WWF anser att jordbruksstöden i stället bör utgå för lantbrukets produktion av kollektiva nyttigheter som kommer hela samhället till godo. Lantbruk och miljö är tätt sammankopplade och fungerande ekosystem utgör förutsättningar för såväl bondens försörjningsförmåga som människors hälsa. Dagens jordbrukspolitik har dock till del bidragit till ett system med ohållbara odlingsmetoder och är en starkt bidragande orsak till förlust av biologisk mångfald och övergödning. Det måste till en förändring för att skapa hållbara livsmedels- och lantbrukssystem som är bra för både människor och miljö – men frågan är hur?
I en rapport som släpps i dag av AgriFood Economics Centre, vid Sveriges lantbruksuniversitet SLU och Lunds universitet, och som delvis tagits fram på beställning av WWF, har effekterna av förändringar av jordbrukspolitikens direktstöd analyserats. Såväl de ekonomiska som de miljömässiga effekterna av att förändra det nuvarande direktstödssystemet ingår i analysen.
Rapportens resultat ifrågasätter den allmänna bild som sprids av många politiker och lantbruksföreträdare att direktstöden är avgörande för det svenska och europeiska lantbruket. Analyserna visar snarare på stora brister.
Det är sant att direktstöden i dag hjälper till att hålla jordbruksmark i produktion och om det helt togs bort skulle arealen jordbruksmark minska. Samtidigt är det tydligt att denna minskning inte sker överallt utan framför allt i mindre produktiva områden. Det är ofta i dessa områden med mindre lönsamhet som det finns ett behov av samhället att träda in så att en variation i landskapet upprätthålls. Stora summor av direktstödet går dock i dag till områden, även i Sverige, som skulle ha lönsamhet även utan dessa stöd.
Analyserna visar också på att direktstöden har en negativ påverkan ur miljösynvinkel. De medför större utsläpp av växthusgaser samt ökad övergödning och användning av växtskyddsmedel. Om det finns en önskan att minska jordbrukets miljöpåverkan, hålla jordbruksmark i odlingsbart skick samt att ha en levande landsbygd krävs en förändring av politiken.
För att pröva hur direktstöden i jordbrukspolitiken kan utformas på ett mer kostnadseffektivt sätt, och samtidigt riktas till marker som genererar kollektiva nyttigheter såsom naturbetesmarker, presenteras ett nytt upplägg av direktstöden i rapporten. Det visar att med det alternativa upplägg som rapporten presenterar kommer man få ungefär samma mängd areal i produktion som med dagens direktstöd, samtidigt som man sparar 15 miljarder euro. Analyserna visar alltså att det går att behålla jordbruksmark, även i mindre produktiva områden, med en minskad budget.
Sverige är en stor förespråkare av att EU:s totala budget ska minska, och gärna då jordbrukets del av budgeten. Samtidigt, och lite motsägelsefullt, vill regeringen inte ge sig in i någon diskussion om hur utformningen och innehållet av den gemensamma jordbrukspolitiken ska se ut. Anledningen är att man är rädd att den övergripande ståndpunkten om en minskad budget ska tappa i tydlighet.
WWF anser tvärtemot att Sverige och den svenska regeringen skulle tjäna på att anta en tydlig linje för hur innehåll och utformning av jordbrukspolitiken ska se ut. Detta för att kunna driva en förändring tillsammans med likasinnade länder inom ramen för en kommande reform. Det skulle också vara i linje med målet för den svenska livsmedelsstrategin som både vill öka produktionen och nå miljömål.
Sverige kan vara en drivande kraft för att få EU att ta sig an dagens miljö- och samhällsutmaningar på ett ansvarsfullt sätt. Att förändra direktstöden för att öka kostnadseffektiviteten samtidigt som lantbruk i hela Europa gynnas är ett steg i att skapa en modern jordbrukspolitik som i större utsträckning även levererar på nationella, europeiska och internationella överenskommelser såsom Agenda 2030 för hållbar utveckling och Parisöverenskommelsen. Och om inte annat så skulle det vara en signal om att man kommer att strida för ett framtida jordbruk i hela landet.
Håkan Wirtén, generalsekreterare för Världsnaturfonden WWF
Jan Wärnbäck,jordbruksexpert på Världsnaturfonden WWF
