Jakten måste vila på vetenskaplig grund, skriver företrädare för WWF i en replik.
I en debattartikel i SvD 19 december skriver Svenska Jägareförbundet att en överdrivet försiktig hållning till allt som rör vargförvaltning fått råda. Det har lett till en alldeles för stor vargstam med oro och skador för de människor som tvingas att leva med rovdjuret.
De stora rovdjuren är en viktig och naturlig del av den svenska naturens biologiska mångfald. WWF:s mål är att vi ska ha livskraftiga rovdjursstammar och en förvaltning av vilda djur baserad på en ekosystembaserad grundsyn, där både människor och djur respekteras. Långsiktighet och tydlighet krävs.
Ökningen av vargstammen påverkar både jägare, tamdjursägare och hela samhället. För att minska konflikterna behöver riksdag, regering och myndigheter se över hur de förebyggande åtgärderna kan bli mer effektiva och skador och skadeförebyggande åtgärder ersättas fullt ut.
Riksdagen har mycket riktigt beslutat om en vargstam på 170–270 individer. Anledningen till att Naturvårdsverket som ansvarig myndighet efter uppdrag från regeringen satte miniminivån för vargpopulationen i Sverige till 300, beror på att de forskargrupper som fick i uppdrag att utvärdera gränsen för gynnsam bevarandestatus kom fram till att 170–270 inte räcker. Om man förespråkar att viltförvaltning ska byggas på vetenskap och fakta, som Svenska Jägareförbundet gör i artikeln, så är det märkligt att argumentera för en kraftig minskning av vargpopulationen som inte har förankring i vetenskapen.
Siffran 300 gäller dessutom under förutsättning att minst en varg från den finsk-ryska populationen vandrar in och fortplantar sig med en skandinavisk varg vart femte år. Det kan motverka den höga inavelsgraden i vargpopulationen. I stället för att fastna i sifferexercis, bör vi fokusera på hur den genetiska statusen för våra skandinaviska vargar kan förbättras.
När det gäller kvoten på 75 vargar i 2023 års licensjakt så är det inte upp till Svenska Jägareförbundet eller politikerna att avgöra vilket utrymme som finns för en större kvot. Det bör avgöras av de ansvariga myndigheterna på vetenskaplig grund.
Antalet vargar som får fällas under licensjakten bygger på en vetenskaplig modell som tagits fram av forskare från Skandulv. Modellen visar vilken risk man tar att populationen kommer under gynnsam bevarandestatus om man skjuter ett visst antal vargar. Här handlar det alltså om risken våra förvaltande myndigheter är villiga att ta. Forskare använder ofta 5 procent som gränsvärde, så om myndigheterna utgått från det är årets kvot för hög.
Svenska Jägareförbundet, lyft blicken och sätt in jägarkåren i ett större perspektiv. Jordbruk, skogsbruk, vattenbruk och förvaltning av vilt är en helhet där vi människor hållbart kan nyttja vilt och andra ekosystemtjänster. Jakten är viktig i förvaltningen eftersom vi människor skapat en situation där man aktivt behöver styra viltstammarnas utveckling.
Rovdjursavvisande stängsel, skyddsvästar till jakthundar och innovativa varningssystem för tamdjursägare är viktigt för att nå större acceptans och samexistens mellan människor och stora rovdjur. Full ersättning bör kunna betalas ut till dem som är villiga att investera i dessa åtgärder. Anpassade jaktmetoder är också någon som på sikt kommer att behöva genomföras. Om vi ska bedriva jakt på en strikt skyddad art som klassas som starkt hotad i Skandinavien behöver den bedrivas på ett hållbart sätt.
Kan det vara förenligt att värna om vargen och samtidigt bedriva licensjakt?
Ja, det kan vara möjligt om gynnsam bevarandestatus är uppnådd samtidigt som inavelsgraden minskar till en acceptabel nivå.
Benny Gäfvert
senior rovdjursexpert WWF
Anton Näsman
sakkunnig stora rovdjur WWF
