Om Sverige fortsätter att motarbeta EU-lagstiftning till skydd för natur, hotade arter och klimatet förlorar vi vårt rykte som progressiv miljönation och god ordförande i EU. Nu är det bråttom att få till politiskt ansvarstagande och mod. Regeringen har inte råd att vänta, skriver Gustaf Lind, generalsekreterare för Världsnaturfonden WWF.
Publicerad i Altinget 19/6 2023
I den vackra försommaren njuter vi av vår natur, som är grunden för ekonomin och samhället, ja hela vår existens. Samtidigt går Sveriges ordförandeperiod i EU mot sitt slut.
I januari lyfte WWF farhågan att Sverige under ordförandeskapet skulle utnyttja sin maktposition för att främja upplevda nationella särintressen på bekostnad av unionens bästa. Vi kunde riskera att gå från att vara ett föregångsland till att aktivt motarbeta EU-lagstiftning med målet att skydda natur, hotade arter och klimat. Tyvärr verkar dessa farhågor ha besannats.
Under Sveriges ordförandeskap har flera frågor förhandlats i mål, till exempel slutförhandlingar av klimatpaketet ”Fit for 55” inklusive EU:s utsläppshandelssystem, vilket är en stor framgång.
Det finns samtidigt starka orosmoln i hur Sverige har agerat och röstat inom miljöområdet. I omröstningen om LULUCF (en av EU:s klimatlagstiftningar), som handlar om kolsänkor i skog och mark, valde Sverige med hänvisning till påverkan på svenskt skogsbruk att inte stödja förslaget tillsammans med Ungern, Polen och Portugal. Sveriges position bidrog till att förslaget urvattnades.
Anmärkningsvärt av regeringen
Även i omröstningen om avskogningsförordningen, med syftet att förbjuda import och försäljning av produkter som orsakat avskogning eller skogsförstörelse, valde Sverige att lägga ned sin röst. Detta trots att Sverige på FN:s klimatmöte förra året skrev under ett löfte just om att stoppa avskogningen.
Att regeringen har avstått i omröstningar två gånger när den i stället skulle ha tagit ansvar för medlemsstaternas kollektiva intressen som en ”honest broker” är anmärkningsvärt. Särskilt för ett land som har grön omställning som prioritet. Det är också något som en ordförande i EU mycket sällan gör.
Tyvärr fortsätter regeringen att befästa sitt rykte som svag ordförande inom miljöområdet i EU i de pågående förhandlingarna om EU:s restaureringsförordning, den viktigaste rättsakten för biologisk mångfald sedan art- och habitatdirektivet antogs 1992. Den är också avgörande för EU:s, och därmed Sveriges, genomförande av Konventionen om biologisk mångfalds nya globala ramverk som beslutades i december 2022.
Vi har i Europa förlorat våtmarker, naturliga ängar och hagar i odlingslandskapet. Vi har förorenat sjöar, byggt ut vattendrag, utarmat skogarna, fiskat ut våra hav och lider brist på vilda pollinatörer i jordbruket.
Allt detta har skapt en naturkris som underminerar livsförutsättningarna för både människan och naturen. Hur ska näringar som fiske, jord- och skogsbruk överleva när det inte längre finns någon fisk att fånga, när skogarna blir sjuka och när det inte längre finns tillräckligt med insekter som kan befrukta grödorna? Hur länge ska vi människor ta oss rätten att fortsätta utrota andra arter? Det är mycket som står på spel, för naturen och klimatet.
Särintressenas sirensånger styr
Trots det försökte det svenska ordförandeskapet förra veckan att stoppa ett beslut i rådet om att anta restaureringslagen. Den ska ligga till grund för slutförhandlingar av rättsakten med Europaparlamentet och EU-kommissionen. Efter att Sverige blivit kritiserat av Belgien för att försöka kuppa, fått kraftig kritik i brev från tunga medlemsstater i EU och sedan blivit överkörda i Coreper har nu regeringen gett upp om att få bort ärendet från agendan. I stället har man, med stöd av en majoritet i riksdagen, beslutat att inte ställa sig bakom det förslag man själv förhandlat fram.
Att regeringen fortsätter att motverka EU- lagstiftningar den ska förhandla om visar att den tyvärr hellre lyssnar på särintressenas sirensånger än att vilja rädda Europas natur och vara god ordförande i EU.
Det är dock inte för sent att ta ansvar och visa mod. Kan miljöminister Romina Pourmokthari göra precis det hon har fått ansvar för? Kan hon i rollen som ordförande i miljörådet visa att hon främst är ordförande för alla medlemsstater och inte representant för Sverige? Kan hon på miljöministermötet 20 juni leda förhandlingarna till en ambitiös position till stöd för naturrestaurering och rösta för det framförhandlade förslaget?
Gustaf Lind, Generalsekreterare WWF
