Under en period på 90-talet reste jag runt till gårdar i Dalarna för att träffa lantbrukare och prata om biologisk mångfald, naturbetesmarker och slåtterängar. Det var kärlek vid första ögonkastet. Landskapet i Dalarna har en särskild dragningskraft på oss upplänningar, svältfödda som vi är på blånande berg och sjöar. Och bönderna var oväntat toleranta mot en utsocknes ”förståsigpåare”, som kom med råd om hur marker skulle skötas. Mer naturskönt än i Solberga utanför Insjön har jag aldrig bott.
Publicerad i Dala-Demokraten 2 juni 2024
Vad har då allt detta med EU och valet till Europaparlamentet att göra? På vilket sätt påverkas naturen och odlingslandskapet i Dalarna av Europapolitiken?
Väldigt mycket, om ni frågar mig. För att skapa förutsättningar för en levande landsbygd i hela Dalarna med alla dess olika gårdar och betande djur, behöver vi utveckla en hållbar jordbrukspolitik. Så mycket som en tredjedel av EU:s budget går till jordbruket. Hur vi använder den pengapåsen har förstås stor betydelse. Ska politiken fortsätta gynna stora markägare, med ytterst lite krav på motprestation? Eller ska bonden få bättre betalt för att leverera miljö- och klimatåtgärder?
Den gemensamma jordbrukspolitiken är ett av EU:s äldsta politikområden, och mer högaktuell än någonsin. Krig, klimatkris och pandemi har satt vår sårbarhet i blixtbelysning. Nästa mandatperiod är avgörande för att säkra en långsiktigt hållbar matproduktion inom planetens gränser. Här krävs kraftfulla reformer. Varken bönder eller miljörörelsen är nöjda med nuvarande politik.
Ingen kan ha missat bondeprotesterna under höst och vinter runt om i Europa. Traktorernas tutande ljöd som ett flyglarm när jag besökte Bryssel i januari. Kritiken har rört både ekonomi och miljöregler. Kostnaderna för energi, gödsel och transporter har stigit, samtidigt som inflationen ätit upp en del av jordbruksstöden. Vissa miljöregler uppfattas som fyrkantiga och administrativt krävande. Framför allt finns en frustration över att man får för lite betalt för sina varor. Böndernas ställning relativt handeln, grossister, livsmedelsindustri och statlig offentlig upphandling är svag.
Samtidigt har jordbrukspolitiken misslyckats med att åstadkomma ett natur- och klimatvänligt jordbruk. Vi når inte våra miljömål, och Europas bönder drabbas redan hårt av klimatkrisen. I Sverige är en tredjedel av alla vildbin och nära en femtedel av dagfjärilsarterna hotade, vilket leder till en försämrad pollinering. Mindre än 5 procent av naturbetesmarkerna finns kvar. I slättbygderna har 90 procent av våtmarkerna dikats ur eller på annat sätt tagits bort. Antalet mjölkgårdar har under min livstid minskat från 96 000 till under 2 600. De djurhållande gårdarna blir färre och större, så även i Dalarna.
För att bryta utvecklingen behöver vi därför stöpa om EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP (Common Agriculture Policy), i grunden. Jordbruksstödens huvudsyfte bör vara att finansiera den gröna omställningen av sektorn och betala för de klimat- och naturnyttor som jordbruket kan leverera. Den totala budgeten behöver stärkas. I jämförelse med många industrisektorer är jordbruksföretagen små, och många drivs i företagsformen enskild firma, med allt vad det innebär i form av stort personligt risktagande. De flesta europeiska bönder kan inte göra en nyemission av aktier, som stål- och bilindustrin, för att få in kapital till gröna investeringar. Här behöver EU och staten kliva in.
Men jordbrukets gröna omställning handlar inte bara om olika ekonomiska stöd. Det är också viktigt hur myndigheter och tjänstepersoner bemöter lantbrukarna och hanterar regelverket. Klassningen av naturbetesmarker behöver vara begriplig, kontroller och sanktioner utföras på ett rättssäkert sätt. Skogsbeten - som tidigare dominerade i Dalarna - har genom historien haft olika grad av trädtäckning och olika stort inslag av ris, gräs och örter. Miljöstöden måste vara flexibla och kunna hantera detta, annars tappar politiken sin legitimitet.
Vid sidan av den gemensamma jordbrukspolitiken bör de stora jättarna i livsmedelskedjan kliva fram och ta ett större ansvar för att utveckla betalningsmodeller för att stötta hållbart brukande. Handelsregler måste ses över så att Europas bönder inte konkurreras ut av mer miljö- eller klimatskadlig produktion. Politik och marknad måste dra åt samma håll.
På senare år är det barnens fotbollsturneringar som dragit familjen till Dalarna. Ett absolut krav från fotbollsmorsan har då varit: minst ett besök på en levande fäbod per fotbollsturnering. Sist besökte vi Arvselens fäbod utanför Malung, där getter och fjällkor betar i den vackra skogen. I år spelar vi i Falun. Jag hoppas på ett besök till Nysjöns fäbod. Men innan dess ska jag rösta i EU-valet. Gör det du med! För EU-valet handlar om Dalarna. Och om allas vår gemensamma framtid.
Jenny Jewert, jordbruksexpert på WWF och naturbetesbonde i Uppland
