1 miljon arter är hotade av utrotning på grund av människans påverkan. Upp till 130 000 landlevande djurarter kan redan vara borta. Hur påverkas den biologiska mångfalden av utrotningshotade arter och hur skulle vi människor klara oss om vi vore utrotningshotade?
Störningar som förlust och fragmentering av livsmiljöer, klimatförändringar, tjuvjakt, bifångst, invasiva arter och sjukdomar är faktorer som spelar in och kan påskynda ett utdöende. Undanröjande av djurens naturliga habitat, som bland annat sker vid urbanisering och skogsskövlingar, ökar påfrestningen för många arter som förlorar sina hem och inte kan hitta tillräckligt med föda. Vissa arter har en långsam reproduktionscykel, vilket gör dem extra känsliga för jakt och liknande hot. Klimatförändringar, som temperaturhöjningar, torka och kraftig nederbörd samt invasiva arter är också en faktor som påverkar och driver på hotet om utdöd för en stor mängd arter.
Förutom ryggradsdjuren har vi också många andra viktiga arter av insekter och växter. Uppskattningsvis finns det över 5,5, miljoner arter insekter på planeten vilka utför viktiga roller i alla ekosystem på land. De pollinerar växter, reglerar skadedjur, bearbetar näringsämnen i jorden och fungerar som mat för andra djur. Av dessa beräknas minst 10% vara hotade vilket motsvarar cirka 500.000 arter. Tillsammans med att 25% av cirka 2,5 miljoner andra arter av djur och växter också anses hotade blir det totalt 1 miljon arter som riskerar att utrotas. När den biologiska mångfalden minskar rubbas balansen i ekosystemen. Utan fungerande natur kollapsar vår matförsörjning och ekonomi. Dessvärre pågår det en snabb minskning även av insekter, framförallt på grund av sjukdomar, förändrade livsmiljöer och bekämpningsmedel.
Den Internationella naturvårdsunionen IUCN sammanställer stora mängder data och inventering av arter och populationer som utgör grunden för bedömning av arters utdöenderisk. IUCNs röda lista innehåller information om utbredning, populationsstorlek, livsmiljö och ekologi, användning och/eller handel, hot och bevarandeåtgärder som används som underlag till bevarandestatus och beslut. Utdöenderisken presenteras i en skala från livskraftig till utdöd. Skalan innehåller totalt nio kategorier:
SLU Artdatabanken skapar också en rödlista över arter och deras hotstatus i Sverige. Den baseras på en bedömning av enskilda arters risk att dö ut från landet. I Rödlistade arter 2020 har 4746 av 21 740 bedömda arter i Sverige klassats som rödlistade (NT, VU, EN, CR, RE eller DD) varav 2 249 arter som hotade (sårbar (VU), starkt hotad (EN) eller akut hotad CR)).
Sårbara arter har den lägsta risken att dö ut av dessa tre, men de har fortfarande minst en 10% risk att dö ut inom de kommande 100 åren. Det innebär att minst 10 av varje 100 arter kommer att dö ut det kommande århundradet, och vi förväntas förlora hälften av alla arter som klassas som sårbara inom 600 år. Det betyder att sårbara arter anses löpa en hög risk för utrotning i det vilda. Starkt hotade arter har minst 20% risk att dö ut inom 20 år eller 5 generationer. Akut hotade arter har minst 50% risk att dö ut inom 10 år eller 3 generationer.
Bevarandeåtgärder, från WWF och flera andra naturvårdsaktörer, har arbetat hårt och lyckats förhindrat en del utrotningar som annars skulle ha ägt rum, så vi har nu sett färre utrotningar av akut hotade arter. Det är å andra sidan inte hållbart att bevarandearbete ska vara den främsta livlinan för de akut hotade arterna. Större insatser från framför allt regeringar och företag krävs för att förhindra de faktorer som driver arter mot utöd. För varje art som kraftigt minskar i antal eller står inför en utdöd påverkas ekosystemet, vilket i sin tur leder till större risk för utdöd av fler arter.
Sårbar: lodjur, varg
Starkt hotad: fjällräv, jaktfalk
Akut hotad: Östersjötumlare, vitryggig hackspett
Nationellt utdöd: atlantisk stör, vildren, svart stork, fälthumla
Utdöd: Gotlandsmaskrosen
Det har tagit många miljoner år av evolution för att utveckla den fantastiska natur och det djurliv vi har idag. Men som vi vet håller vi ju på att förstöra allt detta, och vi har inte miljoner av år på oss att ställa saker till rätta. Det är NU som gäller! Nu behöver vi välja om vi vill fortsätta rusa mot det sjätte massutdöendet och därmed också förinta oss själva. Eller vill vi istället ge tillbaka det vi tagit och återigen göra plats för naturen och en mångfald av arter?
För att illustrera innebörden av utrotningshotade klassificeringar, kan man genom ett tankeexperiment, översättas till en tidslinje i form av ett människoliv. En livskraftig 50-årig person kan förväntas leva ca 30 år till under goda förhållanden medan om samma 50-åring istället klassas som sårbar är den ytterligare förväntade livslängden en vecka. Klassade som starkt hotad förväntas 50-åringen leva 18 timmar till och en klassad som akut hotad förväntas 50-åringen vara död inom tre timmar.
Om människan inte påverkade utdöende takten på det sätt vi idag gör, så skulle det ta minst en miljon år för hälften av de sårbara arterna att dö ut.
Med normal takt för utdöenden försvinner ca 200 arter av ryggradsdjur var 10.000:e år. Så många har nu försvunnit på bara 100 år. Utdöendetakten är alltså ungefär 100 gånger snabbare än normalt – enormt mycket! Och dessutom visar Living Planet Index att populationer av vilda ryggradsdjur i genomsnitt har minskat med ofattbara 68 procent bara mellan 1970 – 2016. Alltså på bara 46 år! Anledningarna till att arter utrotas nu är framförallt att vi människor omvandlar skogar, gräsmarker och våtmarker till jordbruksmark. Vi har knappt någon orörd vildmark kvar på planeten. Överexploatering av arterna, det vill säga att vi att vi jagar och fiskar för hårt, är också ett stort hot. Lägg till klimatförändringen, invasiva arter och sjukdomar liksom föroreningar så kan man kanske börja förstå varför vi är på väg in i ett sjätte massutdöende. Eller rättare sagt: en massutrotning. Den stora skillnaden mot de föregående massutdöendena är att det nu är vi människor som är orsaken. Det är helt nytt att en enskild art riskerar att utrota alla andra.
I IPCCs senaste klimatrapport konstaterades att effekterna från klimatförändringarna driver massdödligheten av arter och de ekosystem de lever i. Under en enda varm dag 2014 dog mer än 45 000 flygande hundar i Australien. Klimatförändringarna har också kopplats till utdöendet av mer än 1000 växt- och djurarter.
När 75% av alla arter försvinner under en viss tidsperiod kallas det för massutdöende, och de senaste 540 miljoner åren har det skett fem sådana. Dessa massutdöenden orsakades av en kombination av förändringar i klimatet, atmosfären och arternas livsmiljöer och dessutom av både försurning och syrebrist i haven. Det senaste massutdöendet skedde för 65 miljoner år sedan och är det som de flesta av oss känner till – då försvann alla stora dinosaurierna
Ja, människan påverkar i allra högsta grad utdöende takten.
I WWFs Living Planet Report fastslås det att världens befolkning har fördubblats under bara de senaste 50 åren. Samtidigt har det dessutom skett en explosionsartad ökning av den globala handeln och konsumtionen, samt en snabb urbanisering.
Det här driver på en överexploatering av naturresurser i en takt vi aldrig tidigare sett och det resulterar i en förlust av natur och biologisk mångfald. Detta hotar att tillintetgöra den positiva utveckling vi sett det senaste århundradet av vår egen hälsa och välbefinnande.
Att vi människor så kraftigt har förändrat jordens ekosystem, klimat och geologi sägs motivera en ny geologisk epok: Antropocen – människans tidsålder. Under de kommande århundraden kommer effekterna av våra aktiviteter – från storstäder till plast i haven – att kunna observeras i berglagren, precis som vi idag kan se bevisen på meteoritnedslag och vulkanutbrott från tidigare epoker.
Ett utdöende kännetecknas av att en art minskar i individantal så pass mycket att de till slut upphör att existera. Att arter dör ut kan vara en naturlig process, och ibland dör flera arter ut ungefär samtidigt. I en stabil miljö är cirka 1 procent av arterna i något stadium av naturligt utdöende.
När ett utdöende orsakas av människan, vare sig det är avsiktligt eller oavsiktligt, kan det betraktas som en utrotning.
Utdöda arter vi minns
Asiatisk floddelfin eller Baiji (Lipotes vexillifer)
2002 sågs den sista asiatiska delfinen, kallad Baiji. Delfinen levde endast i Yangtzefloden i Kina, kunde bara leva i sötvatten och hade dålig syn.
I slutet av 1970-talet uppskattades population till cirka 400 individer och arten blev då klassificerad som skyddad. 2006 gjordes en omfattande visuell och akustisk undersökning, men inte en enda Baiji hittades i Yangtzefloden. Förorenat vatten, intensivt fiske och tät fartygstrafik bidrog till att den försvann. Många dödsorsaker för delfiner kan kopplas just till fiske eller kollisioner med motorbåtar. Idag finns sex arter av delfiner och tumlare som lever helt eller delvis i sötvatten. I Sydamerika lever Amazondelfinen (hotad) och Tucuxi (hotad), och i Asien Gangesdelfinen (hotad), Indusdelfinen (hotad), Irrawaddydelfinen (akut hotad) samt Yangtzetumlaren (akut hotad). Indusdelfinen och Gangesdelfinen blev 2021 erkända som egna arter. Den asiatiska floddelfinen anses nu vara utrotad.
Mosaikråtta, Bramble Cay-råtta (Melomys rubicola)
År 2009 sågs det sista exemplaret av Bramble Cay-råttan – det första däggdjuret som utrotats på grund av klimatförändringarna. Mosaikråttan levde på en 5 hektar stor korallö i Australiens Torres Strait, ett sund norr om östra Australien. Populationen minskade från flera hundra på 1970-talet till runt 90 individer under sena 90-talet. En sökinsats efter arten genomfördes under åren 2009-2013 samt under 2014, men ingen individ kunde hittas. Förändringar i vindstyrka och stigande havsnivåer, som båda kopplas till klimatförändring, har resulterat i en ökning av intensitet och frekvens av oväder med översvämningar som följd. Effekterna av det hårdare vädret och översvämningarna blev att det 2014 nästan inte fanns något vegetationstäcke eller mat kvar på den lilla ön. Utan mat eller vegetationstäcke var miljön så ogynnsam för Mosaikråttan att den inte längre överlevde. En rapport från Queensland Department of Environment and Heritage Protection och University of Queensland pekar på att stigande havsnivåer orsakade av mänskliga inducerade klimatförändringar är grundorsaken till utrotningen.
Garfågel (Pinguinus impennis)
Den senaste levande garfågeln sågs 1852. Arten var spridd över norra Atlanten och kunde till och med hittas i Bohuslän men är nu utdöd på grund av människors jakt. Garfågeln, som var den största bland alkfåglarna, blev cirka 75 cm hög och kunde inte flyga.
Från 900-talet och framåt jagades den för köttets och äggens skull. Från slutet av 1700-talet slaktades garfåglar systematiskt för att komma över dess fjädrar och dun till madrasser. Den 3 juli 1844 dödades det sista paret på ön Eldey utanför Island.
Pungvarg (Thylacinus cynocephalus)
Den sista kända individen av pungvarg dog på Hobart Zoo år 1936. Tre år tidigare observerades sannolikt det sista exemplaret i det vilda.
Pungvargen (tasmanska tigern) kunde för länge sedan hittas i Nya Guinea och var vitt utspridd över det australiska fastlandet, men försvann därifrån för minst 2000 år sedan. Det berodde förmodligen på konkurrens från dingon, som den också föll byte för. I modern tid hittades pungvargen bara på Tasmanien, där dingon inte finns. Pungvargen var spridd över Tasmanien men mest talrik i öppet skogslandskap. Människan bedrev en omfattande jakt av pungvargen då de ansågs som ett hot mot får samt på grund av allmän rädsla för rovdjur. Under pungvargens sista år var jakten till stor del orsakad av insamlande till museum och zoon. 1936 fick pungvargen till sist skydd enligt tasmansk lag, men då var den förmodligen redan utdöd.
Lövgroda (Ecnomiohyla rabborum)
Lövgrodan hörde senast i El Valle, Panama år 2008. Tidigare fanns lögrodan i bergen i centrala Panama (omedelbar närhet av staden El Valle de Antón, i båda provinserna Coclé och Panama) på höjder mellan 900-1,150 meter över havet i bergsregnskogar. Arten har inte påträffats under specifika inventeringar i regionen. Lövgrodan var aktiv på natten och hanarna lät under hela året, men som mest vid reproduktionen vid början av regnperioden i mitten av mars till maj. Förlusten av arten drivs främst av minskad livsmiljö och sjukdom. Skogsavverkning i artens livsmiljö för stadsutveckling är ett hot när skogen fragmenteras och utarmas, och tallplantager ersätter den naturliga miljö som arten kräver. Lövgrodan var ovanlig i regionen när fältstudier utfördes under 2005-2006, men en eller två hanar hördes varje natt under den tiden. Efter upptäckt av svampsjukdomen Chytrid Fungus i regionen blev arten mycket mer ovanlig. Om arten fortfarande finns, misstänker man en fortsatt nedgång på grund av sjukdom och förlorade livsmiljöer.
WWF jobbar i över 100 länder med att skydda arters livsmiljöer och påverka politiker och beslutsfattare. För att uppnå resultat krävs ett långsiktigt och målmedvetet arbete. Med din hjälp kan vi göra ännu mer och genomföra projekt för att försäkra oss om ett hållbart ekosystem – så att arter som tigrar, pandor och sköldpaddor inte går förlorade. Tack vare våra fantastiska supportrar bekämpar vi utrotning och bevarar vår planet genom tusentals projekt i över 100 länder. Vi samarbetar med lokalbefolkningar, företagspartners, forskare och organisationer inom naturvård och klimatsmarta lösningar. Läs om några av de exempel som WWF jobbar med för att förhindra utdöd av fler arter.
Minnesgudstjänst som livestreamades från Storkyrkan, Gamla stan i Stockholm, i juni 2022. Den ekumeniska minnesgudstjänsten anordnades av Svenska kyrkan tillsammans med representanter från flera kyrkor och Världsnaturfonden WWF. Initiativet skedde med anledning av FNs klimatmöte Stockholm 50+ den 2-3 juni 2022.
Läs mer om minnesgudstjänsten
WWF är djupt engagerade i arbetet för att öka antalet tigrar och vi jobbar målmedvetet i de flesta länder som har tigrar för att exempelvis förbättra tigerns livsmiljöer och för att stoppa tjuvjakten.
Läs mer om WWFs arbete med tigrar
Ända sedan starten 1961 har WWF arbetat aktivt för noshörningens överlevnad. Arbetet går ut på att skydda noshörningen där den lever, samt att informera på de marknader där efterfrågan på noshörningshornen är stor.
Läs mer om WWFs arbete med noshörningen
Runt hela planeten dör djur och växter i en extrem fart. På mindre än 50 år har populationerna av vilda ryggradsdjur minskat med 73 procent i genomsnitt*. Ofattbara 1 miljon arter är hotade**. Det enda vi inte får göra, är inget. BLI PLANETFADDER!
* Visar undersökningar av 34836 populationer hos 5 495 arter av vilda ryggradsdjur, mellan åren 1970 och 2020. Källa: Living Planet Report 2024.
Årets Living Planet Index visar att de studerade populationerna av ryggradsdjur, fåglar, fiskar, däggdjur, groddjur och kräldjur i genomsnitt minskat med hela 69 procent mellan 1970 och 2018. De fakta som presenteras i årets Living Planet Report är tydliga. Den press vi utsätter naturen för driver på en eskalerande naturkris. Denna kris undergräver naturens förmåga att tillhandahålla tjänster vi är beroende av, inklusive att begränsa och anpassa oss till klimatförändringar.
Senast ändrad 10/10/24
