Isbjörn
Arktis härskare
Arktis härskare
En art är Sårbar när bästa tillgängliga data indikerar att den uppfyller något av kriterierna A–E för Sårbar och att den därmed bedöms löpa hög risk att dö ut i vilt tillstånd.
Källa: IUCN
Ursus maritimus
Kroppslängd: 2-2,5 m
Vikt: upp till 800 kg
Livslängd: 20-25 år
Antal isbjörnar i världen: cirka 22 000-31 000, varav ca 40 % i Kanada
Isbjörnen är väl anpassad för sitt liv på Arktis packis, nära land och öar. Här lever de tillsammans med djur som vikaresäl, fjällräv, narval, vitval och miljoner flyttfåglar. Det allt varmare klimatet med minskande havsis och snötäcke är dock ett stort hot mot isbjörnen.
Isbjörnen är högst upp i näringskedjan i det arktiska marina systemet. På vissa platser där havsisen smälter bort håller dock späckhuggaren på att ta över som toppredator. De är mycket goda simmare och kan simma upp till 50 mil i det iskalla vattnet mellan packisen och land. Deras enorma ramar fungerar som snöskor på snön och som paddlar i vattnet.
Isbjörnen har en mycket varm päls. Pälsen och ett upp till 10 cm tjockt fettlager, håller dem varma speciellt under vintern och simturerna. Faktum är att de måste röra sig sakta för att inte överhettas trots att temperaturen inte överstiger 10°C på sommaren och kan falla till cirka -40°C under vintern. Isbjörnar lever oftast ensamma. Undantag är när de blir fast på land under den isfria perioden, när det finns överflöd av mat (exempelvis en död val) och när det är parningsdags.
Honor parar sig vid tre års ålder och får då åtta månader senare 1-3 ungar. Ungarna föds mitt i vintern, runt nyår. Isbjörnsmamman tillbringar vintern i idet och ger mjölk till ungarna. Honan äter och dricker inte under tiden i idet utan använder kroppsfettet.
I mars/april när ungarna är cirka tre månader lämnar de idet med sin mamma. De stannar med mamman tills de är cirka två år. Under den tiden lär honan sina små hur de ska överleva i den arktiska miljön. De lär sig simma i det iskalla vattnet och åka rutschkana nerför snön. Hanar går inte i idé utan är ute hela vintern, men kan tillfälligtvis ta skydd vid riktigt dåligt väder.
Isbjörnen är den enda av de sju björnarterna som i stort sett bara lever av kött. Det är på packisen isbjörnen jagar sin föda och det är där de tillbringar det mesta av sin tid. När havsisen försvinner i söder under sommaren drar en del sig mot norr tillsammans med isen och sina byten. Andra isbjörnar tillbringar sommaren på land och lever på lagrat kroppsfett från vårens jakter, kompletterat med kött från självdöda sälar och valar, samt fågelungar och ägg.
Mellan april och mitten av juli äter de upp sig för att klara av den isfria perioden som kan vara i upp till fem månader. De behöver äta cirka två kilo fett per dag och favoritbytet är vikare som har hög koncentration av kroppsfett. När sälen kommer upp i sitt andningshål genom isen är isbjörnen ofta beredd att slå till. Isbjörnar letar också upp sälungar som fötts i hålor i isen. Dessutom jagar de storsäl intill kalvande glaciärer samt grönlandssäl och vitval ute på isen. En isbjörn klarar till och med av att dra upp en val på över ett ton på isen, så stark är den.
Isbjörnarna har inga fiender förutom människan som jagat dem hårt under lång tid. Det största hotet idag, när jakten är reglerad, är den globala temperaturhöjningen.
På grund av växthusgaser i atmosfären smälter den arktiska havsisen tidigare varje år vilket ger isbjörnarna kortare tid att jaga och bygga upp fettreserverna inför sommaren.
Dessutom har vinterisen börjat frysa till 3-4 veckor senare än normalt på många ställen. Det, innebär att strandade isbjörnar inte kommer ut som vanligt på havsisen för att jaga säl och fylla på fettdepåerna. Amerikanska forskare har beräknat att 1/3 av väldens isbjörnar kan vara borta år 2050 på grund av att havsisarna sommartid smälter bort i stora områden i Arktis, som Svalbard, Sibirien och Alaska.
Andra hot är gifter och bekämpningsmedel som förs från söder till Arktis i norr genom vindar och havsströmmar. Vissa av dessa kemikalier är långlivade organiska föreningar som samlas upp i den arktiska näringskedjan. När de når toppredatorn, isbjörnen, har koncentrationen nått en alarmerande hög nivå. När isbjörnarna svälter finns det stor risk att miljögifterna kommer ut i kroppen och försvagar immunförsvaret. Tyvärr förs miljögifterna över från mamman till ungarna via dimjölken.
WWF arbetar för att säkra en framtid för världens isbjörnar.
Denna toppredator är en viktig del i det arktiska ekosystemet och det som påverkar isbjörnen påverkar också alla andra arktiska arter. För att hitta vägar att stoppa de negativa effekterna på isbjörnarna och deras arktiska hem arbetar WWF bland annat med att belysa hoten från klimatförändringarna.
WWF stödjer också forskning om isbjörnar och hoten mot Arktis. WWF stöttar flera isbjörnspatruller som har som huvuduppgift att minska konflikten mellan hungriga isbjörnar och lokalbor. I och med att havsisen kommer att smälta bort allt mer i Arktis finns det risk för en ökad sjöfart, mineralutvinning och fiske. WWF arbetar med dessa frågor.
Följ isbjörnarnas vandring med hjälp av WWFs Polar bear tracker! 1 900 000 km² frusen Arktisk vildmark — var finns isbjörnarna?
Senast ändrad 06/11/24