Fåglar i Sverige

Det finns sammanlagt nästan 11 000 fågelarter beskrivna i världen. Av dessa häckar ca 245 årligen i Sverige. De flesta fågelarter som häckar i Sverige flyttar under vinterhalvåret till varmare trakter. De viktigaste övervintringsområdena är Afrika söder om ekvatorn och delar av Västeuropa. Men fåglar flyttar även inom landet som till exempel fjällvråk och varfågel.

En av de faktorer som kan begränsa en fågelart är tillgången på biotoper och föda i häckningsområdet eller övervintringsområdet. Det är uppenbart att många påverkas av förhållandena utanför Sverige. De snabba förändringar som nu sker i exempelvis tropiska och subtropiska områden medför att svenska fåglar som övervintrar där kan minska i antal oberoende av vad som händer i deras svenska häckningsområden.

Under 1800-talet minskade många fågelarter framför allt till följd av jakt. I medelhavstrakterna och andra områden längs flyttvägarna är detta fortfarande en realitet.

Åtta arter försvunna

De hotade arterna har indelats i olika kategorier med hänsyn till graden av hot. Den första kategorin, akut hotade, upptar arter som löper extremt hög risk att försvinna inom en nära framtid. Den andra kategorin, starkt hotad, tar upp arter som bedöms löpa mycket hög risk att dö ut i vilt tillstånd. Till den tredje kategorin, sårbar, räknas arter som löper risk att dö ut i det vilda. Den fjärde kategorin, nära hotad, omfattar arter som inte uppfyller kriterierna för de tre ovanstående kategorierna men är nära att hamna i någon av kategorierna akut hotad, starkt hotad eller sårbar.

Antalet hotade fågelarter har ökat från 38 arter år 2010 till 52 arter 2015 enligt ArtDatabankens Rödlistade arter i Sverige 2015. Om man jämför 2020 års rödlista med 2015 års rödlista så ser man att antalet rödlistade fågelarter har ökat med 21 arter vilket visar på en tydlig negativ trend. Rödlistan 2020 från SLU Artdatabanken finns att se här.   Fåglar som det går dåligt för i landet är bland annat fältpiplärka, lappmes, ortolansparv och videsparv. Den hotade vitryggig hackspett har det fortfarande svårt men ljusglimtar finns som att det går allt bättre för projekt vitryggig hackspett med flera häckningar av uppföda fåglar som placerats ut, Naturskyddsföreningen driver projektet. Även en del vitryggiga hackspettar har dykt upp i norra Sverige, östliga fåglar som flyttat in i lämpliga miljöer. Några nya häckande fågelarter har  tillkommit de senaste åren som brandkronad kungsfågel och svarthakad busksvätta.

 Under 1900-talet har 8 fågelarter försvunnit som årliga häckfåglar från Sverige. De är – svart stork, vit stork (men framgångsrik återkomst tack vare uppfödning), lunnefågel, tornuggla ( kanske häckar något ex ibland), blåkråka, mellanspett och tofslärka – under 1900-talet. Även svartbent strandpipare är numera troligen borta som häckfågel från lokalerna i södra Skåne. Tillfälliga häckningar av tornuggla förekommer ibland och framgångsrika utsättningar pågår för att få tillbaka vit stork som vilt häckande fågel i Sverige. Även härfågeln häckar troligen inte längre årligen i Sverige, men häckar ibland som i Västmanland ,Öland och i Skåne(2017) under 2000-talet. Mellanspetten har under det senaste åren setts på Gotland, dock ingen häckning så vitt man vet, det rör sig om mycket få fåglar. Fjällugglan häckar numera mycket sällan i Sveriges nordliga delar och långt ifrån årligen.

Liksom många andra djurarter har varje fågelart en egen ekologisk nisch, det vill säga en unik uppsättning anpassningar till den begränsade miljö de lever i — till växtligheten, födan och konkurrenterna. De flesta fågelarter är inte fullt så specialiserade att de tvingas förlita sig på bara en växt- eller djurart för sin överlevnad, men åtskilliga arter kräver speciella förhållanden för att överleva. Detta gör dem känsliga för påverkan.

Vattenkrävande fåglar

Många fågelarter återfinns t ex bara i närheten av vattendrag. De har behov av riklig vegetation i vattenbrynet för att få skyddade bo- och viloplatser, och de måste ha god tillgång till smådjur och födoväxter i vattnet.

Sådana vatten blir allt ovanligare. De mindre vattendragens slingor rätas ut, vattenbrynen rensas och träd i närheten fälls. Vattnet som rinner i den så konstruerade kanalen kan innehålla pesticider, oljeprodukter, industriavfall och syntetiska tvättmedel. Dessutom har de större vattendragen i landet byggts ut.

Försvinnandet av våtmarkerna är ett annat problem. De senaste 150 åren har förvandlingen av det svenska landskapet varit snabbare än någonsin. Från 1800 till 1920 fyrdubblades åkerarealen i Sverige. I jakten på ny åkerareal gav utdikning av våtmarker de bördigaste åkrarna. Kärr och grunda vattenytor med låg vegetation har försvunnit eller försämrats genom utdikningarna. Det är ett av skälen till att t ex svarttärnan hotas. Numera finns det bara  ca 260 par kvar i landet ( SOF 2016. Fågelåret 2015). Även övergödning av våtmarker är ett stort problem för många fågelarter. En naturvårsseger under de senaste 30-40 åren är att flera klassiska fågelområden återskapats . WWF stöd och  Birdlifes lokala ideella krafter  har varit mycket  viktiga i arbetet för att få tillbaka fågelsjöar. Stöd från staten för återskapande och underhåll av våtmarker spelar en avgörande roll.

Gammal lövskog minskar

Ofantliga områden på norra halvklotet var en gång täckta av löv- och barrskogar, med en rik och varierande flora. I dessa urskogar fanns gamla träd som ruttnade inifrån, men fortfarande med grön krona. För en hackspett är ett sådant träd värdefullt, med ett mjukt och lätthackat virke för bohål och ett rikt förråd av skalbaggslarver och andra insekter under barken samt grenar i döda granar.

I tusentals år har människan exploaterat de en gång ändlösa skogarna. I Centraleuropa finns bara blygsamma rester kvar. Med eldens, sågens och yxans hjälp har det mesta förvandlats till jordbruksmark och tätorter.

I södra Sverige är lövurskogen på väg att helt försvinna. Genom skogsbete, svedjebruk och träkolning glesades skogarna i södra och mellersta Sverige ut under 1700- och 1800-talen. Bok, ek och flera andra lövträd reducerades starkt. Fåglar som är beroende av grova lövträd och av insekterna i död lövved hade en mycket större utbredning under 1890-talet än nu.

Mellanspetten var ännu i mitten av 1800-talet vida spridd i sydöstra Sverige. 1982 försvann den från sitt sista tillhåll i Östergötland. Den tragiska utvecklingen för mellanspetten beror på att arealen hagmark med grova lövträd minskat. Den vitryggiga hackspettens utbredningsområde har också minskat kraftigt de senaste hundra åren. Den hör nu till de akut hotade fågelarterna och enbart några få par finns kvar i Värmland och i Färnebofjärdens skogar och de senaste åren även i Västerbotten med östliga fåglar som nu häckar fåtaligt. Projekt för att rädda arten pågår och utsättning av fåglar har under det senaste året givit några få ljusglimtar.

Gifthotade rovfåglar

En av de mest dramatiska förändringarna i svenskt fågelliv under efterkrigstiden är pilgrimsfalkens minskning från flera hundra par till bara några få. Kring sekelskiftet fanns mer än tusen par. Orsaken till nedgången är framför allt höga halter av DDT som leder till äggskalsförtunning så att äggen inte håller för den ruvande fågelkroppen. Förföljelse från boplundrare och jakt i övervintringsområdena har också bidragit till pilgrimsfalkens nedgång. Nu finns, tack vare minskade gifthalter i falkens bytesdjur och ett mångårigt räddningsarbete, hela 300 par i Sverige.

Miljögifter, störningar vid boplatsen, illegal jakt och skogsavverkning är genomgående de främsta hoten mot rovfåglarna. Havsörnen var under 1800-talet utbredd över hela Sverige, längs kusterna och vid sjöar i inlandet. Därefter ökade stammen långsamt ända in på 1960-talet, varefter den åter minskade kraftigt till följd av försämrade häckningsresultat. Dessa berodde på miljögifter och skogsavverkning. Nu ökar arten igen, inte minst tack vare tidigare vinterutfodring och andra ideella insatser.

Fåglar vid kust och sjö

Fiskätande fåglar finns främst i större, örika sjöar, men dessa sjöar är samtidigt attraktiva för människors friluftsliv. Fåglarna kan då skrämmas iväg från sina bon. Fiskgjusen har minskat kraftigt i Europa till följd av vårt ökande friluftsliv, men även på grund av försurning och miljögifter. Stammen i Sverige klarar sig bra, med vissa undantag, och ca 3000-4000 par finns i Sverige vilket är ca två tredjedelar av den europeiska stammen.

Storlommen är särskilt känslig för störningar. Den ruvar sina ägg i vattenbrynet och lämnar boet när t ex en båt närmar sig, ofta redan på flera hundra meters håll. Äggen kan då kylas ned eller boplundrande djur kan spoliera häckningarna. Åtskilliga större sjöar i Sverige är reglerade. När vattennivån ändras händer det att storlommens och andra fåglars bon i strandkanten dränks.

Utsläpp av olja drabbar varje år ett stort antal havs- och kustlevande fågelarter. Varje gång en supertanker går på grund är hundratusentals fåglar dödsdömda. Minst lika stor skada orsakas av de fartyg som rengör sina tankar till havs. Till följd av upprepade oljekatastrofer har framför allt alfågeln drabbats av kännbara populationsminskningar. Oljeskadade fåglar har liten chans att överleva. Deras fjädrar förlorar sin vattenavstötande förmåga och isoleringseffekt, med påföljd att fåglarna drunknar eller fryser ihjäl. Särskilt utsatta är fåglar som dyker för att finna sin föda, t ex alfåglar och grisslor.